Donald Trump har gett ny mening åt uttrycket ”den permanenta valkampanjen”. När Sidney Blumenthal myntade det i sin bok The Permanent Campaign (1980) avsåg han den förändring som hade skett i USA-politiken från ett äldre sätt att bedriva valrörelse, baserat på stöd från mäktiga partibossar och partiorganisationer, till ett som uteslutande gör bruk av datorer, medier och opinionsundersökningar. I och med den förändringen ersattes partibossarna av konsulter, marknadsförare och lobbyister och kampanjandet blev en alltmer integrerad del av själva regerandet.

Bill Clinton ansågs länge vara den president i modern tid som mest systematiskt blandade kampanjpolitiken med regeringsutövandet. Men han slås nu med hästlängder av Trump, som lämnade in sina kandidatpapper inför valet 2020 redan dagen efter presidentinstallationen i januari 2017. Sedan dess har han hållit ett 60-tal kampanjmöten inför trogna supportrar, vilkas totala hänförelse han anser att journalisterna borde efterlikna i bevakningen av honom. Upptaktsmötet i Orlando häromdagen ägde rum 17 månader (!) före valdagen nästa år, ett tecken så gott som något på att för Trump är kampanjandet och regerandet samma sak. Mig veterligen har ingen tidigare president inlett sin återvalskampanj så tidigt.

Ett eko från 2016

Trumps dryga 70 minuter långa utläggning klargjorde två saker: dels att han ämnar köra 2016 års valkampanj i repris, dels att han inte har några planer på att försöka bredda sin väljarbas utöver de 40-44 procent som stadigt varit med honom under tiden i Vita huset (Trump är den den ende presidenten någonsin som inte haft över 50 procent i någon av de seriösa institutens mätningar). Alla de gamla slagorden och fienderna fanns med – våldsamma attacker mot medierna (”CNN sucks”), demokraterna (de är alla ”socialister”), Hillary Clinton (”Lock her up”), Robert Mueller och hans utredning (”No collusion, no obstruction”), ”Drain the swamp”. Den enda förändringen är att slagordet MAGA (”Make America Great Again”) nu ersatts av det kortare och mer uddlösa ”Keep America Great”.

Om man blandar innehållet i Trumps annonseringstal 2015 och installationstalet 2017 får man Orlandotalet 2019. Trots allt som hänt, trots alla utnämningar som gjorts och den sakpolitik som genomfördes av den förra kongressen, t ex den enorma skattesänkningen för höginkomsttagarna, fortsätter Trump att utmåla sig som småfolkets vän i heroisk kamp mot det fördärvliga etablissemanget. ”We’re draining the swamp”, försäkrade han samtidigt som chefen för Environmental Protection Agency (EPA), Andrew Wheeler, meddelade att man nu avskaffar en av de tyngsta miljöregleringarna som infördes under Barack Obama och lämnar fritt för delstaterna att själva bestämma om utsläppen från kraftverken ska minska. Beslutet hälsades av jubel från kolindustrin och klimatskeptikerna.

När räven vaktar hönsgården

Någon kanske erinrar sig namnet Scott Pruitt som var EPA:s chef fram till i fjol sommar, då han tvingades avgå efter en rad skandaler. Pruitt stod nära olje- och gasindustrin i Oklahoma och var en känd klimatskeptiker. Efterträdaren Andrew Wheeler är av samma skrot och korn, en tidigare lobbyist för kolindustrin med samma miljöfientliga agenda. Som myndighetschef verkställer han nu den miljöpolitik som Trump gick till val på, där satsningen på kol och olja utgjorde en viktig del.

Sanningen är att ”träsket” i Washington aldrig varit så djupt eller inflytelserikt som under Donald Trump. Michael Lewis belyser detta på ett briljant sätt i sin bok The Fifth Risk, där han visar att åtskilliga chefsposter i departement och myndigheter har besatts med personer som ofta är inkompetenta, ignoranta och/eller partiska. Idealisk sommarläsning!

Om Greta Thunberg avser att ta sig an de amerikanska klimatskeptikerna under sitt planerade USA-år, kan man bara hålla tummarna och önska henne lycka till.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost