Tidningen China Daily säljs i boxar i Washingtons innerstad.

WASHINGTON ”Handelskrig är bra, och lätta att vinna.”

Detta numera klassiska yttrande fällde Tariff Man, även känd som Donald Trump, för över ett år sedan. Efter en rad inledande tullar har han höjt nivåerna på import från Kina och hotar med ytterligare en höjning.

Kina svarade med samma mynt.

Ingen vet hur det kommer att sluta.

Och, mest oroande är att Trump faktiskt inte tycks veta hur tullar fungerar. Han upprepar gång på gång att miljardtals dollar strömmar in till statskassan när tullarna i själva verket kan liknas vid en skatt som amerikanska konsumenter och företag måste betala. Inte Kina.

Ända sedan slutet av 1940-talet med inrättandet av Gatt har ett antal frihandelsrundor hållits för att sänka tullar och riva andra handelshinder. Den sista gick visserligen i stå på grund av oenighet på flera områden, t.ex. jordbruk och tjänster, men i stort har frihandeln inneburit ökade handelsflöden och tillväxt i både rika och fattiga länder.

USA har varit pådrivande, liksom för övrigt lilla Sverige. Fram till dess att Trump tog över som president gick det långsamt framåt i förhandlingar med EU om ett nytt avtal, TTIP, samt med länderna runt Stilla havet om ett nytt samarbete, TPP. Båda med baktanken att uppvisa gemensam front mot Kina för att tvinga landet att följa regler som västländer uppställt.

Men om det finns en åsikt som Donald Trump hållit fast vid i årtionden så är det frihandelns inneboende ondska. Han tillhörde kritikerna mot Japan när det landet anklagades för att stjäla teknik från USA på 1980-talet och hävdade både under valrörelsen och som president att länder som Kina och Tyskland exploaterar USA. Handelsunderskottet utgör, enligt honom, en pågående plundring av amerikanska resurser.

I Trumps enkelspåriga analys finns inte plats för argument som att amerikanska företag mer än gärna flyttade ut tillverkning för att öka lönsamheten och att amerikanska konsumenter kunnat köpa varor billigare. Inte heller maningar till amerikanska företag att ta nya stora tekniska språng framåt och lämna Kina på efterkälken.

Donald Trump höll vallöften till sin ”bas” om att gå hårt ut och bestämde sig för att använda tullar (tariffs på engelska) som vapen, först på solpaneler och tvättmaskiner i januari 2018, sedan på stål och aluminium i mars samt en ny omgång i juli direkt riktad mot Kina med tullar på över 800 produktslag. Nu i maj fattade Trump beslut om en skärpning med 10-25 procents tullar på import som totalt uppgår till 200 miljarder dollar. Som väntat slog Kina tillbaka, med egna tullar och med hårdnande retorik i People’s Daily om att ”…ingen kan förvänta sig att Kina ska svälja besk frukt som skadar dess kärnintressen”.

Det senaste draget är tänkt som bestraffning för att de kinesiska förhandlarna backade på det som amerikanerna utgått från var klappat och klart. Det är inte lätt att klarlägga vad som egentligen hänt under de många månaderna som samtalen pågick. I amerikanska medier dominerar givetvis den amerikanska sidans bild och i Kina är man, som bekant, inte alltid så meddelsam. Men en del bedömare menar att amerikanerna var naiva eftersom de tydligen inte utgick ifrån att ett godkännande från högsta ort i Peking måste till – särskilt som det gällde amerikanska krav på att de kinesiska eftergifterna skulle fastställas i lag, utan att USA lovade att avskaffa tullarna parallellt.

Trump visar i allmänhet ingen som helst respekt för experter eller tjänstemän som i åratal suttit i oändliga samtal i syrefattiga sammanträdesrum och svettats över paragrafer, produktslag och procentsatser. Han förlitar sig på sin magkänsla (och – numera – tweetar) och på tron att personlig vänskap väger tungt i det geopolitiska spelet. Trumps prat om ett högtidligt undertecknande av en ”deal” på ett toppmöte med president Xi Jinping på Mar-a-Lago i Florida i mars har nu bytts ut till att möte är troligt mellan de två vid G-20 i Japan i juni.

Möte mellan presidenterna Xi och Trump vid ett G-20-möte.

Varningarna duggar tätt från ekonomer, till exempel i de stora investmentbankerna med beräkningar om krympt bnp-tillväxt, förlorade jobb och högre priser för hushållen. Börspilarna som är en annan måttstock som Trump absurt nog sätter stort värde på hackar till varje gång han andas om en ny omgång tullhöjningar.

Några djupintervjuer ger Trump knappast och definitivt inte om de här komplicerade frågorna. Men personer i hans närhet bekräftar att han verkligen tror att tullarna genererar inkomster direkt till skatteverket. Han har till och med lovat att ta av miljarderna från Kina för att kompensera farmare som förlorar pengar och skänka de osålda livsmedlen till fattiga länder. Den idén välkomnas inte av en del kongressrepublikaner i jordbruksbygder, t.ex. senatorn Chuck Grassley från Iowa, mer här, som redan hört klagomål från spannmålsodlare och grisuppfödare.

Det som sker är ett oerhört riskfyllt vågspel. Trumps skryt om den historiskt starka ekonomin övertygar inte alla. Miljoner amerikanska hushåll lever ”paycheck to paycheck”, utan någon buffert och dyrare basvaror skulle bli mycket kännbart. Enligt en undersökning som citerats ofta de senaste dagarna passade amerikanska tillverkare på att höja priserna på torktumlare när tvättmaskinerna blev dyrare på grund av tullarna. Trumps råd är att tillverka i USA. INGA TULLAR, som han säger. Men en sådan omställning skulle ta månader eller år och innebära högre arbetskraftskostnader, kanske större än för några år sedan med tanke på den låga arbetslösheten och ansträngningar att strypa invandringen söderifrån.

Det stämmer förvisso att den kinesiska ekonomin är inne i en svacka, liksom att Xis skärpta grepp om makten innebär en osäkerhet om vilka fraktioner i kommunistpartiet som blir tongivande framöver. Men topparna behöver inte oroa sig för omval och medel kan pumpas in i ekonomin.

Till saken hör, dock, att det finns stöd för Trumps hårda linje, både bland företagare och debattörer som pekar på att Kina brutit ingångna löften och att välkomnandet in i WTO inte tvingade fram önskade förändringar i beteendet. Bland talesmännen för den här linjen märks New York Times-krönikören Thomas Friedman och Trumps förre chefsstrateg Steve Bannon. De gästade ekonomikanalen CNBC:s program Squawk Box på onsdagsmorgonen med inblickar i sitt tänkande. Kina är en stenhård diktatur som i 20 år medvetet siktar på världsherravälde, senast med One Belt, One Road-initiativet. Bannon hävdar att Trump tror att Kinapolitiken kommer att leda till en valseger 2020, men ännu viktigare, att den är en medveten strategi för att knäcka Kina och att resten av världen måste sälla sig till honom för att bevara den västerländska demokratin.

Men, i potten ligger också Trumps egen trovärdighet internationellt. Det är helt enkelt svårt att tro att en så grund, ofokuserad och hittills ganska misslyckad dealmaker är den rätte att ensam kuva Mittens rike. Misstankarna nu går ut på att Xi bidar tiden för att man i Peking uppfattar Trump som svag.

En annan teori som framförs är att Kinatullarna bara är en del i en bredare America First-strategi med höga murar kring landet. Se t.ex. denna artikel i New York Times. Påpekas här kan att embargo, sanktioner och tullar tillämpats under perioder av USA:s historia och att det ibland har slutat i finanskriser.

o

Smakprov på Trumps Kina-tweetar, från den 14 maj:

”When the time is right we will make a deal with China. My respect and friendship with President Xi is unlimited but, as I have told him many times before, this must be a great deal for the United States or it just doesn’t make any sense. We have to be allowed to make up some…..

….of the tremendous ground we have lost to China on Trade since the ridiculous one sided formation of the WTO. It will all happen, and much faster than people think!”

o

“Our great Patriot Farmers will be one of the biggest beneficiaries of what is happening now. Hopefully China will do us the honor of continuing to buy our great farm product, the best, but if not your Country will be making up the difference based on a very high China buy……

….This money will come from the massive Tariffs being paid to the United States for allowing China, and others, to do business with us. The Farmers have been “forgotten” for many years. Their time is now!”

KARIN HENRIKSSON

 

Dela denna bloggpost