Ett extra spännande parförhållande i Washington: outsidern Donald Trump och insidern Mitch McConnell. Foto: Tom Williams/CQ Roll Call Group

WASHINGTON Fokus riktas ständigt mot president Donald Trump och demokratiska talmannen Nancy Pelosi. Men det finns en tredje nog så viktig makthavare i Washington – republikanske majoritetsledaren i senaten Mitch McConnell.

McConnell är en slipad taktiker som kan se tillbaka på ett par framgångsrika år. Hans egna målsättningar har i synnerhet på ett par punkter överensstämt med presidentens – sänkta skatter och fler konservativa domare.

Ibland dristar McConnell sig till någon syrlig kommentar om Trumps olika utspel men oftast ligger han lågt. Han bidar tiden till valet 2020 och lär inte gunga båten så länge Trump förblir populär i de republikanska väljarleden. Och tillsvidare kan han vällustigt roa sig med att lägga krokben för Pelosi.

Den 77-årige McConnell från Kentucky valdes in i senaten 1984 och utsågs till majoritetsledare 2015. Han ger förhållandevis få intervjuer och när han gör det är svaren ofta torra och rakt på sak.

“Yeah, we get along fine”, sa McConnell till exempel om Trump i ett längre porträtt i tidningen New York Times söndagsmagasin av ”the leader”, som han kallas, och hans karriär. Han betraktas knappast som en visionär, utan mer som en streber som behärskar spelet i detalj. Oavsett invändningar mot McConnell i t.ex. Tea Party-blocket kommer han att ha bidragit till tolkningar av lagarna i konservativ anda under lång tid framöver, värt att anmärka är dessutom att domstolarnas inflytande ökar alltmer när kongresspolitikerna inte kan enas.

I demokratiska led är McConnell avskydd för i synnerhet två saker: uttalandet om att hans främsta ambition var att göra Barack Obama till en enperiodspresident (lyckades inte) och hans vägran att släppa fram Barack Obamas kandidat till en vakans i Högsta domstolen under de nio månaderna som återstod fram till valet 2016 (lyckades).

En del skulle lägga till ett par färskare exempel. Som draget att låta vänsterdemokraternas långtgående klimatförslag, Green New Deal, gå till omröstning för att se till att senatorerna skulle tvingas att bekänna färg (57 röstade nej, resten blankt). Och nu senast, dröjsmålet med att klubba miljarder i katastrofhjälp för att Trump misstycker om medlen som avsatts till demokratiskt dominerade Puerto Rico.

Donald Trump pressar på för att McConnell ska ändra voteringsreglerna i senaten genom att slopa gamla traditioner som ska garantera i alla fall viss tvärpolitisk enighet. Trump tycker att enkel majoritet borde räcka istället för nuvarande filibusterbestämmelse med 60 röster för att sätta streck i debatten. Förre senatsledaren Harry Reid, demokrat från Nevada, införde majoritetsregeln för domargodkännanden för att skynda på Obamas nomineringar och McConnell gjorde samma sak beträffande HD-kandidater för att få igenom Trumps bägge domarfavoriter Neil Gorsuch och Brett Kavanaugh.

Nyligen tog McConnell ett steg till i samma riktning. Det republikanska blocket med 53 senatorer bestämde att korta den tillåtna debatttiden om kandidater till vissa tjänster från 30 timmar till två timmar. Demokraterna protesterade högljutt och beskyllde McConnell för att gå för långt för att uppfylla sina önskedrömmar om en föryngrad ideologiskt pålitlig domarkår.

Parförhållandet mellan Trump och McConnell tillhör de mer kittlande i Washington på mycket länge. McConnell var minst sagt ljum i sin inställning under valrörelsen 2016 och sa sammanbitet att han stöttar den kandidat som primärvalsväljarna ville ha. Ibland när det blåst extra mycket kring Trump har McConnell legat lågt, mycket lågt. Och ibland har han sagt ifrån, som när presidenten lovade att kongressrepublikanerna ska börja utarbeta en ny vårdreform.

”I look forward to seeing what the president is proposing and what he can work out with the speaker…. I am focusing on stopping the ‘Democrats’ Medicare for none’ scheme”, kommenterade McConnell kort i Politico och med ”the speaker” avses naturligtvis Nancy Pelosi  i representanthuset som aldrig skulle säga ja till några republikanska förslag om att urholka Obamacare ännu mer.

Bland Trumpkritiker spekuleras det med jämna mellanrum om att nu, NU!, måtte de folkvalda republikanerna sätta ner foten. Det skedde ett par gånger nu i vår, med krav på att medel till Saudiarabiens krig i Jemen ska strypas och nejet till Trumps nationella krisläge för att få loss pengar från militären till sin mur – Trump har inlagt veto i båda fallen.

För tillfället handlar nyfikenheten om de republikanska senatorernas åsikter de två namn som Trump lyft fram som kandidater till vakanser i centralbanken Feds styrelse. Dels den konservative ekonomikommentatorn Stephen Moore, dels den förre presidentkandidaten och pizzamagnaten Herman Cain som är mest hågkommen för sitt snärtigt enkla skatteförslag 9-9-9. En stor kör proffsekonomer, från New York Times Paul Krugman till Gregory Mankiw som var ekonomirådgivare åt George W. Bush, invänder att båda två är okvalificerade och att utnämningarna skulle medföra en olycklig politisering av den i princip opolitiska centralbanken. Möjligen håller Vita huset på att backa. Uttalanden om att man överväger andra tänkbara personer kom just och det kan bero på varningar från tunga republikaner i senaten om att det alltid är en bra idé att förhandskolla om någon är ”confirmable”.

Nancy Pelosis budskap till både Trump och McConnell är att demokraterna gick kraftigt framåt i mellanårsvalet 2018 och att allmänheten stöder den demokratiska agendan. Men i den här artikeln i Politico med inledningen ”The Republican Senate is where House Democratic bills go to die” framgår knappast oväntat att McConnell inte har några som helst planer på att driva igenom något av det som Pelosi och hennes nya majoritet vill ha, t.ex. skärpta vapenlagar, allmän sjukvård och striktare lobbyingbestämmelser. Istället siktar han och Trump in sig på sprickorna i Pelosis flock och kontroversen kring den muslimska ledamoten Ilhan Omar.

Titta t.ex. på denna intervju i Fox News:

o

Mitch McConnell är gift med Elaine Chao som innehaft flera poster i flera republikanska administrationer. För närvarande är hon transportminister och därmed högsta chef över luftfartsverket FAA som hamnat i blåsväder efter de två flygolyckorna med Boeingplan av typ 737 MAX, först i Indonesien i oktober och sedan i Etiopien i mars. Kritiker pekar på det mycket nära förhållandet mellan kontrollant och objektet för kontrollerna i det här fallet, alltså att Boeing hade inflytande över godkännanden av nya modeller. Över huvud taget är Boeing-debaclet pinsamt med ännu så länge oanade konsekvenser – Trump själv föreslog att företaget borde byta namn på modellen…

KARIN HENRIKSSON

 

Dela denna bloggpost