WASHINGTON En vendetta mot icke-Trumpers? Ett företagsekonomiskt beslut?

Det är frågan i en överraskande bitter ordstrid om tillståndet i den konservativa medievärlden.

Denna vecka trycktes det sista numret av The Weekly Standard efter 23 år. Nuvarande och tidigare redaktörer och skribenter rasar mot ägaren och beskyller honom för att vilja tysta den falang som aldrig accepterat Donald Trump.

Två tidningar föddes ungefär samtidigt 1995. Den ena avtäcktes med buller och bång av expresidentens son John F. Kennedy jr. ”Här är George” sa han när han avtäckte omslaget på den nya George, uppkallad efter George Washington. Det var inte svårt att gissa att denna mix av politik-flärd-kändisar kunde bli kortlivad och George gick i graven efter sex år.

Det andra nytillskottet, The Weekly Standard, grundades av William Kristol, John Podhoretz och Fred Barnes. Jag prenumererade periodvis och sajten theweeklystandard.com ingick självklart i research för att hitta olika perspektiv på dagspolitiska frågor. Och, jag instämmer i medarbetarnas omdöme om att mycket var fräscht, spänstigt eller nyfiket och att i synnerhet litteraturbevakningen var intressant (ett särdeles vasst inlägg om Nobelpriset i litteratur publicerades i oktober, länk).

Nu kan man naturligtvis hävda att tidningsnedläggningar inte är något ovanligt i dessa dagar. Men här hör det till saken att dylika debattidskrifter sällan eller aldrig är lönsamma och att chefredaktören Stephen Hayes i slutänden fick nej på sina propåer om att hitta finansiärer – som det torde finnas.

John Podhoretz, som numera redigerar The Commentary, går allra längst i kritiken mot miljardären Phil Anschutz, ägare till moderbolaget bakom Media DC som publicerat TWS. Inget mindre än mord, konstaterade han när beskedet om nedläggningen kom en dryg vecka före helgerna. TWS var den enda framgångsrika högkvalitativa tidningslanseringen innan internet inledde sin förstörelse, skrev han och fortsatte att det inte handlade om ekonomi:

”…if Anschutz had been motivated by an unwillingness to bear the cost any longer, he could have sold the Standard. He chose not to. He chose to kill it. The cessation of the Standard is an intellectual and political crime. I hope and expect its subscribers, tens of thousands of whom have been with the magazine since its very first day, will demand refunds rather than serve as passive participants in this act of politico-cultural murder. ”

Nej, menade Podhoretz och många av TWS:s exskribenter, t.ex. David Brooks nu i New York Times, pengarna kommer att slussas över till Trumpvänliga The Washington Examiner som snart ska ges ut varje vecka.

Donald Trump, däremot, twittrade ut sin belåtenhet på sitt vanliga plumpa sätt:

”The pathetic and dishonest Weekly Standard, run by failed prognosticator Bill Kristol (who, like many others, never had a clue), is flat broke and out of business. Too bad. May it rest in peace!”

Kristol var en förgrundsfigur bland de neokonservativa som förespråkade Irakkriget och han sällade sig till NeverTrump-falangen från första början. Något Trump inte kunnat förlåta, naturligtvis.

På ett övergripande plan symboliserar TWS:s död den interna splittringen i den gamla traditionella konservativa rörelsen och det faktum att Trump dompterat såväl det republikanska partiet som de ledande mediekanalerna FoxNews, Breitbart News och, som sagt, The Washington Examiner som distribueras gratis i tidningsboxar i gathörnen i centrala Washington.

Den som verkligen vill gräva ner sig i dödsrunorna (eller, kanske, navelskådandet i en ankdamm med många stötta intellektuella) kan med fördel läsa denna artikel av Jack Hunter i The American Conservative där Kristol får kritik för att själv ha hållit dem han ogillar ute. Eller denna genomgång i The Atlantic av Franklin Foer med nostalgiska återblickar till de första åren (med Kristols mor Gertrude Himmelfarb, Jeane Kirkpatrick, James Q. Wilson bland de återkommande skribenterna) samt bl.a. följande omdöme:

”Kristol positioned his magazine as the ideological vanguard of American conservatism while never fully swearing allegiance to the movement. One year the Standard might portray itself as a dissident voice at odds with the Republican establishment; the next it might serve as the mouthpiece of the politicians it had just ripped. As a citizen, I can’t say that I really appreciated the magazine’s contribution to politics; but as a reader, I often found myself thoroughly enjoying it, especially in its earliest years.”

En rad nya böcker av Never-Trumpers har just utkommit. Recensionen här, i Washington Post. Carlos Lozada ställer den spetsiga frågan Om Trump kunde kidnappa konservatismen – vem var det som gjort den så sårbar?

o

Slutligen. En graf som tyder på att förtroendet för massmedierna tilltar. Kanske har folk börjat vakna och reagera på Donald Trumps attacker – och inse vem som verkligen sprider fake news.

KARIN HENRIKSSON

 

Dela denna bloggpost