Natten till torsdag hölls så den första TV-sända debatten för de demokratiska presidentkandidaterna och den långa processen att välja fram den kandidat som ska utmana Trump i november nästa år började på allvar. Startfältet är rekordstort och de mer osynliga kandidaterna måste nu profilera sig tydligt för att kunna utmana de tre favoritkandidaterna Joe Biden, Bernie Sanders och Elisabeth Warren. Men allt kan som vi vet hända i amerikansk politik och de här första debatterna kommer att vara viktiga för hur fortsättningen ska utkristallisera sig.
De är väldigt många årets demokratiska presidentkandidater men de har en mångfald av bakgrunder och det bör gynna valprocessen att startfältet inte helt domineras av vita äldre män utan att de demokratiska väljarna nu får möta och välja bland rekordmånga kvinnor och personer med olika hudfärg och språkbakgrund samt olika sexuella läggningar. Men det blir inte lätt att ta plats och utmärka sig i den här konkurrensen. Nu handlar det om att profilera sitt budskap på ett sätt som går igenom i bruset av allt annat. Att ta plats utan att bli för framfusig, att formulera ett lättillgängligt men träffsäkert budskap, få sin kampanjorganisation att fungera, och hitta ett tilltal som når igenom rutan. De här första debatterna handlar också till stor del om att visa upp att man klarar just det. Kandidater som inte stått i centrum hittills eller fått så mycket uppmärksamhet har chans att kliva fram och visa sig värdiga utmanare till de redan välkända. Allt medan de nuvarande favoritkandidaterna måste bevisa att de har vad som krävs också när det gäller.
Allt kan hända i den här väldigt långa process de har framför sig och det är inte ovanligt att en toppkandidat faller platt och faller bort någon gång under vägen. Inte heller är det ovanligt att någon som i inledningen inte ”synts till” får igång en effektiv och framgångsrik kampanj av någon oväntad anledning. Det blir därför mycket intressant de inledande månaderna framåt att se vilka som faller bort och vilka som lyckas ”slå igenom”.
Med hjälp av olika mätmetoder kommer vi nu att se och höra en lång rad analyser av vilka som lyckats bäst med allt det här. Olika institut mäter exempelvis hur många sökningar som görs på google av de olika kandidaterna under debatterna (lär mer här). Taltiden de olika kandidaterna får eller tar lär oss något om deras framgångar med att ta plats även om talutrymme inte nödvändigtvis måste vara något bra. Men att ligga i botten avseende tid i debatterna signalerar att kandidaten har svårt att dra uppmärksamheten till sig och det är sällan gynnsamt. Sedan har vi opinionsundersökningarna som följer efter debatterna om vem som lyckats bäst och som kommer att påverka alla kandidaters fortsatta arbete. I den första debatten toppade Cory Booker, Beto O’Rourke, Elisabeth Warren och Juliàn Castro den lista över vem som hade mest taltid. Flest sökningar på Internet gjordes på Bill de Blasio, Tulsi Gabbard och Cory Booker. Vad sökningarna står för är däremot omöjligt att säga så här snart inpå debatten. Det kan handla om ett kontroversiellt uttalande som gjordes och som kan vara både bra och dåligt för kandidaten. Det kan också handla om att många tittare blir nyfikna på en kandidat som de inte känner till sedan innan men vill veta mer om vilket kan vara ett positivt tecken för den.
Några saker som stack ut i den första debatten kan lite kortfattat sägas vara att Elisabeth Warren delvis distanserade sig själv från Bernie Sanders. Hon avbröt inte heller sina motkandidater vilket kanske är en strategi hon bestämt sig för att hålla. Flera andra kandidater såsom exempelvis Amy Klobuchar var noga med att positionerna sig som mer moderata om än pragmatiska och därmed ta visst avstånd från den progressiva vänsterfalang som fått allt mer uppmärksamhet på sistone. Klimatfrågan var ett av ämnena för kvällen och mig veterligen är det första gången det utgör ett eget debatt tema. Samtalstonen var sansad och det fanns både de som helt avstod från att nämna Donald Trump och de som mer utförligt varnade för hans fortsatta presidentskap.
Oavsett vilken linje kandidaterna väljer i det avseendet blir det nog viktigt för den kandidat som ska vinna nomineringen att kunna visa upp en trovärdig politik framåt som är mycket mer än att ”vara emot Trump”. Det blir också helt avgörande att hen kan fånga in den bredd av väljare som den demokratiska väljarkåren utgör. Allt från dem som står tämligen långt till höger i ekonomiska frågor till dem som vill se en radikal förändring av den ekonomiska politiken. Det blir inte lätt.
Det blir inte heller lätt att slå Donald Trump i november nästa år för den som till slut kommer att nomineras. Men den personen, oavsett vem det blir har nu många månader på sig att bli varm i kläderna och slipa på sina argument.
Frida Stranne
