Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Ny bok om Donald Trump och andra populister

Bloggarna ligger inte på latsidan. Tätt i hälarna på det senaste avsnittet av vår podd och Karin Henrikssons bok om USA:s alla presidenter kommer en ny bok av undertecknad och Martin Gelin, DN:s korrespondent i New York. Den har titeln Hotet mot demokratin (Historiska Media) och fokuserar särskilt på högerpopulismen och hur den har utvecklats under senare år i Europa och USA. Här följer ett utdrag ur förordet, som närmare beskriver vad boken handlar om.

Det var efter millennieskiftet 2000 som populismen som alternativ rörelse på allvar började skörda framgångar i politiska val, och även ta plats i en del länders regeringar. I dag är populismen en av de mest omdiskuterade rörelserna i politiken och på god väg att etablera sig som en reell motkraft till etablerade partier som i årtionden tävlat om makten. Trenden har varit särskilt märkbar under de senaste åren, då populister av skilda kulörer kommit till makten i Brasilien, Central- och Östeuropa, Filippinerna, Indien, Mexiko och USA. Den visade sig också i EU-valet 2019, där högernationalistiska partier hade stora framgångar i flera länder och totalt ökade sin representation i parlamentet, om än inte så mycket som väntat. Enligt en undersökning ska antalet människor som bor i länder med någon form av populistiska ledare ha ökat från 120 miljoner år 2002 till över 2 miljarder i dag.

Termen ”populism” är alltför spretig och mångfacetterad för att kunna fångas i en enkel definition. Dock kan man notera att alla slags populister, antingen de återfinns till höger eller till vänster, är starkt kritiska till de härskande eliterna och sätter det ”vanliga folket” på piedestal. Demokratin sägs ha usurperats från folket av förslagna eliter, vilka följaktligen måste demaskeras och störtas. Endast en ny ledare med direkt förankring i befolkningens flertal kan återställa demokratin och ha legitimitet att tala i folkets namn.

Skillnader mellan höger- och vänsterpopulism

I övrigt skiljer sig höger- och vänsterpopulismen åt, så som de framträtt i Europa och USA. En skillnad är att vänsterpopulister framför allt har som mål att minska de socioekonomiska klyftorna i samhället medan högerpopulister främst vill stoppa eller reducera invandringen och bevara ett slags ursprunglig nationell identitet. En annan skillnad gäller synen på vilka som anses ingå i fiendegruppen ”eliten”. Många vänsterpopulister inspireras fortfarande av det elitbegrepp som en gång myntades av den radikale amerikanske sociologen C. Wright Mills, och som främst syftar på de ledande skikten inom storföretagen, militären och politiken. Dessa grupper sägs utgöra en härskande klass som innehar den reella makten nästan oavsett hur de politiska valen utfaller.

Dagens högerpopulister har däremot rensat ut alla klassmässiga referenser och syftar i stället på en mer begränsad ”liberal elit” inom framför allt medierna, underhållningsindustrin och universiteten. På amerikanska tv-bolaget Fox News är det enligt en undersökning 50 gånger vanligare att ”elit” kopplas samman med medierna än med de stora bolagen.

Ytterligare en skillnad handlar om synen på demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna. I dag ser vi en mer aggressiv nationalistisk populism på båda sidor av Atlanten som inte bara ogillar rättsstaten och de gängse fri- och rättigheterna utan också, när dess företrädare kommer till makten och fullt ut kan genomföra sin politik, systematiskt ändrar lagar och regler på ett sätt som gynnar dem och missgynnar oppositionen. Allmänna val ska fortsatt hållas, men de ska ske på maktens villkor. Majoritetsstyre är bra, men bara om det kan utövas av det egna partiet. Om ”de andra” skulle få majoritet är det ju fel folk som styr. Eftersom högerpopulisterna demoniserar motståndarna och inte ser dem som ”äkta” medborgare, har de svårt att acceptera ett styre som baseras på ”oäktingars” röster.

Så kan man beskriva den idévärld som präglat högerpopulisternas styre i de tre länder där utvecklingen har gått särskilt långt, och vilka vi utvalt för ett närmare studium: Polen, Ungern och USA. De styrandes demokratisyn i dessa länder utmärks av en beslutsam strävan att göra det så svårt som möjligt för de illegitima motståndarna att återta makten.

Ungerns Viktor Orbán (t v) och Polens Jaroslaw Kaczynski.

Vid sidan av specialfallen Ryssland och Turkiet har trenden varit tydligast i Ungern, där Viktor Orbán mörkade sina egentliga avsikter inför det val som gav hans parti egen majoritet i parlamentet. Men han gjorde åtminstone ett profetiskt uttalande under tiden i opposition som avslöjade intentionen: ”Vi behöver bara vinna en gång, men göra det ordentligt.” Avsikten som aldrig yppades var att om Fidesz fick kvalificerad majoritet, vilket skedde 2010, skulle konstitutionen och vallagarna kunna ändras så att det blev svårt för oppositionen att vinna val och snudd på omöjligt för den att regera om den skulle lyckas återkomma till makten. Sedan dess har Orbán återvalts två gånger och genomfört en systemförändring som har få motsvarigheter i länder med allmän och lika rösträtt.

Bokens tre teser

Det är framför allt tre teser som vi vill driva i denna bok. Den första är att populismen inte är någonting nytt utan en rörelse eller idéströmning som har kommit och gått på vår kontinent liksom på andra håll. I demokratiska samhällen frodas den vanligen i samband med ekonomiska kriser, växande orättvisor och stora sociala och tekniska förändringar. Det har varit särskilt synligt i USA, där populismen inte bara är en historisk företeelse utan ett återkommande fenomen som än i dag – inte minst i dag – tydligt påverkar landets politiska kultur. Populismen i Europa är av betydligt senare datum, och högerpopulismen började göra sig gällande först efter andra världskrigets slut. Dessa skilda historiska erfarenheter har lett till att populismen betraktas annorlunda på ömse sidor av Atlanten.

Vår andra tes är en observation som underbyggs av åtskilliga empiriska exempel, nämligen att inget högerpopulistiskt eller högerextremt parti har kommit till makten, eller fått del i regeringsmakten, utan stöd av etablerade konservativa eliter. De mest kända historiska fallen är Italien 1922 och Tyskland 1933, då Mussolini respektive Hitler erbjöds nycklarna till maktens boningar av naiva etablissemangsföreträdare.

I vår tid skulle inte den nationalistiska högern ha blivit så framgångsrik om inte etablerade konservativa politiker hade gett den en hjälpande hand. Brexitförespråkarna i Storbritannien behövde aktivt stöd av tabloidpressen och av tunga torypolitiker som Boris Johnson och Michael Gove för att vinna folkomröstningen 2016. Ett annat exempel är Donald Trump som under valkampanjen 2016 gjorde många ledande republikaner förlägna med sin utmanande retorik och bisarra ståndpunkter. Med få undantag kröp de till korset efter att partiaktivisterna hade sagt sitt. Den republikanska partielitens stöd blev avgörande. Om Trump hade ställt upp som oberoende eller tredjepartikandidat skulle han aldrig ha blivit president.

Vår tredje tes är att den högernationalistiska våg som vi ser i dag i Europa och USA utgör ett hot mot demokratin, definierad som allmän och lika rösträtt, oberoende domstolar, grundläggande fri- och rättigheter och accepterande av en legitim opposition. Det är kombinationen av en inskränkt demokratisyn och en principiell antipluralism som gör dagens aggressiva högerpopulism till ett akut hot mot demokratin. I Latinamerika har vi upplevt hur vänsterpopulistiska regimer, efter att ha valts på progressiva reformprogram, med tiden utvecklat en liknande auktoritär hållning. Nicaragua och Venezuela är två flagranta exempel. I Europa visar de vänsterpopulistiska rörelserna ännu inga sådana tendenser. Man kan säga mycket om Syriza i Grekland och Podemos i Spanien, men inte att de är antipluralister eller att de vill sabotera de allmänna valen och stifta lagar som försvårar eller omöjliggör för en nyvald regering att driva igenom sin politik.

Vi försöker beskriva de stora samhällsförändringar som nyligen skett i Polen, Ungern och USA, tre länder som många svenskar har besökt och lärt känna. Det är en berättelse om populister som segrat, som vunnit val och lyckats genomföra stora delar av sina program. Hur experimenten kommer att sluta vet ingen, men det är viktigt att ha i åtanke att populistpartier inte behöver vinna val för att få inflytande. Om de blir tillräckligt stora tenderar konkurrenterna att anpassa sig till deras idéer och retorik, vilket starkt påverkar debattklimatet och dynamiken i den politiska processen. Det har vi kunnat se åtskilliga prov på även i den svenska politiken under det senaste decenniet.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

3 kommentarer

  1. Magnus Strand

    16 oktober 2019 at 22.31

    Skulle på bokens tema vilja ställa en fråga som kanske kan besvaras i podden eller på bloggen: Stämningen vid Trumps massmöten väcker hos mig otäcka historiska associationer (även om man naturligtvis ska akta sig noga när alla jämförelser med 1930-talet riskerar att relativisera det som hände då). Det finns någonting i själva idén om stora och hetsiga politiska möten som jag tycker är osmakligt. Min fråga är om det finns någon diskussion om detta i USA? Hur uppfattar de själva det här fenomenet?

    • Erik Åsard

      17 oktober 2019 at 13.34

      Bra fråga, svaret är att mötena regelmässigt bevakas i medierna och att vad Trump och andra säger nagelfars, inte sällan kritiskt. Trump spelar ohöljt på anhängarnas känslor vid massmötena, men det gör alla ledande politiker i varierande grad. Däremot finns det vad jag vet inget ifrågasättande av mötesformen i sig, den är urgammal och har använts i alla demokratiska länder så länge man kan minnas.

    • Frida Stranne

      18 oktober 2019 at 04.39

      Hej Magnus

      Mycket bra fråga och jag skulle vilja lägga till något till Eriks svar. Kulturen i USA är väldigt annorlunda många andra länders (västerländska) när det gäller möten som dessa men även när det kommer till sportevent och andra sammankomster. Det präglas alltid av en högljudd och engagerad patriotism som vi aldrig ser liknande av i Sverige. Första gångerna jag själv gick och såg någon hockeymatch exempelvis blev både jag och min son illa berörda för att vi aldrig upplevt något liknande och vi tyckte det var lite skrämmande. Hur man sjunger nationalsången, ropar patriotiska slagord och också på många sätt hyllar nationen hade varit svårt att göra i Europa på liknande sätt utan att det skulle misstas för negativ nationalism och upplevts som exkluderande. I USA är det istället en viktig del av identiteten och nationsbyggandet. Hyllningar av militär etc ingår i detta och är också väldigt främmande för oss. Jag tror att det är viktigt att förstå detta för att förstå hur det kan se ut och låta också på rallyn som de Trump har. Det innebär givetvis inte att det Trump säger är okay eller att det inte finns många skäl att kritisera hur han pratar om media och politiska motståndare etc (!) Men det kan iaf vara viktigt att se delar av den uppskruvade stämningen också i ljuset av kulturella skillnader.

Kommentarer inaktiverade.

© 2019 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑