Efter Donald Trumps besök i Dayton och El Paso gjordes en pr-video med presidenten i centrum (Business Insider).

USA:s presidenter brukar ihågkommas för sina gärningar, men också för det språk de använde i offentligheten. Flera av Abraham Lincolns texter anses vara retoriska mästerstycken. Franklin Roosevelt prövade en mer resonerande stil när han pratade med lyssnarna via radion. George Bush den yngre föredrog ett mer vardagligt språk fyllt av texanska egenheter och defekter (”Bushisms”). Barack Obama däremot använde gärna fullständiga meningar och ett idiom som bättre passade en professor än en politiker.

Donald Trumps språk avviker på flera sätt från föregångarnas. Dels är det till sin konstruktion simpelt, med en vokabulär som sällan når över nivån hos en medelgod grundskoleelev. Dels använder han med förkärlek förstärkningsord i slutet av en mening, som ”tro på mig” eller ”människor vet inte detta”. Formuleringarna döljer ofta den reella innebörden. När han exempelvis i ett tal utbrast att ”Många känner inte till att Abraham Lincoln var republikan”, ska det i själva verket tydas: ”Jag tillhör dem som alldeles nyligen inte visste det.”

Ett hatfyllt språk

Men det Trump kommer att bli mest ihågkommen för vid sidan av alla lögnerna är inte det infantila språket, utan att det är så rått och hatfyllt. Tonen sattes redan när han annonserade sin kandidatur 2015, då han utpekade mexikanska invandrare som drogkurirer och våldtäktsmän. Men det var först efter vit makt-demonstrationen i Charlottesville 2017, då en demonstrant dödades och mobben skanderade rasistiska slagord av ett slag som knappast hörts sedan 1930-talet, som det stod klart att han identifierar sig med de vita nationalisterna och ser dem som ”sitt” folk.

Om det funnits ett övergripande tema i Trumps ordkaskader hittills så är det anti-hispanic-budskapet, symboliserat av löftena om att deportera miljontals invandrare, främst latinamerikaner, och bygga en mur längs gränsen mot Mexiko. Efter att det budskapet trummats in på massor av valmöten och i rader av hätska tweets är det inte förvånande att extremister tar presidenten på orden och anser sig ha fått sina fördomar bekräftade på högsta ort.

För tre månader sedan talade Trump inför en skara trogna anhängare i Florida. Som vanligt hetsade han mot invandrare som tagit sig in i landet och ställde den retoriska frågan hur man ska få stopp på ”invasionen”. När någon i publiken skrek ”Skjut dem!” försökte Trump skoja bort det, liksom han gjort vid andra tillfällen när körer skanderat ”Spärra in henne!” och ”Skicka tillbaka dem!” om utpekade fiender.

Nu visar det sig att den 21-åring som misstänks vara förövare av lördagens massaker i El Paso inspirerats av Trumps retorik och hänvisar till presidenten i det manifest som lades ut på nätet bara minuter innan skjutningen började. Endast gärningsmännen är direkt ansvariga för de senaste massakrerna i El Paso och Dayton. Men Trump kommer inte undan ansvaret för att ha piskat upp en stämning som verksamt bidragit till de ändlösa skjutningarna – över 250 stycken hittills under 2019 – och till de ökade hatbrott som skett sedan hans tillträde.

En oförbätterlig politiker

Trumps framträdande i måndags, då han markerade avstånd till vit makt-rörelsen och allmänt fördömde rasismen, har av vissa tolkats som att han kan ha svängt och plötsligt kommit på bättre tankar. Jag tror inte ett ögonblick på det. För det första skyllde han i vanlig ordning dåden på psykisk ohälsa, internet och videospel. Vapnen hade inget med saken att göra. För det andra fanns det inte ett uns av självkritik i talet, något som kunde indikera att han ångrar sina tidigare förlöpningar. Trump är oförmögen att be om ursäkt eller erkänna att han har haft fel.

Något liknande såg vi efter Charlottesville, då han först uttalade fördömanden bara för att kort därefter ändra sig och kritisera våldet ”på båda sidor”. Efter Sandy Hook-skjutningen i Newtown i Connecticut 2012, då 20 oskyldiga skolbarn massakrerades tillsammans med sex vuxna, ville många tro att USA hade nått en vändpunkt. Nog måste väl massmord på småbarn leda till en skärpning av vapenlagarna? Men så skedde inte, trots fortsatta masskjutningar och dödstal som vissa år uppgår till nära 40 000. Inget talar för att kongressen nu kan samla sig och stifta striktare vapenlagar, eller ens förbjuda de krigsliknande automatvapen som säljs öppet i många delstater och på vapenmässor.

Andra skäl till pessimism är att vapenlobbyn NRA trots interna stridigheter fortsatt håller kongressen i ett järngrepp, och att Trumps partivänner efter varje dödsskjutning försöker tona ner händelsen och göra allt för att skifta fokus. Efter veckans skjutningar har tystnaden från republikanerna i kongressen varit öronbedövande. En av de få som uttalat sig, senator Tim Scott från South Carolina, menade apropå vad Trump tidigare sagt att ”we need to take a step back from politicizing every event”. Attentaten handlade om ”mänskligt hat” som är nära förbundet med sociala medier, och om personer med svåra mentala störningar. Presidentens svar på krisen hade enligt Scott varit ”clear and decisive”.

Tim Scotts reaktion är förmodligen representativ för inställningen hos många republikaner. Men Trumps agerande och uttalanden efter skjutningarna har varit allt annat än ”klara och beslutsamma”. Hans besök i Dayton och El Paso bekräftade att han är inkapabel att uppträda som en samlande gestalt i ett nationellt krisläge. Talet om ”politisering”, näthat och psykisk ohälsa får skyla det stora problemet, den enorma tillgången på vapen i USA. Trumps istadighet och republikanernas avledande manövrer garanterar tyvärr fortsatt handlingsförlamning i en fråga som bokstavligen rör medborgarnas liv eller död.

Den tyske språkhistorikern Peter von Polenz har myntat uttrycket ”den totalitära stilen” för ett språk som utmärks av starka uppmaningar och värdeord, en förkärlek för militära fraser och en låg stilistisk nivå. Karaktäristiken passar väl in på Donald Trump. Frågan är nu hur länge den samhällsväv som binder samman medborgarna kan hålla stånd mot ett språk som gör allt för att trasa sönder den.

Erik Åsard

Inlägget är en reviderad version av en artikel i Dagens Nyheter den 7/8 2019.

Dela denna bloggpost