Ett intensivt utbyte under torsdagskvällens debatt mellan tio av de demokratiska presidentkandidaterna, fr.v. Joe Biden, Bernie Sanders och Kamala Harris.

Om en månad, 30 och 31 juli, stundar nästan debattrunda mellan de 20 demokratiska kandidaterna. Fram till dess är det i synnerhet förre vicepresidenten Joe Biden som har ögonen på sig. Hans svagheter blottades i torsdagens debattomgång – och det var i första hand senatorn Kamala Harris som stod för attackerna.

Företrädare för partiet säger att det är en styrka med så många mångfacetterade kandidater och så många idéer. Men denna oenighet om ideologi och kandidat kan inte vara alltför länge. Annars kan pengar och tålamod tryta och republikanerna få gott om tid att definiera/omdefiniera både parti och kandidater.

Låt oss ta det som alla vill veta. Vem vann? I den första debatten den hittills ganska osynlige Julián Castro med ett passionerat inlägg om invandringen och i viss mån en samlad Elizabeth Warren som fortsätter lägga fram detaljerade förslag; i den andra Kamala Harris, som sagt, åtföljd av borgmästaren i South Bend Pete Buttigieg med ett resonemang om polisbrutalitet i sin hemstad.

Och, vem förlorade? I första debatten Beto O’Rourke, fastän han appellerade till latinos genom att tala spanska samt stod för bästa repliken, att det ska bli Adiós till Donald Trump 2020. Amy Klobuchar gjorde också ett blekt intryck, trots ambitionen att framstå som ett givet mittenalternativ. I den andra debatten var det utan tvekan opinionsledande Joe Biden. Han föreföll ofokuserad och oförberedd på frågor om sina åsikter i bl.a. rasfrågan. Men Bernie Sanders förmådde inte att entusiasmera som han gjorde i förra valrörelsen och även internt finns det rivaler som ifrågasätter hans fundamentalistiska syn på sjukvården. Han vill ersätta privata sjukförsäkringar med ett statligt system som omfattar alla och hävdar att stora besparingar kommer att uppstå (vilket troligen är sant). Men många amerikaner är nöjda med sina befintliga försäkringar och är tveksamma till Sanders radikala lösning.

Sanders och Bidens ålder, 79 och 78 när valet står, drogs indirekt upp av 38-årige Eric Swalwell som tyckte att det var dags att överlämna stafettpinnen till en yngre generation. Detta fick Sanders att anklaga Swalwell för åldersdiskriminering dagen därpå. Biden däremot fick ägna sig åt att försvara sig mot beskyllningar om att han inte stod på rätt sida under 1960- och 70-talen, närmare bestämt i den kontroversiella frågan om bussning av skolelever – svarta till övervägande vita skolor och tvärtom.

Publiksiffrorna var tämligen höga, runt 15 miljoner respektive 18 miljoner, vilket kan mäta sig med holmgången mellan de 17 republikanerna 2016. Det avgörande i de här debatterna – med timme efter timme av analyser efteråt – är att projicera trovärdighet, helst få till några träffande repliker, aldrig sväva på målet och gärna komma med en personlig anekdot, en ”story” ur verkliga livet. Se även Frida Strannes förhands om debatten här.

Bidens prestation dissekerades redan när utbytet pågick för att sedan skärskådas allt hårdare under fredagen, med spetsiga ”Kan Biden återhämta sig?”. Befintliga misstankar stärktes om att hans bagage är för tungt, som t.ex. nyligen när han ställde till det för sig genom att prisa två notoriskt rasistiska kongresspolitiker för att de var villiga att samarbeta över partigränserna när han var ny i kongressen för 40 år sedan. Harris ”Jag tror inte att du är rasist” blev omedelbart en kampanjklassiker. Det är aldrig bra för någon att tvingas gå ut som Biden gjorde med detta uttalande:

“I know and you know, I fought my heart out to ensure that civil rights and voting rights, equal rights are enforced everywhere.”

Den sittande presidenten, Donald Trump, befann sig på andra sidan jordklotet på toppmöte i Japan. Men hans ande svävade över debattscenen och några av kandidaterna tog tillfället i akt att brännmärka honom som patologisk lögnare, rasist och skadlig för landet.

Tidigare presidenten skulle nog ha ignorerat frågor om det andra partiets debatter eller möjligen svara med till intet förpliktigande lyckönskningar. Men Donald Trump betygsatte första debatten på Twitter med ett ”TRÅKIGT!” och efter den andra sa han att han hört att Sleepy Joe och Crazy Bernie inte gjort något vidare ifrån sig. Inte konstigt, tyckte han, eftersom den ene är trött och den andre knasig.

o

Den mest udda fågeln i det stora demokratiska startfältet är författaren Marianne Williamson. Hör inte hemma här, menade en politisk kommentator. Men på sajten Religion News Service framhålls att endast en kandidat alltid talar om andliga värden:

”And in a crowded Democratic field, with a roster of established liberal politicians desperate to distinguish themselves, the sometimes enigmatic Williamson stands out as a voice of striking clarity when it comes to religion, politics and race. Her ideology is sometimes cast as a synthesis of New Age spiritualism and self-help – her most famous quote (“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure”) is often misattributed to Nelson Mandela.  And the material that made her famous, which she leans on in campaign appearances, may be a spiritual bridge too far for some voters.”

Hon väntas bli en av de första som måste ge upp, men fascinerade tydligen en del skribenter i alla fall, t.ex. i New York Times, här.

KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost