Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Trumps strategi blandar Nixon och McCarthy

De demokratiska kongresskvinnorna bemöter Donald Trump.

Donald Trumps senaste förlöpningar på twitter, där han uppmanade fyra kvinnliga demokrater i representanthuset att ”åka tillbaka till sina hemländer”, är förfärliga men inte förvånande. De bekräftar att USA i dag har en president som inte bara regelmässigt gör rasistiska uttalanden utan som under hela sin karriär öppet visat sin avsky för människor med annan bakgrund än han själv. Det tydliggjordes redan när han och fadern på 1970-talet vägrade att hyra ut bostäder till svarta, när han köpte helsidesannonser för att få fem felaktigt åtalade tonåringar fällda för våldtäkt (The Central Park Five), när han anklagade Barack Obama för att inte vara född i USA, när han annonserade sin kandidatur 2015 och vid otaliga andra tillfällen.

Ytterst visar affären att Trump och hans sympatisörer inte ser de fyra färgade kongressledamöterna – Alexandria Ocasio-Cortez (AOC), Ilhan Omar, Ayanna Pressley och Rashida Tlaib – som ”riktiga” amerikaner, trots att tre av dem föddes i USA (den fjärde, Omar, kom från Somalia som tonåring och är amerikansk medborgare). Journalisten Adam Serwer summerar denna hållning koncist i The Atlantic:

”When Trump told these women to ’go back,’ he was not making a factual claim about where they were born. He was stating his ideological belief that American citizenship is fundamentally racial, that only white people can truly be citizens, and that people of color, immigrants in particular, are only conditionally American. This is a cornerstone of white nationalism, and one of the president’s few closely held ideological beliefs. It is a moral conviction, not a statement of fact. If these women could all trace their family line back to 1776, it would not make them more American than Trump, a descendant of German immigrants whose ancestors arrived relatively recently, because he is white and they are not.”

Rasistiska politiker i det förgångna använde ofta ett kodspråk för att kommunicera sina bigotta åsikter till väljarna. George Wallace, sydstatsguvernören som flera gånger var presidentkandidat på 1960- och 70-talen, skylde exempelvis sitt motstånd mot desegregeringen i Alabama bakom uttrycket ”state rights”, delstatens rätt till oberoende gentemot den federala regeringen. Han behövde inte använda öppet rasistisk retorik, anhängarna förstod vad han menade ändå. Några sådana hämningar har inte Trump, vare sig hans raseri riktar sig mot specifika individer med annan hudfärg och åskådning eller mot länder som han av någon anledning djupt ogillar (”shithole countries”).

Kärnväljarna viktigast

Bakom Trumps twittertirader skymtar vi republikanernas strategi inför presidentvalet 2020. Trump satsar allt på att göra det till ett ”base election”, att genom signalpolitik och fördomsfull retorik få sina egna supportrar till vallokalerna i hopp om att det ska räcka för att upprepa valvinsten från 2016. Han och staben visar inga som helst tecken på att vilja bredda väljarbasen till minoriteter, unga, oberoende eller kvinnliga väljare. Såväl politiken som retoriken är ensidigt fokuserad på kärnväljarna – huvudsakligen medelålders och äldre, vita, manliga arbetarklass- och lägre medelklassväljare. I republikanernas valanalys efter förlusten 2012, då Obama omvaldes, varnades det för att den strategin i längden är ohållbar, och författarna rekommenderade att partiet skulle gå in för en mer inkluderande ansats. Trump har vänt upp och ner på den analysen. Så länge han styr skutan är det kärnväljarna och inga andra som gäller.

Nixon och McCarthy förebilder

Medlen för att förverkliga strategin är att göra rasistiska utspel och beskylla motståndarna för att vara kommunister och socialister. Förebilderna tycks vara dels Richard Nixons ”sydstatsstrategi” som gick ut på att appellera till vita väljares antipatier mot de svarta, dels Joseph McCarthys antikommunistiska korståg på 1950-talet i vilket Roy Cohn, Trumps personlige advokat ett tjugotal år senare, fungerade som senatorns främste hantlangare. Presidentens mest devota uppbackare i kongressen använder nu samma språk när de ska försvara hans uttalanden. Senator Lindsey Graham, en gång Trumps kanske skarpaste interna kritiker, urskuldade de empellösa utfallen mot kongresskvinnorna med följande ord: ”We all know that AOC and this crowd are a bunch of communists. They hate Israel. They hate our own country. – – – They’re anti-semitic. They’re anti-America.” Att Grahams egen president har en offentlig kärleksaffär med Nordkoreas Kim Jong-un och ständigt kurtiserar några av världens värsta tyranner spelar ingen roll. För dagens republikaner kommer partitroheten först, minsta kritik riskerar att ådra sig Trumps och partiaktivisternas vrede.

När jag för ett kvartssekel sedan färdigställde ett manus om den amerikanska populismen, ägnade jag ett kapitel åt nämnde George Wallace. Hans främlingsfientliga budskap hade störst framgång i presidentvalet 1968, då han i spetsen för American Independent Party fick nära 14 procent eller knappt 10 miljoner röster, varav drygt hälften i södern. Praktiskt taget inga svarta röstade på honom; hans väljare var nästan uteslutande vita och kom främst från arbetar- och den lägre medelklassen.

Jag minns att jag under skrivprocessen flera gånger tänkte: vad skulle hända om en politiker som George Wallace faktiskt blev vald till president i USA? I dag skymtar vi svaret på frågan.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

3 kommentarer

  1. Intressant analys, kände inte till så mycket om Wallace tidigare. Tror du demokraternas inre stridigheter mellan de olika falangerna kommer avta eller tillta efter Trumps attacker (som vi bara sett början på)? Kan de ö h t enas om vem som är den lämpligaste kandidaten att utmana narcissisten Trump? Det borde inte vara så svårt att hitta angreppspunkter eller in- och utrikespolitik att kritisera.

    • Erik Åsard

      18 juli 2019 at 09.27

      Hej, jag tror att demokraterna kommer att försöka sluta leden inför Trumps allt hårdare verbala attacker (som vi såg i samband med att representanthuset fördömde hans senaste tweets), men samtidigt att oenigheten mellan deras presidentkandidater kommer att synas alltmer inför de stundande primärvalen. Partiet kommer som alltid att välja en kandidat, men frågan är hur enigt det kommer att vara efter en lång och splittrande valrörelse.

  2. Jag tycker att du låter det republikanska partiet komma för lätt undan när det gäller att förvalta arvet från George Wallace. Nixon och Roy Cohn i all ära som politiska maktspelare men de är ju inte ensamma att föra arvet vidare till Donald Trump som den här artikeln visar:
    https://journals.openedition.org/ejas/14454

Kommentarer inaktiverade.

© 2019 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑