Donald Trump med sin nära förtrogne, senator Lindsey Graham (Politico).

Republikanerna i USA:s kongress har det inte lätt just nu. Inte nog med att deras president är föremål för en riksrättsprocess som oavsett hur den slutar för alltid kommer att förknippas med hans namn i historieböckerna. Medveten om att Donald Trumps kärnväljare stöder honom i vått och torrt har det stora flertalet republikaner länge avstått från all form av offentlig kritik, även om flera av dem säkert våndats i det fördolda. Rädslan för att drabbas av en bannbulla från Vita huset eller, än värre, av en utmanare i nästa primärval får många av dem att fly fältet så fort journalisterna ber om en kommentar.

Bland det fåtal republikaner som brukar uttala sig märks framför allt Mitt Romney, partiets presidentkandidat 2012 och invald som senator för Utah så sent som 2018. Romney dömde ut Trump redan under valkampanjen 2016, då han i ett närmast förintande tal kallade honom för ”en bluff, en bedragare” (”a phony, a fraud”). ”Dishonesty is Donald Trump’s hallmark”, fortsatte Romney och exemplifierade med hans ”bullying, the greed, the showing off, the misogyny, the absurd third-grade theatrics”. Så lät omdömet i mars 2016, långt innan valet och Trumps alla lögner som president. Som senator har Romney fortsatt att kritisera Trumps uttalanden och åtgärder, senast beslutet att ge Turkiets president Erdogan grönt ljus att gå till attack mot de USA-allierade kurderna i norra Syrien.

Den samarbetsvillige Lindsey Graham

Mera i takt med partiopinionen är onekligen Lindsey Graham, senatorn från South Carolina som på senare tid axlat rollen som Trumps främste försvarare. Graham har suttit i kongressen sedan 1995 och ansågs tidigare vara en moderat republikan med ett särskilt intresse för utrikespolitik. Han samarbetade länge med senatskollegan John McCain, som han stod nära både personligt och politiskt. Båda var starkt präglade av det kalla krigets världsbild och såg Sovjetunionen/Ryssland som det stora hotet. Graham var den som reagerade allra starkast när Trump förolämpade McCain under valkampanjen 2016 genom att tala nedlåtande om dennes tid som krigsfånge i Vietnam. Graham kandiderade själv för den republikanska nomineringen och dömde likt Romney ut Trump som en okunnig och främlingsfientlig person som använde rasistiska argument (”He’s a race-bating, xenophobic religious bigot”, ”I don’t think he has a clue about anything”).

Till saken hör även att Graham gjort sig känd för att söka samarbete med demokraterna i frågor som rör invandring, kampanjfinansiering och klimatet. En demokrat som han särskilt sagt sig högakta är Joe Biden. Om du inte kan beundra Biden som person har du ett problem, sade Graham om sin vän 2016. ”What’s not to like?” undrade han, med udden riktad mot folk som inte hade upptäckt Bidens kvaliteter. Med tårfyllda ögon berättar han i ett Youtube-inslag om hur de båda talade länge med varandra efter att Bidens son Beau hade avlidit i cancer. ”[Joe]’s the nicest person I think I’ve ever met in politics. He’s as good a man as God ever created.”

Lindsey Grahams tvärvändning

Så hur har Graham reagerat på Trumps fortsatta utfall mot McCain (även efter dennes död), hans servila attityd gentemot Putins Ryssland och det oblyga försöket i somras att få Ukrainas president Zelenskyj att sätta igång en granskning av Joe och Hunter Biden? Jo, med ett furiöst försvar som syftar till att rentvå Trump från alla anklagelser och utmåla kritikerna som oärliga och oamerikanska. Den som minns Grahams eldfängda tirad under kongressutfrågningen av HD-domaren Brett Kavanaugh 2018 får en aning om vilka inre krafter han kan mobilisera i sitt försvar av Trump. Att han därmed kastar sina gamla vänner till vargarna och skänker trovärdighet åt Trumps bisarra utsagor tycks inte bekymra honom. Inte heller att han urskuldar Trumps knäfall inför omvärldens diktatorer och cyniska utnyttjande av den orutinerade Zelenskyj eller Ukrainas behov av amerikansk vapenhjälp. Partitroheten och hans eget omval 2020 väger tyngre.

En upprörd Lindsey Graham under kongressförhören med Brett Kavanaugh 2018 (Win McNamee/Pool Image via AP).

Fast Graham gillade inte Trumps beslut om Syrien, dels för att det innebar ett svek mot kurderna, dels för att det medförde att åtskilliga IS-fångar släpptes fria i samband med den turkiska offensiven. Men i stället för att bryta med Trump sökte Graham efter argument som kunde få presidenten att backa från beslutet. Det tog inte lång tid innan han insåg vad som kunde få Trump att överväga att behålla en mindre amerikansk truppstyrka – inte kurdernas utsatta situation, inte det maktvakuum som USA:s tillbakadragande har skapat, inte att Turkiet, Ryssland, Iran och Syrien nu får härja fritt i området.

Graham förstod att Trump i stället var betydligt mer intresserad av de syriska oljefälten. ”Mr President, the oil field won’t guard itself”, ska Graham ha påpekat för Trump enligt en artikel i Washington Post (26/10), ord som tycks ha fallit i god jord. ”We want to keep the oil”, förklarade Trump efter samtalet, som om oljan var amerikansk och inte syrisk egendom. Mycket kan sägas om Trump, men inte att han hymlar om att oljan skulle vara en helt ointressant faktor för USA:s agerande i Mellanöstern.

Romney och Graham verkar nu ha funnit sina platser i Trumperan – den förre som rättfram kritiker, den senare som opportunistisk hejaklacksledare. Grahams förödmjukande tvärvändning visar vad som händer när den snöda partiniten tar överhanden – förstörda vänskapsband, övergivna principer och en ytterligare förstärkt polarisering som leder till att inget – absolut inget – görs för att lösa landets enorma samhällsproblem.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost