Kaos igen i Washington – vem är värst ute? (Copyright: Dave Granlund.)

Vecka 51 var rätt så händelserik i Washington. En federal domare läste först lusen av Michael Flynn, Donald Trumps förste säkerhetsrådgivare, använde t-ordet (”treason”) för att beskriva hans agerande och sköt upp utmätningen av straffet till nästa år (Vita huset hade hoppats på frikännande). Börserna i New York hade sin svartaste vecka sedan finanskraschen 2008. Försvarsminister Jim Mattis, den siste ”vuxne i rummet”, beslöt sig långt om länge för att avgå. Anledningen var Trumps solobeslut, fattat efter ett improviserat samtal med Turkiets envåldshärskare Erdogan, att dra hem de amerikanska soldaterna från Syrien.

Vi har besegrat IS, twittrade Trump glatt, samtidigt som han i en annan tweet uppmanade kvarvarande makter i området att fortsätta kampen. Beröm inkom genast från Erdogan och Vladimir Putin.

Natten mot lördag svensk tid havererade så förhandlingarna om budgeten, vilket medförde att stora delar av statsapparaten stängdes, vem vet för vilken gång i ordningen. Cirka 800 000 federalt anställda är utestängda från arbetet eller får jobba utan lön så länge inga pengar anslås. Trump vägrade att gå med på en kortsiktig budgetuppgörelse om den inte innehöll pengar till muren, den som Mexiko skulle betala. Sedan kom beskedet att Högsta domstolen avslagit Trumps begäran om att upprätthålla förbudet för migranter att söka asyl. Nämnde jag att Brett McGurk, UD:s särskilda sändebud för att bekämpa IS, också avgick i protest mot Trumps Syrienbeslut? I ett e-mail till medarbetarna skrev McGurk att beslutet ”left our coalition partners confused and our fighting partners bewildered with no plan in place or even considered thought as to consequences”. Vilket fick Trump att i en ny tweet hävda att han inte kände till vem proffsdiplomaten var.

Även för att vara Trump måste veckan betecknas som osedvanligt tumultartad, och då har vi ännu inte nått halvvägs in i mandatperioden. Kommentatorer i medierna tävlade om att hitta rätt adjektiv för att beskriva händelserna. Till och med Judy Woodruff, det sobra nyhetsankaret på PBS Newshour, förklarade i fredags att hon inte kunde minnas en liknande vecka efter 40 års journalistarbete i huvudstaden.

Om man ska utpeka en händelse som viktigare än de andra är det försvarsminister Mattis avgång, som att döma av hans avskedsbrev varit på gång länge. Det är ingen hemlighet att Mattis har varit starkt kritisk mot en rad av Trumps beslut och ställningstaganden, som avhoppen från Paris- och Iranavtalen till hanteringen av relationerna till USA:s allierade och länder som Nordkorea och Ryssland. Följderna av avgången kan bli stora inte bara för USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, utan även för utvecklingen i en rad av världens konfliktområden. Mattis har tillsammans med John Kelly, stabschefen som också avgick nyligen, framhållits som de stabiliserande krafterna i administrationen, beslutsfattare som genom sina erfarenheter och omdömen har kunnat förhindra Trumps impulsiva beslut från att förverkligas. Nu är båda borta, och Judy Woodruffs fråga till sina gäster i senaste ”Shields and Brooks” – ”Where is the check on the president?” – väntar ännu på ett svar. Kanske är svaret att bara jasägare som Stephen Miller, John Bolton och Mike Pompeo kvarstår, och att de kommande åren kommer att präglas av Trump-anhängarnas favoritmantra – ”let Trump be Trump”.

En gång såta vänner, men inte längre (copyright 2016 The Associated Press.).

Till och med Trump-trogna republikaner i kongressen verkar ha skakats av försvarsministerns avgång och önskar nu se en ”Mattis-kopia” som efterträdare. God tur med det, vill jag säga. Troligare är att någon av de generaler som ständigt brukar berömma Trump i Fox News kommer att nomineras. Presidenten har ju hämtat flera nära medarbetare från sin favoritnyhetskanal, senast kommunikationschefen Bill Shine. Trumps uttalande i samband med tillträdet att hans kabinett är det mest intelligenta någonsin har nu, som så mycket annat, fått ett löjets skimmer över sig.

Jim Mattis avgång visar än en gång hur illusorisk tesen är att kloka rådgivare kan kontrollera och sätta gränser för en vettlös statschef. Det inbillade sig även president Hindenburg när han utsåg Hitler till kansler i januari 1933 (utan några jämförelser i övrigt). När George W. Bush tillträdde som president 2001 avfärdades alla farhågor om hans bristande utrikespolitiska erfarenhet och kompetens – se så förnuftiga medarbetare han har, hette det då (Carl Bildt var en av dem som försökte lugna). Därpå kom den katastrofala invasionen i Irak, vars följder människorna i Mellanöstern ännu lider av.

Om budgetstriden löses inom kort kanske temperaturen i politiken kan sänkas något. Men redan i januari tillträder den nya demokratiska majoriteten i representanthuset, och 2019 lär den rapport komma som Trump fruktar mest av allt – Robert Muellers Rysslandsutredning. Då kan man förvänta sig att Vita husets ”motrapport”, som redan är under utarbetande, publiceras samtidigt för att åstadkomma maximal förvirring och skyla eventuella anklagelsepunkter. Allt enligt presidentens överordnade motto: ”Always attack, never apologize.”

Erik Åsard

Dela denna bloggpost