Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Muellerutredningen – en skiss för framtida åklagare?

Muellerrapporten är det utan konkurrens viktigaste dokument som kommer att skrivas om Donald Trumps första presidentperiod. Glöm alla böcker som tidigare publicerats, de ger bara brottstycken av verkligheten medan Robert Muellers noggranna utredning i detalj avslöjar en genomkorrumperad president.

Särskilt volym II av rapporten, som handlar om Trumps upprepade försök att sabotera utredningen, innehåller uttömmande uppgifter om handlingar som om de begåtts av någon annan skulle ha föranlett åtal och fällande dom. Dokumentet, byggt på primär- och sekundärkällor och hundratals intervjuer, avslöjar vidden av Trumps lögner, hans enorma självcentrering och förkärlek för att anlita medarbetare som är lika oärliga som han själv.

Låt mig ge två exempel ur utredningen. Det första handlar om när Donald Trump junior, äldste sonen, fick nys om att New York Times skulle publicera en artikel om det (ö)kända mötet mellan Trumps kampanjledning och några ryssar i Trump Tower mitt under valkampanjen i juni 2016. Sonens första reaktion var att erkänna det verkliga syftet med mötet, att det handlade om att få tillgång till ofördelaktig information (”dirt”) om Hillary Clinton. Då ingrep fadern och krävde att ett redan färdigt utkast skulle ändras till att mötet i stället gällde något helt annat (frågan om adoption av ryska barn). Sonen gav med sig, och ett falskt uttalande distribuerades till pressen (vol. II, s. 102).

Den konservative journalisten och Trumpkritikern David French skriver om detta enskilda fall i tidskriften Time:

”Think for a moment about that story. With his campaign in the media crosshairs, President Trump threw his son under the bus. He made his son transmit his own deceptions. He exposed his son to the scorn and ridicule he so richly deserved.”

Exemplet visar att bara en sak gäller för Trump, nämligen omsorgen om hans eget väl och ve. Hans slogan är, eller borde vara, ”Trump First”, inte ”America First”. Om han riskerar att hamna i dålig dager gör han i stort sett vad som helst för att avvärja det, inklusive att ljuga och förnedra även dem som står honom närmast.

En civilperson beordras avskeda justitieministern

Ett än mer graverande exempel som French också diskuterar, liksom Rachel Maddow i hennes MSNBC-show (19/4), gäller Trumps flerfaldiga försök att avskeda Robert Mueller. Vi vet sedan tidigare att Trump försökte pressa sin juridiske rådgivare Don McGahn att avpollettera Mueller. McGahn vägrade och sade att han hellre avgick än förorsakade en ny Watergate-liknande ”Saturday night massacre”. Under rubriken ”The President Asks Corey Lewandowski to Deliver a Message to Sessions to Curtail the Special Counsel Investigation” redogörs ytterst noggrant för ett annat försök som också misslyckades, men som i sin absurditet säger åtskilligt om Trump (vol. II, s. 90). Historien har många turer, men detta är i koncentrat vad som hände.

Den 19 juni 2017 kallades Corey Lewandowski, Trumps tidigare kampanjchef och en trogen anhängare, till Vita huset för ett möte öga mot öga med presidenten. Trump dikterade ett meddelande som han ville att Lewandowski skulle överlämna till justitieminister Jeff Sessions. Denne hade tidigare förklarat sig jävig och överlämnat ansvaret för Muellerutredningen till sin ställföreträdare Rod Rosenstein. Meddelandet gick ut på att Sessions skulle hålla ett offentligt tal där han i realiteten skulle ta tillbaka sin jävsförklaring och säga att presidenten behandlades synnerligen orättvist och inte hade gjort något fel. Sessions ombads berätta att han minsann hade kampanjat med Trump i nio månader och då inte sett till några ryssar. Trump, skulle justitieministern fortsätta, ”didn’t do anything wrong except [that] he ran the greatest campaign in American history”.

I Lewandowskis anteckningar sägs vidare att han skulle be om ett möte med Sessions ”to limit his jurisdiction to future election interference”. Det viktiga var alltså inte Rysslands omfattande påverkansoperation i valet, som visas i detalj i volym I i Muellers utredning, utan att förebygga inblandning i framtida kampanjer. Om justitieministern gjorde detta skulle han enligt Trump vara ”the most popular guy in the country”.

Alltså: Lewandowski, vid det laget en vanlig medborgare utan någon som helst roll i administrationen, ombads leverera ett meddelande till landets justitieminister som gick ut på inte att han skulle avskeda Mueller, som McGahn hade beordrats göra två dagar dessförinnan, utan att begränsa utredningen så att inte inblandningen i valkampanjen 2016 granskades. Muellers uppdrag skulle med andra ord ändras till att utreda något som ännu inte hade hänt. Genom denna lysande idé trodde sig Trump ha kommit på ett sätt att undanröja hotet från Mueller utan att direkt behöva avskeda honom.

Lewandowski avtalade om ett möte med Sessions, som dock aldrig blev av. Den 19 juli 2017 kallades Lewandoswki åter till Vita huset där Trump frågade om han hade levererat meddelandet. Han svarade dröjande att det snart skulle ske. Om Sessions vägrade att ha ett möte skulle budbäraren, en civilperson, meddela justitieministern att han var avskedad. Trump ville alltså inte själv göra det smutsiga jobbet utan delegerade det till en tidigare underhuggare. I desperation vände sig då Lewandowski till en person han kände i Vita huset, biträdande stabschefen Rick Dearborn, och bad honom fullgöra uppdraget. Denne vägrade.

Corey Lewandowski (t v) under ett valmöte med sin boss 2016 (REUTERS/Joe Skipper/File Photo).

Sessions, som skulle avgå den 7 november 2018, höll aldrig något tal där han tog tillbaka sin jävsförklaring eller rentvådde presidenten. Men det berodde inte på att Trump inte försökte utan på att medarbetarna vägrade utföra hans bisarra befallningar. Allt detta, och långt mer därtill, vet man genom utredarnas intervjuer med Lewandowski och via de skriftliga anteckningar som han försåg dem med, papper han förvarade i ett bankvalv hemma. Man kan utgå från att skrattsalvorna från Kremls inre ekade över Moskva med omgivningar när de ryska makthavarna läste detta. Vladimir Putin och hans närmaste måste ha Muellerutredningen som sin favoritlektyr.

Men man kan undra varför Mueller, efter att i detalj ha redogjort för den ena obstruktionen efter den andra (med angivande av namn, platser, datum, klockslag med mera), till sist avstår från att dra slutsatsen att Trump gjort sig skyldig till hindrande av rättvisan. Ett svar är att Mueller, en ämbetsman av den gamla sorten, strikt höll sig till justitiedepartementets regler som säger att en sittande president inte kan åtalas. ”No man is above the law”, heter ett vanligt amerikanskt talesätt. Men det gäller tydligen inte för en president – förrän denne avgår eller avsätts? Är det så man ska läsa den enormt detaljrika rapporten, som en färdig katalog med precisa åtalspunkter för framtida åklagare?

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Johan Hårsta

    5 maj 2019 at 14.00

    Denna blog har ”analys” i namnet, men ”agenda” skulle passa bättre. Ditt inlägg här en ju i proncip en carbon copy av DNCs talking points – var finns den självständiga analysen?

    Vidare, i alla västerländska länder, inkl USA, är man oskyldig tills man fällts. Och en åklagare som inte hittar bevis för ett brott, och därmed inte väcker åtal, har då de facto frikännt den misstänkte. Är det så svårt att förstå?
    Läs t ex vad juridikprofessorn Alan Dershowitz (livslång demokrat) säger:
    ”What’s most important is that Barr is 100 percent right on obstruction of justice and Mueller is 100 percent wrong..” ”You can’t convict a president, or charge a president with obstruction of justice, for engaging in a Constitutionally authorized act such as firing James Comey.”

    Jag antar att du fortfarande är arg och ledsen för att folket röstade fel i november 2016.

    Mvh,
    Johan (med 15 år i nordamerika, varav fem år i USA)

    • Erik Åsard

      7 maj 2019 at 16.50

      Alan Dershowitz skulle du nog inte ha citerat för bara 5-10 år sedan, då han fortfarande slogs ihärdigt för diverse liberala hjärtefrågor. På senare år har han svängt och försvarar Trump i alla väder, så hans kommentar var helt väntad. Mer oväntad var det utförliga brev som 370 f d federala åklagare i justitiedepartementet från båda partierna publicerade den 6/5, där de skriver att Trump skulle ha blivit åtalad för obstruction of justice om inte departementets regler hade förhindrat det. Bevisen för att han har försökt hindra rättvisan är ”overwhelming”, skriver de. De tillägger att bevisen inte bara är överväldigande i Muellerrapporten utan också att de med marginal skulle räcka för ett åtal. Om Trump vore en vanlig medborgare, vill säga.

Kommentarer inaktiverade.

© 2019 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑