Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Kan Joe Biden komma tillbaka?

Joe Biden och Kamala Harris i demokraternas tv-debatt.

Efter demokraternas inledande tv-debatter i Miami rådde det stor enighet bland tyckarna om att Elizabeth Warren och Kamala Harris gjorde bäst ifrån sig, följda av Julian Castro och Pete Buttigieg. Lika överens var experterna om att Joe Biden, som länge varit partiets ledande kandidat i opinionsmätningarna, hade en dålig debattafton. Han hade inget bra svar när Harris kritiserade honom för att ha motsatt sig skolbussning och uttalat sig försonligt om samarbetet med partiets gamla segregationister.

Joe Biden är den av kandidaterna som har överlägset mest erfarenhet av tv-debatter, men här var han ofta påtagligt defensiv och inte på hugget. Vid ett tillfälle tvingades han be moderatorn att upprepa frågan, vilket påminde mig om amiralen James Stockdales klassiska öppningsreplik i vicepresidentdebatten 1992 (”Who am I, why am I here?”). Vid ett annat tillfälle avslutade han i förtid ett inlägg med den olycksbådande avrundningen: ”My time is up.”

För att reparera skadan framträdde Biden dagen efter på ett evenemang arrangerat av Jesse Jacksons Rainbow/PUSH Coaliton, där han förklarade att han aldrig varit emot ”voluntary busing”. Men det är ett försök att blanda bort korten eftersom frågan på 1970-talet inte gällde frivillighet eller tvång, utan vilken roll den federala regeringen skulle ha i olika lokala och delstatliga beslut att tillämpa (eller inte tillämpa) bussning som en metod för att öka integrationen i skolorna. Källor visar att den yngre Biden i princip var emot bussning och för delstaternas rätt att själva besluta i frågan.

Man kan tycka att det är ironiskt och kanske orättvist att denna rekyl från det förflutna drabbade just Joe Biden, som alltid sett sig som en förkämpe för medborgarrätten och som i åtta år lojalt var närmaste medarbetare till USA:s förste svarte president. Men så är det för en kandidat som snart varit verksam i ett halvsekel i politiken och som därmed har massor av gamla ståndpunkter och omröstningar att försvara.

Innebär detta att Biden nu är körd, som vissa förståsigpåare säger, att han redan efter den första debatten har gjort bort sig till den grad att spelet kan vara över för hans del? Några exempel på hur det gått för tidigare favoriter som fallerat i tv-debatter kan ge en fingervisning om svaret på den frågan.

Två presidenter raglar, men vinner ändå

När Ronald Reagan mötte demokraternas kandidat Walter Mondale i deras första tv-debatt 1984 ledde han stort i opinionsmätningarna. Experterna förväntade sig en bekväm afton för den sittande presidenten. Men så blev det inte – Reagan uppträdde stundtals virrigt, talade osammanhängande och hade svårt för att besvara flera av frågorna. Omdömena var hårda efteråt: detta är en åldrande president som inte längre klarar av jobbet, hette det.

Men Reagan lyckades komma igen i den andra debatten där han, eller rättare hans stab, hade tänkt ut en snärtig replik när åldersfrågan restes: ”I want you to know that … I will not make age an issue of this campaign. I am not going to exploit, for political purposes, my opponent’s youth and inexperience.” Repliken fick stort genomslag i medierna, och utmanaren Mondale erkände i efterhand att debatten innebar början till slutet på hans kampanj. Reagan omvaldes med nära 59 procent av rösterna.

Något liknande hände när Barack Obama ställdes mot republikanen Mitt Romney i presidentvalet 2012. I den första tv-debatten av sammanlagt tre verkade Obama både oskärpt och ointresserad, och undvek mestadels att direkt bemöta motståndaren. Enligt Gallup ansåg hela 72 procent av tittarna att Romney hade avgått med segern, medan bara 20 procent sade detsamma om Obama. Det är den största segermarginalen någonsin för en kandidat i en Gallupmätning.

I de två följande debatterna var Obama betydligt mer alert, särskilt i den andra debatten där han hade hjälp av Romney som trasslade in sig i en fråga om kvinnolöner. Obamas felsteg i den första debatten glömdes fort bort, och han vann valet med nära fem miljoner rösters marginal.

En utmanare snubblar, förlorar nomineringen

Sämre gick det för Hillary Clinton när hon kämpade om demokraternas nominering 2008 mot bland andra Biden och Obama. I oktober 2007 visade en mätning att hela 53 procent av demokraternas sympatisörer föredrog henne mot endast 20 procent för Obama. Samma månad hölls en tv-debatt som ändrade valdynamiken till Clintons nackdel. Kandidaterna fick en fråga om hur de ställde sig till ett lagförslag i New York om att utfärda körkort till ”illegala immigranter”. Clinton svarade undvikande och lade betoningen på behovet av att få till stånd en heltäckande immigrationsreform. Meddebattörerna insåg genast att svaret var otydligt, och gick till samlad attack mot favoriten Clinton. Mediereaktionerna blev entydigt negativa, och händelsen anses ha inneburit att hennes momentum hejdades.

En enstaka tv-debatt är sällan avgörande, men i detta fall bidrog den till att Obama kom in i matchen och senare vann såväl nomineringen som valet 2008. Frågan är nu om Joe Biden blir årets Clinton, eller om han likt Reagan och Obama kan resa sig och komma igen efter att ha hängt på repen i den första omgången. Opinionen bland väljarna kanske är annorlunda än de snabba expertanalyser som gjordes direkt efter torsdagens debatt.

Jag tror att mycket hänger på hur de svarta väljarna kommer att reagera, det är främst via deras solida stöd som Biden hittills haft en så klar ledning framför konkurrenterna. Men då måste han bättre förklara var han står i för dem centrala frågor, få debatten att handla om framtiden och inte om gårdagen och framför allt undvika fortsatta grodor och fadäser. Ett tiotal kandidatdebatter återstår, så det finns möjligheter till återhämtning.

Mot Biden talar att han två gånger tidigare har ställt upp och misslyckats med att vinna nomineringen, och att han i dag inte precis är den mest alerte i ett hungrigt fält av betydligt yngre medtävlare. Ideologiskt och generationsmässigt är han inte i fas med dagens demokratiska parti. Om han skulle fallera även denna gång, skriver David Graham i The Atlantic, ”Thursday night’s debate will be remembered as the moment the final countdown began”.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Erika Lunding

    4 juli 2019 at 13.16

    Tack för intressant analys. Uppskattar det längre perspektivet.
    På något sätt sörjer jag att den tekniskt snabba utvecklingen inom medierna ännu mer drivit politiken till att liknas vid en oförlåtande lagsport, där felsteg (till och med bokstavliga sådana; Hillary Rodham Clintons trottoarkant!) blir till eviga referenspunkter.
    Jag inser hur urvalsprocessen fungerar, men kan inte låta bli att tänka på att de debatterande trots allt tillhör samma ”lag”! Är det som republikanerna tror, att demokraternas fria debatter leder till deras nedgång? Söndra och härska. Ärligt talat kan jag trots stort intresse inte i dagsläget nämna en enda republikansk motkandidat till Trump! Finns de? Undrar verkligen. Tacksam för svar. ⚘

    • Erik Åsard

      4 juli 2019 at 14.25

      Hej Erika,
      Debatten bland de demokratiska kandidaterna kan förväntas bli än tuffare framöver, men så är det alltid när många konkurrerar och tillhör olika ideologiska läger, så var det också för de 16 republikaner som kandiderade 2016, remember?
      Det starka interna stödet för Trump gör att han i praktiken är solokandidat. Den ende motkandidaten av någon kaliber som framträtt hittills är den moderate William Weld, f d guvernör i liberala Massachusetts. Kolla på nätet så finner du intervjuer med honom och varför han kandiderar mot Trump.

Kommentarer inaktiverade.

© 2019 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑