Barack Obama vid besöket i Sverige 2013.

Seminariet ”News from America”, som arrangerades nyligen i Uppsala av Svenska Institutet för Nordamerikastudier (SINAS), tog upp flera aspekter av ett viktigt ämne. Exempel på frågor som diskuterades av de sakkunniga – ett antal framträdande akademiker och journalister – var om svenska medier generellt fokuserar alltför mycket på det stora landet i väster, om bevakningen av president Trump skiljer sig från den Barack Obama fick (svar ja), om det finns ett specifikt ”svenskt” perspektiv på USA och hur det i så fall påverkar rapporteringen, om nödvändigheten av ett närmare samarbete mellan journalister och forskare inom området och mycket annat.

Ett tema som tangerades men inte närmare utvecklades gäller USA-influenserna i svensk politik, en trend som länge diskuterats och som vissa hävdar har förstärkts med åren. Åtskilliga bedömare både här hemma och utomlands menar att man under lång tid har kunnat se tydliga tecken på att svensk politik har förändrats i riktning mot ett slags fortgående ”amerikanisering”. Senast i det svenska EU-parlamentsvalet hade ett av partierna (KD) som sin ledande PR-fras ”Make EU Lagom Again”, en tydlig anspelning på Donald Trumps bekanta valslogan från 2016. En annan likhet var att abortfrågan, som länge varit het i amerikansk politik, oväntat blev ett debattämne i valkampanjens slutskede efter avslöjandet att KD-politikern Lars Adaktusson 22 gånger hade röstat emot abort under sin tid som EU-parlamentsledamot.

Yta vs substans

Här kan man skönja två slags influenser, å ena sidan formuleringen av ett politiskt slagord, å andra sidan debatten om en politisk sakfråga som inte brukar förekomma i svenska valkampanjer där frågor om ekonomi, skatter, invandring, jobb, miljö och jämställdhet vanligen dominerar agendan. Historiskt har vi haft betydligt mer av det förra, av ska vi säga influenser på ytan, än av det senare, inflytande som mer gäller politisk substans.

Slagordsmässigt finns det ett flertal exempel på hur svenska partier och politiker rakt av har kopierat amerikanska förlagor. ”Sverige kan bättre” hette det exempelvis i en socialdemokratisk valparoll från 1990-talet, en slogan som Anna Kinberg Batra återanvände och gjorde om till ”Sverige kan mer” efter att hon hade utnämnts till moderatledare 2015. Ursprunget var frasen ”America Can Do Better”, som demokraten Michael Dukakis använde i den amerikanska presidentvalkampanjen 1988. ”Jag vill se till att Liberalerna är ett parti som gör Sverige snällare”, sade Erik Ullenhag i upptakten till sin kampanj för att bli ny L-ledare. Här kan man höra ekot från George H.W. Bushs slogan från 1988, då han efterlyste ”a kinder, gentler nation”.

Även vid andra tillfällen har det hänt att svenska partier och politiker inspirerats av amerikanska förebilder och kampanjmetoder, t ex 1968 då dåvarande Högerpartiet försökte göra om sin partiledare Yngve Holmberg till en svensk John F. Kennedy och Folkpartiets kandidater reste landet runt iförda halmhattar och kampanjade till ackompanjemang av amerikansk dixielandmusik. Båda experimenten blev spektakulära misslyckanden.

En svensk Kennedy?

Inför valet 1994 anlitade Socialdemokraterna tre amerikanska kampanjkonsulter och opinionsundersökare, vilka hade stor erfarenhet av valrörelser i USA. Det väckte viss uppmärksamhet i medierna med tidningsrubriker som ”S-kampanj hämtar inspiration från USA” och ”Sossarna ser dig: USA:s främsta experter ska kartlägga de svenska väljarna”. Partiets kampanjmakare tonade ner saken och hävdade att konsulterna enbart hade använts i rådgivande syfte och att de inte varit inblandade i utarbetandet av den övergripande valstrategin. Hur det än var med den saken gick det utmärkt för S i det valet, som det troligen hade vunnit ändå med eller utan inhyrda USA-konsulter.

Presidenterna viktiga

Allmänt kan man säga att amerikanska influenser framför allt har visat sig i Sverige i samband med att karismatiska presidenter trätt fram på den internationella arenan. I modern tid har det förutom Kennedy främst handlat om Bill Clinton och Barack Obama, men även om Jimmy Carter som flera gånger har besökt Sverige och blev väl mottagen här efter att han tilldelades Nobels fredspris 2002. Det är ingen slump att dessa presidenter är demokrater, vars värderingar och politiska stil har haft lättare att vinna gensvar i vårt land än konservativa politiker som Ronald Reagan, George W. Bush eller Donald Trump. Efter Obamas valsegrar 2008 och 2012 försökte i stort sett alla svenska partier efterapa hans kampanjmetoder i form av en god organisation, en gräsrotsarmé av pigga volontärer och en innovativ användning av sociala medier och telefontjänster.

Med begränsad framgång, ska tilläggas. En del inslag i Obamakampanjen visade sig nämligen vara svåra eller omöjliga att överföra hit, särskilt tekniken att skicka riktade budskap till specifika väljargrupper, s k micro-targeting. Den metoden fordrar en noggrann kartläggning av människors bakgrund, tro och etnicitet, vilket inte den svenska personuppgiftslagen tillåter. Här har vi alltså ett konkret exempel på en USA-utvecklad metod som inte gått att överföra till svenska förhållanden.

Fler USA-inslag, men grundstrukturen består

I en essä publicerad för 20 år sedan hävdade jag att det finns ett antal institutionella barriärer och sega strukturer som förhindrar och försvårar en långtgående amerikanisering av den svenska politiken. Jag pekade särskilt på fyra sådana barriärer: det svenska flerpartisystemet; förbudet mot politisk tv-reklam; de fåtaliga svenska nationella valen och frånvaron av en kader av professionella konsulter, medierådgivare och opinionsundersökare; samt den speciella politiska kulturen i Sverige som påtagligt skiljer sig från den i USA. I dag har förbudet mot politisk radio- och tv-reklam borttagits (utom i SVT och SR), men den används alltjämt sparsamt och är inte tillnärmelsevis så viktig i våra valrörelser som i de amerikanska.

Även på de övriga punkterna kan man notera vissa förändringar som går i ”amerikansk” riktning. Framför allt har antalet konsulter och PR-folk i politiken ökat starkt, likaså mediernas fixering på enskilda politiker. Införandet av personval har gett väljarna en möjlighet att inte bara välja parti utan också en favoritkandidat, vilket dock få väljare använder sig av. Reformen verkar vara nästan lika impopulär bland väljarna som den är bland partiledningarna. Å andra sidan har vi än fler partier i riksdagen nu än 1999, och valen är lika många (eller rättare sagt få) som tidigare. Framför allt är grunddragen i det politiska systemet desamma nu som då, och någon nämnvärd förändring av den politiska kulturen har inte skett. En stor majoritet av de svenska väljarna står fortsatt bakom välfärdsstaten. Torgmötet och valstugorna, de mest urtypiska inslagen i svenska valrörelser som inte har någon motsvarighet over there, lever vidare trots återkommande spådomar om att de skulle konkurreras ut av mer moderna mötes- och kommunikationsformer.

Slutsatsen blir att den svenska politiken i väsentliga avseenden ännu är utpräglat ”svensk”, men att man i dag kan spåra fler komponenter eller inslag av mer eller mindre tydligt amerikanskt ursprung.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost