En supermakt retirerar – besvikna kurder kastar potatisar på amerikanska styrkor som lämnar norra Syrien.

Det fanns en tid då den amerikanske presidenten sågs med respekt av flertalet världsledare. Ett exempel. Under Kubakrisen 1962, då världen stod inför hotet om ett fullskaligt kärnvapenkrig, sände president John F. Kennedy den tidigare utrikesministern Dean Acheson till Paris för att informera president Charles de Gaulle om det kritiska läget. När Acheson ville visa flygfoton av de ryska kärnvapenrobotarna på Kuba svarade de Gaulle att det inte var nödvändigt. ”Den amerikanske presidentens ord räcker för mig.”

Då betydde det något när USA:s statschef uttalade sig. Omvärlden har inte riktigt lika stort förtroende för Donald Trumps ordkaskader. När Trump nyligen meddelade att han skulle dra tillbaka de amerikanska trupperna i norra Syrien gav han samtidigt Turkiets auktoritäre president Erdogan grönt ljus att attackera kurderna, som länge slagits på amerikanernas sida mot terroristorganisationen IS. Beslutet fick omedelbart stark kritik både inom och utom USA, inte bara för att landet svek en utsatt allierad utan också för att det i ett slag stärkte Rysslands, Syriens och Irans inflytande i regionen. Kritik hördes till och med från ett par ledande politiker inom Trumps eget parti, vars representanter annars brukar ligga lågt och fly från journalisternas mikrofoner så snart deras president sagt något olämpligt.

Ett bisarrt brev

Trump fattade sitt beslut efter ett telefonsamtal med Erdogan, som så ofta utan tanke på konsekvenserna eller konsultationer med USA:s allierade. När turkarnas offensiv nästan omedelbart resulterade i hundratals döda och 300 000 flyktingar bara under de senaste tio dagarna, skrev Trump ett brev till Erdogan som tillhör det mest bisarra som en amerikansk president har nedpräntat på papper. Journalister som såg brevet trodde först att det var ett skämt, men Vita huset bekräftade att det var äkta. Innehållsligt är det en blandning av hot och hån, formulerat på ett språk som är ovanligt statschefer emellan och som man kan förväntas höra bland barnen på en skränig skolgård.

”I have worked hard to solve some of your problems”, påminner Trump ”His Excellency” Erdogan om i brevet. Han fortsätter: ”Don’t let the world down. You can make a great deal [with the Kurds]. – – – History will look upon you favorably if you get this done the right and humane way. It will look upon you forever as the devil if good things don’t happen. Don’t be a tough guy. Don’t be a fool! I will call you later.”

”Var inte en dumbom, så ringer jag dig senare.” En turkisk källa uppger för BBC att Erdogan ska ha mottagit brevet och därefter i vredesmod kastat det i papperskorgen . ”There are perhaps more vivid illustrations of how little respect Washington gets and how American leadership has declined in the world, but none comes to mind at the moment”, skriver David Graham syrligt i tidskriften The Atlantic. Tidigare fanns det stunder då jag inbillade mig att Trumps okonventionella sätt att bedriva utrikespolitik kanske kunde vara effektivt i förhandlingar med exempelvis diktaturstater som Kina eller Nordkorea. Men resultaten hittills visar att sådana förhoppningar var helt ogrundade. I båda fallen har utvecklingen gått bakåt, inte framåt. Syrienbeslutet ser ut att få än mer katastrofala följder.

Martin Indyk om en havererad Mellanösternpolitik

”Has there ever been a foreign policy move that has produced more crisis more quickly?” undrade Fareed Zakaria i senaste CNN-programmet GPS (Global Public Square 20/10). Han citerade även Martin Indyk, som fullständigt dömer ut Trump-administrationens Mellanösternpolitik i det kommande numret av Foreign Affairs (november-december 2019, tillgänglig på nätet). Indyk är en tidigare karriärdiplomat (bl a USA:s ambassadör i Israel) och arbetar nu som Distinguished Fellow på Council of Foreign Relations. I en artikel med rubriken ”Disaster in the Desert” skriver han att administrationen vill se sig själv ”as clear-eyed and tough-minded, a confronter of the hard truths others refuse to acknowledge”. Sanningen är den motsatta, menar han. ”In fact, it understands so little about how the Middle East actually works that its bungling efforts have been a failure across the board. As so often in the past, the cynical locals are manipulating a clueless outsider, advancing their personal agendas at the naïve Americans’ expense.”

Indyk fortsätter: ”The Trump administration’s Middle East policies cannot possibly create a new, more stable regional order. But they will certainly do a good job of continuing the destruction of the old one, and risking all that it had gained. And this will fit neatly into Trump’s overall campaign to do away with the liberal international order in favor of the law of the jungle.”

Den minnesgode erinrar sig att Trump vid tillträdet 2017 gav svärsonen Jared Kushner i uppdrag att fixa till en fred i Mellanöstern. Det skulle gå lätt som en plätt, försäkrade den nyblivne presidenten som avskyr alla ”experter” och har obegränsad tillit till sin egen kapacitet (”I’m a very stable genius”). I snart tre år har den attityden satt sin prägel på administrationen, men kanske har vi nu nått en gräns för vad hunsade medarbetare står ut med. Den pågående riksrättsprocessen blottar sprickorna i muren och har fått ett flertal rakryggade personer i departementen och byråkratin att mot arbetsgivarens vilja vittna inför kongressens utskott. Flera av dem gör det med risk för att förlora sina jobb.

Kanske ser vi nu en uppluckring av den rädslans kultur, som Trump har lyckats etablera under sin tid vid makten. Om till och med hans egna slutar att vara rädda för honom har han ingen goodwill att falla tillbaka på.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost