Nomineringsstriden 2008 – valsystemet avgjorde (Los Angeles Times).

Sedan 2000 har fem presidentval hållits i USA, och vid två tillfällen har vinnaren varit den kandidat som fick minst antal röster. 2000 var det George W. Bush, och 2016 som bekant Donald Trump. Bush fick totalt drygt en halv miljon färre röster än Al Gore, medan Hillary Clintons marginal till Trump var än större eller 2,9 miljoner. Bush och Trump lyckades vinna den rätta kombinationen av delstater för att ta hem segern i Elektorskollegiet, den märkliga konstruktion som grundlagsfäderna införde för att låta ett antal elektorer agera grindvakter och vara den slutliga uttolkaren av folkviljan.

Det amerikanska valsystemet är ett så kallat winner-take-all-system, där den kandidat som vinner en delstat också tar hem delstatens alla elektorer. Mindre känt är att partierna använder sig av olika valsystem för att gallra fram sina respektive kandidater till presidentposten. Republikanerna använder sig av majoritetsvalsystemet i primärvalen medan demokraterna alltsedan 1976 har använt sig av proportionella val, innebärande att kandidaterna har tilldelats delegater i proportion till antalet vunna röster.

Clintons bittra erfarenhet

En som två gånger har fått erfara hur avgörande valsystemet kan vara för utgången är Hillary Clinton, förutom 2016 även 2008 när hon slogs om nomineringen med Barack Obama. Valsystemet avgjorde saken till Obamas fördel den gången. Genom det proportionella systemet vann han nämligen många delegatröster även i de delstater som han förlorade mot Clinton.

En beräkning gjord av statsvetaren Howard Reiter, då professor vid University of Connecticut och tidigare Fulbrightprofessor vid SINAS (Svenska Institutet för Nordamerikastudier), visar att om demokraterna i stället hade använt sig av ett system med majoritetsval 2008, som alltså görs i de allmänna valen och som demokraterna använde sig av förr, skulle Hillary Clinton ha avgått med segern. Reiter beräknade att Clinton med ett majoritetsvalsystem skulle ha fått totalt 2 922 delegater mot 2 066 för Obama.

Varför? Därför att även om Obama vann fler delstater totalt segrade Clinton i de stora delstaterna, de med flest antal delegater som Ohio, Pennsylvania och Texas. Majoritetsval innebär ju som sagt att vinnaren i en delstat tar hem alla röster medan förloraren blir helt lottlös. Med hjälp av det proportionella valsystemet vann i stället Obama med 2 156 delegater mot 1 923 för Clinton (2 118 behövdes för seger). Slutsatsen är att nomineringsstriden 2008 var ytterst jämn, och att valsystemet spelade en avgörande roll för utgången.

Kungamakare eller kröningsfest?

Någon kanske anser att detta endast har historiskt intresse, men faktum är att frågan om valsystemet har direkt relevans för demokraternas pågående primärvalskampanj. Paul Starr påminner i en artikel om att demokraterna även denna gång använder sig av proportionella val och att kandidaterna kommer att tilldelas delegater på proportionell basis om de får åtminstone 15 procent av rösterna i ett valdistrikt eller i  en delstat.

En nyhet i det komplicerade regelverket är att superdelegaterna, som kommer att uppgå till cirka 16 procent av alla delegater på demokraternas konvent 2020, inte får vara med och rösta i den första valomgången. Bakgrunden är den kritik som riktades mot systemet 2016, då många superdelegater tidigt gick ut och stödde Hillary Clinton, vilket fick åtskilliga Bernie Sanders-anhängare att se rött och beskriva hela processen som manipulerad.

Paul Starr spekulerar att de delvis nya reglerna kan leda till att ingen kandidat förmår samla ett tillräckligt antal delegater för att vinna nomineringen i första omgången. Det skulle enligt honom kunna skapa en möjlighet för kandidater som Michael Bloomberg och Bernie Sanders inte att vinna nomineringen för egen del, men att ha samlat på sig så pass många delegater att de kan påverka eller avgöra vem som till slut tar hem den.

Själv tror jag att Starr låtit sig förföras av Bloombergs finansiella styrka och av Sanders hängivna anhängarskara. Ett troligare scenario än att någon av dem skulle bli kungamakare är att någon av kandidaterna efter de inledande primärvalen får ett momentum som leder till att konkurrenterna efterhand hoppar av, och att konventet i vanlig ordning artar sig till en kröningsfest. Måhända efter en period av sedvanligt kaos, det handlar ju trots allt om ett parti som Will Rogers beskrev så här: ”I am not a member of  any organized political party. I am a Democrat.”

Will Rogers, mästare på oneliners.

Det allt överskuggande är att få fram en kandidat som kan besegra Donald Trump, och det talar för att delegaterna kommer att samlas kring den politiker som har fått starkast stöd av de demokratiska väljarna i primär- och partivalen. Såvida nu inte valsystemet ställer till det och välter alla förutsägelser över ända, förstås.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost