Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Alla vägar leder till Putin

Trådarna i Donald Trumps alla skandaler enligt Matt Wuerker (Politico).

Efter två veckor av tv-sända kongressförhör har dimmorna skingrats kring riksrättsprocessen mot Donald Trump. Ingen rationellt funtad person som har följt vittnesmålen kan tvivla på att det i grunden handlar om tjänster och gentjänster (quid pro quo), att det fanns en parallell utrikespolitik visavi Ukraina som avvek från den officiella och leddes av Trumps personlige advokat Rudy Giuliani samt att Trump desperat ville ha ett officiellt uttalande av president Volodymyr Zelenskyj om att han skulle starta en utredning av Joe och Hunter Biden.

Det var inte utredningen i sig som var det viktiga för Trump – hans oro för korruptionen i landet är förhållandevis begränsad – utan att få ett formellt uttalade som han skulle kunna använda för att smäda en befarad konkurrent i presidentvalet 2020. ”Se där”, hoppades han kunna upprepa på valmötena nästa år, ”crooked Joe är under korruptionsutredning i Ukraina!”

Nu när fas ett i riksrättsprocessen är avklarad kan det finnas skäl att försöka sätta in den i ett större sammanhang. Skandalerna som omger Trumps kaotiska administration är så många och frekventa att det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Men de två viktigaste, Rysslandskontakterna och Ukrainahärvan, utgör delar av en och samma berättelse med samma syfte och efterspel. I båda fallen handlar det om att aktivt söka hjälp av en utländsk makt för att vinna partipolitiska fördelar. Och i båda fallen har Trump och hans medarbetare försökt dölja och blockera sanningen när skandalerna väl avslöjades.

För makthavare brukar mörkläggningen av en skandal ofta vara värre än själva brottet. Så var det för Richard Nixon som fick avgå 1974 inte för att ha beordrat inbrottet i Watergatebyggnaden utan för att han försökte dölja det. Donald Trump verkar däremot ha varit högst pådrivande för att få först Ryssland och sedan Ukraina att gräva fram så mycket ofördelaktig information som möjligt om sina politiska motståndare. 2016 gällde det Hillary Clinton, nu alltså Joe Biden.

Gemensamt ursprung

Ursprunget till bägge skandalerna återfinns i Vladimir Putins Ryssland, som Trump länge kurtiserat och knäfallit för. ”Alla vägar leder till Putin”, fastslog representanthusets talman Nancy Pelosi under ett stormigt oktobermöte med Trump i Vita huset. Det var inte en fras som presidenten ville höra. I Trumps telefonsamtal med president Zelenskyj den 25 juli i år bad han inte bara om en granskning av far och son Biden, i sig en uppseendeväckande begäran. Han ville också ha en undersökning av Ukrainas inblandning i USA-valet 2016, en falsk konspirationsteori som först kokades ihop av Trumps egna kampanjmedarbetare tillsammans med ryska kontakter och som fått stor spridning på högerextrema sajter.

Trump har gång efter annan uttryckt tvivel om de noggranna utredningar som visat att det var Ryssland, inte Ukraina eller någon annan stat, som låg bakom de omfattande hackerattackerna under valrörelsen. Att han därmed kolporterar samma lögner som den ryska statsledningen tycks inte bekomma honom det minsta.

Två såta vänner vid mötet i Helsingfors.

Även i fråga om Ukraina har Trump lydigt upprepat den ryska propagandans talepunkter. Sålunda har han sagt att Ukraina inte är någon riktig nation, att den är en del av Ryssland och antytt att USA kan komma att erkänna den militära annekteringen av Krimhalvön. Inte undra på att Rysslands statskontrollerade tv-bolag i sin bevakning av riksrättsprocessen enligt BBC gör allt för att stödja Trump och förtala hans belackare.

Tre huvudförklaringar

Det finns tre huvudförklaringar till Trumps devota inställning till Putin. Den första är ideologitesen, tanken att de båda statscheferna har en likartad syn på den egna nationen och dess roll i världen. Båda menar att de starka staterna ska styra den internationella politiken och att de svaga får lov att anpassa sig därefter. Haken med tesen är att den utgår från att Trump skulle ha en sammanhållen ideologi som vägleder handlandet. Så är inte fallet, hans agerande styrs i stället av magkänslan och av impulsiva utspel utan närmare eftertanke eller diskussioner med rådgivare. Om man kan tala om en samhällssyn utgår den från vad som gynnar honom själv, familjen och företaget.

En annan tes är av psykologiskt slag och hävdar att Trump i Putin ser en stark världsledare som ensam kan kontrollera nyhetsflödet och inte behöver bry sig om vad småsinta kritiker tycker. Säkert ligger det en del i iakttagelsen. Trumps bekanta beundran för starka män gör att han offentligt prisar allehanda diktatorer som Nordkoreas Kim Jong-Un och Saudiarabiens korrupta kungaklan. Demokratiskt valda ledare har han som bekant betydligt svårare för.

Kompromat-tesen

En tredje tes går ut på att Trumps krypande för Putin beror på att ryssarna har komprometterande material om honom av ekonomiskt eller privat slag. Hittills har det inte presenterats några konkreta bevis för den saken. Men svaret på gåtan kan trots det rymmas i kompromat-tesens ekonomiska del. Det är väl känt att Trump som affärsman drog på sig enorma skulder, bland annat efter en misslyckad investering i ett kasino i Atlantic City som dränerade hans finanser. När de amerikanska bankerna vägrade att ge honom nya lån vände han sig till några ryska oligarker som visade större välvilja. Via Deutsche Bank slussades lån över till Trumps företag, vilket bidrog till att förhindra en förnedrande konkurs. Sonen Donald junior har öppet erkänt att ryska pengar utgör en betydande del av företagets rörelsekapital.

Trump är den ende presidenten i modern tid som har vägrat att offentliggöra sina självdeklarationer. Inom kort ska Högsta domstolen avgöra om han har rätt att göra det även fortsättningsvis. Hans advokater kämpar med näbbar och klor för att hålla deklarationerna hemliga.

Kanske har Trump större anledning att oroa sig för vad det rättsfallet kan avslöja än för utgången av riksrätten. Om HD skulle gå emot honom lär vi nämligen få veta vad många redan misstänker – att Trumps beteende främst har att göra med hans ekonomiska transaktioner, utländska beroenden och maffialiknande kontakter. Erik Åsard

En förkortad version av denna artikel publicerades i Dagens Nyheter den 22/11 2019.

Dela denna bloggpost

1 kommentar

  1. Axel sjöstedt

    25 november 2019 at 18.15

    Naturligtvis en fullkomlig omöjlighet att bedöma herr Trumps göranden och låtanden, samtidigt som Erik Åsards analys känns mycket trolig.
    Framförallt förskräcker dock Åsards analys om att president Trump har en faiblesse för starka ledare – läs diktatorer – som han ser sig själv som en. Företräder han en tidens anda?
    God, bless us!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2019 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑