Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Kritiska republikaner väljer sortin, inte protesten

Donald Trumps svar på representanthusets beslut om riksrätt.

Ända sedan Donald Trump annonserade sin kandidatur till presidentposten 2015 har bedömare rest frågan om det finns någon ”röd linje” för de trogna anhängarna, någon utsaga eller handling som är så galen eller utmanande att den skulle kunna få dem att bryta med honom. Hittills har svaret varit ett rungande nej. Stödet bland kärnväljarna har förblivit oförändrat även efter avslöjanden och utspel som skulle ha fått vanliga politiker på fall som ”Access Hollywood”-bandet, skymfningarna av John McCain och andra krigsveteraner, bannlysningen av motståndarna allmänt och av invandrarna specifikt, separationen av invandrarbarn från deras föräldrar vid gränsen mot Mexiko och åtskilligt annat.

Inte heller riksrätten verkar nämnvärt ha påverkat stödet, även om fler amerikaner bland väljarkåren i stort är för processen än som är emot.

Jag vet ingen president under efterkrigstiden som så fullständigt har lyckats domptera och omstöpa sitt parti som Trump. Föregångare som Richard Nixon, Gerald Ford, Ronald Reagan och far och son Bush tampades alla med interna kritiker som periodvis luftade sitt missnöje, något som även gällde för demokraterna Lyndon Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama. Minns hur flera av kongressens ledande demokrater hudflängde Johnson för kriget i Vietnam och hur Bush senior närmast fick löpa gatlopp efter att ha brutit sitt heliga vallöfte att aldrig höja skatterna (”Read my lips: no new taxes”).

Reagan vs Trump

Exemplet Ronald Reagan är särskilt intressant. Reagan är i dag en ikonisk gestalt bland republikanerna och hyllas unisont på partikonventen och i högtidstalen. Men när jag läste igenom ett par årgångar av de ledande konservativa tidskrifterna under Reagans presidenttid slogs jag av hur skarp och utbredd den interna kritiken mot honom tidvis var. Särskilt aktivisterna inom den ”nya högern”, som verksamt bidrog till hans valseger 1980, luftade tidigt sitt missnöje med den politiska kursen och med presidentens utnämningspolitik. Några av dåtidens ledande högerideologer som Howard Phillips och Richard Viguerie gick så långt att de offentligt uppmanade Reagan att inte ställa upp till omval 1984. När Reagan under sin andra mandatperiod ingick ett omfattande nedrustningsavtal med Sovjet, ett land han tidigare hade kallat för ”det onda imperiet”, rämnade de sista förhoppningarna bland många av de genuint konservativa.

Republikanerna i den 116:e kongressen är betydligt fogligare. De är livrädda för att stöta sig med Trumps väljarbas och avstår därför i stort sett mangrant från all offentlig kritik av presidenten. Frågan om den ”röda linjen” i inledningen är därför felaktigt ställd. Huvudskälet till Trumps järngrepp över kärnväljarna – och därmed över deras valda representanter – handlar nämligen inte om ideologi eller om sakpolitik, utan om identitet. En stor del av Trumps väjare ser honom som sin företrädare gentemot en ondsint omvärld, och om han säger eller gör något dumt eller till och med brottsligt så gör han det för deras skull. Hans giftpilar är deras giftpilar. Trump må vara en buffel, men han är i så fall vår buffel, tycks de resonera. Aversionen mot motståndarna och identifikationen med den egna gruppen övertrumfar deras känsla för vad som är rätt och fel.

Trump själv är högst medveten om dessa stämningar. Vi minns hans utsaga under valkampanjen att anhängarna inte skulle svika ens om han skulle skjuta någon på öppen gata i New York. Efter att representanthuset före jul röstade för att ställa honom inför riksrätt lade han ut en bild med vidhängade text på sitt twitterkonto: ”In reality they’re not after me, they’re after you. I’m just in the way.” Klassisk populistisk retorik.

En inflytelserik bok.

Sorti eller protest?

När jag började mina statsvetarstudier i början av 1970-talet var det högsta mode att citera en bok av den politiske ekonomen Albert O. Hirschman med titeln Exit, Voice, and Loyalty (på svenska Sorti eller protest, 1972). Den presenterade en elegant teori om två huvudsakliga sätt att bemöta nedgång (decline) inom näringsliv, politik, organisationer och nationer. De missnöjda kan antingen välja sortin (att lämna organisationen eller partiet eller som kund byta till konkurrentens produkter) eller protesten (att kritisera och försöka åstadkomma förändringar inifrån). Lojalitet, det tredje nyckelordet, fördröjer sortin och gör protesten mer effektiv.

Hirschman föredrog protestalternativet eftersom han ansåg att det kunde främja ny information och ett mer livaktigt civilsamhälle. Men så agerar inte dagens republikaner som nog aldrig har hört talas om Hirschman, och om de gjort det säkert skulle avfärda honom som en del av det förhatliga etablissemanget. Rimligen finns det åtskilliga republikaner i kongressen som privat är kritiska mot Trump; inte så få avskyr honom förmodligen. Men de visar sin aversion genom att hoppa av, inte genom att öppet protestera.

Aktuella siffror (23/12) ger vid handen att hela 34 ledamöter av representanthuset hittills har aviserat att de inte ställer upp till omval 2020. Av dessa är 25 republikaner och bara 9 demokrater. I senaten har fyra ledamöter tagit samma beslut, varav tre tillhör Trumps parti. Det är inte ovanligt att ett visst antal ledamöter annonserar sin avgång inför ett valår, och att de gör det av lite olika skäl. Men man kan misstänka att det stora manfallet bland republikanerna i år beror på att många av dem är trötta på att ständigt få stå till svars för vad Trump sagt och gjort. Bättre då att lämna skeppet och övergå till mer givande verksamheter.

Den interna kritik som av och till riktades mot Ronald Reagan under hans aktiva tid är i dag bortglömd och han står på piedestal i det republikanska partitemplet. Jag skulle inte bli förvånad om vi får se en motsatt utveckling i Donald Trumps fall – att den skenbara lydnad och tystnad som nu präglar de egna leden förbyts i en kaskad av frän kritik så snart han har lämnat sitt ämbete.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Eric Anders, Ph.D.

    1 januari 2020 at 17.17

    Is there an English-language version of this website? I think it would be very valuable for Americans to see themselves in a Swedish mirror.

    • Erik Åsard

      2 januari 2020 at 14.39

      Thanks for asking. The answer is no, we decided not to write it in English, although some of our foreign colleagues have submitted posts in that language. I’m afraid that U.S. interest in non-American blogs is minimal, regardless of language.

Kommentarer inaktiverade.

© 2020 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑