Den fräna ordväxlingen mellan Donald Trump, Nancy Pelosi och Chuck Schumer i Vita huset nyligen (bilden), televiserad som vore den ett avsnitt av såpan The Apprentice, visar vad vi har att vänta av Washingtonpolitiken under de kommande två åren. När Pelosi greppar talmansklubban och demokraterna tar över majoriteten i representanthuset i januari, kan vi förvänta oss att motsättningarna kommer att hårdna än mer och röstsläget att höjas ytterligare.

I ett sådant klimat är det svårt att se hur de centrala aktörerna ska kunna enas om några meningsfulla lagförslag som kan passera kongressens båda kamrar och undertecknas av presidenten. Och över alltihopa lyser Robert Mueller och hans Rysslandsutredning, som oavsett när den avslutas kommer att sätta sin prägel på den amerikanska politiken ända fram till valet 2020, och kanske än längre.

Vad har utredningen uppnått hittills, och hur farlig är den egentligen för Trump? Kan den till och med resultera i ett riksrättsåtal, som det länge spekulerats om i medierna? Utredarna har nu arbetat i 82 veckor, och ingen dager synes än, som det heter i visan. Den som har problem med att hålla reda på alla turer i Rysslandshärvan är ursäktad – den spretar i flera olika riktningar och involverar dussintals personer som antingen har åtalats, ingått förlikning med åklagarna eller fortfarande är under utredning. I de hittills publicerade dokumenten framträder en rad mer eller mindre osannolika karaktärer som lika gärna skulle kunna figurera i en spionroman av John le Carré eller varför inte i en spelfilm av bröderna Coen.

Erkännanden och åtal

Utredningen tillsattes av justitiedepartementet efter att Trump hade avskedat FBI-chefen James Comey i maj 2017. Specialåklagaren Robert Mueller fick ett brett mandat att undersöka alla typer av förbindelser mellan Trumps valkampanj och individer med kopplingar till den ryska regeringen. Hittills vet vi att åklagarna åtalat eller fått erkännanden (guilty pleas) från ett drygt 30-tal personer och tre ryska bolag, däribland den ökända trollfabriken Internet Research Agency i Sankt Petersburg. Till gruppen hör 22 namngivna ryssar och åtminstone fem personer som tidigare arbetade nära Trump: nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, kampanjchefen Paul Manafort och dennes medarbetare Rick Gates, utrikespolitiske rådgivaren George Papadopoulos samt Michael Cohen, Trumps personlige advokat som nyligen dömdes till tre års fängelse för att bl a ha ljugit i ett kongressförhör om att han förhandlade med ryssarna om att bygga ett Trump Tower i Moskva.

Trumps affärer i Moskva, som presidenten länge nekade till och ljög om, är en av flera ”länkar” eller trådar (min term) som tidskriften The Economist lyfter fram i en klargörande analys (8/12). Via Michael Cohens voluminösa e-post har utredarna kunnat fastslå att Trumps bolag förhandlade med ryssarna ända fram till det republikanska partikonventet sommaren 2016. En annan länk går via Michael Flynn och den ryske USA-ambassadören och gäller deras hemliga samtal om att upphäva Obamaadministrationens sanktioner mot Ryssland. Flynn ljög om samtalen, internt och externt, och fick avgå. En tredje länk handlar om den mystiska Maria Butina som kurtiserade republikanska politiker, blev NRA-medlem och vars ryske sponsor Aleksandr Torshin, vicechef för Rysslands centralbank, erbjöd sig att etablera kontakt mellan Trumpkampanjen och Vladimir Putin (Butina har nu erkänt sig skyldig till spioneri).

Såväl Butina som Torshin hade e-postkontakter med Donald Trump junior, men något möte med Trump senior tycks aldrig ha kommit till stånd. Don junior figurerar i ytterligare en länk som deltagare i det berömda mötet med Jared Kushner, Paul Manafort och några centralt placerade ryssar i Trump Tower i juni 2016, däribland en advokat som stod nära den ryska regeringen och som hade utlovat ”dirt on [Hillary] Clinton”. Det var när Trump den yngre fick ett meddelande om det som han exalterat svarade: ”If it’s what you say, I love it.” Don junior gav efteråt missvisande och ofullständiga uppgifter om mötet, och presidenten själv dikterade ett officiellt uttalande om händelsen i sonens namn som visade sig vara grovt felaktigt.

Viktigaste länken

Den viktigaste tråden går från GRU, den ryska militärens säkerhetsorgan, till demokratiska partiets högkvarter och vidare till Wikileaks, Julian Assanges skötebarn. Vi vet att det var GRU som hackade demokratiska partiets e-postserver och att de använde Wikileaks för att publicera materialet. Vi vet också att Donald Trump bara timmar före publiceringen offentligt bad ryssarna att publicera Clintons e-postmeddelanden (”Russia, if you’re listening…”) och att Roger Stone, en annan kuriös individ i Trumps vänkrets, i förväg hade fått veta vad som var på gång. Slutligen vet vi att Trump och hans medarbetare mildrade en skrivning om vapenhjälp till Ukraina i den republikanska valplattformen, rimligen för att blidka härskarna i Kreml.

Vad vi däremot inte vet, och som ännu återstår att bevisa, är om och i vilken utsträckning som Trumps medarbetare samarbetade med officiella ryska representanter i det direkta syftet att påverka valet (collusion). Det är något som Mueller, och mängder av undersökande journalister, fortsätter att granska. Hur länkarna samverkar med varandra och om det finns fler trådar vet vi inte heller. Av vad som framkommit hittills kan man redan nu konstatera att Vita huset är en plats där lögnen blivit rutin, och brottsligt beteende närmast en del av arbetsbeskrivningen. Så blir det när chefen själv sätter tonen, enligt maximen ”fisken ruttnar från huvudet”.

Osäkert om det blir riksrätt

Det brukar sägas att om man vill att en hemlighet ska bli offentlig i Washington, så ska man försöka hålla den hemlig. Bob Mueller kan bli ett undantag från den regeln. Hittills har han och utredarna hållit knäpptyst om sitt arbete och inga läckor har veterligen förekommit. Ingen vet hur mycket information de samlat på sig, vilka ytterligare personer som kan komma att åtalas eller hur illa ute presidenten är. Bland demokraternas nya ledamöter i huset finns det flera som är mycket sugna på att se Trump ställas inför riksrätt. Men Pelosi och andra ledande demokrater har hittills klokt nog varit avvisande till alla sådana propåer och velat invänta Muellers slutrapport.

Vad många inte tycks inse är att riksrätt inte är en juridisk utan en politisk fråga. En sittande president kan enligt justitiedepartementets regler inte åtalas, även om det skulle fastslås att han har begått mened eller hindrat rättvisan. Det är kongressledamöternas politiska bedömning av om Trump gjort sig skyldig till ”high crimes and misdemeanors”, som det heter i författningen, som kommer att vara avgörande. Om tillräckligt många av dem skulle svara ja på den frågan inleds processen i representanthuset, och en eventuell riksrättsprocess äger rum i senaten. Och där har republikanerna, till skillnad från i huset, majoritet (53-47 när nya kongressen samlas i januari).

Ingen amerikansk president har blivit fälld i en riksrättsprocess; Richard Nixon avgick som bekant innan riksrätten mot honom inleddes. För att Trump ska fällas i en eventuell process krävs det att ett 20-tal republikaner röstar emot honom (2/3 majoritet behövs för att det ska leda till avgång). Det ska mycket till för att det ska ske, med tanke på att GOP nu blivit Trumps parti och att han fortfarande är populär i de egna leden. Om demokraterna i huset trots det sätter igång med att formulera ”articles of impeachment”, så kommer riksrättsfrågan att helt dominera politiken under de närmaste åren. Och det skulle nog inte enbart vara till nackdel för Trump när nästa presidentval närmar sig. Han trivs som bäst när han har en tydlig fiende att attackera, och när han kan utmåla sig själv som orättmätigt anklagad av etablissemangets mörka krafter.

Slutligen två tips: den bästa analysen jag läst om den ryska inblandningen i valet 2016 är Kathleen Hall Jamiesons nya bok Cyberwar: How Russian Hackers and Trolls Helped Elect a President. Den som inte kan få nog av Muellers utredning rekommenderas att lyssna på en podd med det fyndiga namnet Mueller, She Wrote, som varje vecka ger uppdateringar och kommentarer om den senaste utvecklingen.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost