Maktskifte i Mexiko – Andrés Manuel López Obrador t.v. tar över efter Enrique Peña Nieto. Foto: Marco Ugarte, AP

WASHINGTON Låt oss låtsas att bloggen heter Nordamerikaanalys och uppmärksamma att Mexiko fick en ny president den 1 december.

Andrés Manuel López Obrador – vanligen kallad AMLO – inledde då sin sexeño eller den enda mandatperioden på sex år som mexikanska presidenter väljs till.

Problemen är enorma med våldet, fattigdomen och korruptionen. Och i enlighet med presidenten Porfirio Díaz bevingade ”Stackars Mexiko, så långt från Gud, så nära USA” är ett av AMLO:s akuta ärenden runt 6000 centralamerikanska migranter som vistas i provisoriska tältläger i gränsstaden Tijuana. Förhållandena förvärrades avsevärt efter skyfall i veckan.

Strax efter 11 lokal tid på lördagen fick den avgående Enrique Peña Nieto lämna över det symboliska breda bandet i mexikanska flaggans färger som hängdes över den nye presidenten Andrés Manuel López Obradors bröst.

I ett brandtal lovade López Obrador att omintetgöra den förda katastrofala neoliberala politiken, rensa ut i ”korruptionens avloppsledningar”, höja lönerna, investera i oljebolaget Pemex och se till att den inhemska produktionen främjas.

”Vi ska regera å allas vägnar, men prioritera de fattigaste och mest sårbara”, sa han vidare om den pånyttfödelse för Mexiko han tänker åstadkomma. Hela talet finns på presidentens officiella hemsida.

Den 65-årige AMLO är en fixstjärna i mexikansk politik. Han började sin bana i det statsbärande PRI-partiet men gick sedan in i vänsterpartiet PRD och valdes till borgmästare i Mexico City. Den posten har normalt varit en språngbräda till presidentpalatset och AMLO avgick för att förbereda sin kampanj inför valet 2006 men förlorade ytterst knappt mot Felipe Calderón i det konservativa PAN. AMLO hävdade att valfusk ägt rum och vägrade i flera månader att erkänna sig besegrad med starkt stöd från sina anhängare. I nästa val, 2012, ställde han upp som kandidat för en vänsterkoalition men förlorade mot unge karismatiske Peña Nieto som sade sig representera ett nytt moderniserat PRI.

Tredje gången gillt. I juli i år segrade AMLO mycket övertygande med en ny vänsterkoalition, Morena, på ett radikalt ekonomiskt program. På lördagen blev han den förste presidenten sedan 1929 som inte tillhörde något av de etablerade partierna, dessutom med majoritet i kongressens båda kamrar.

Själv porträtterar han sig som arvtagare till nationalistiska hjältar, t.ex. 1930-talspresidenten Lázaro Cárdenas som förstatligade oljeindustrin. Andra tar fasta på det gamla smeknamnet ”den tropiske Messias” och undrar om han kommer att driva en politik à la Venezuelas Hugo Chávez. Å andra sidan var hans borgmästarperiod framgångsrik pragmatisk med satsningar på infrastruktur. Mexikos rikaste man, telemogulen Carlos Slim, fällde positiva kommentarer i samband med maktskiftet men nervositet råder – för AMLO tänker inte förlita sig på de s.k. teknokrater som styrt den frihandelsvänliga och USA-inriktade ekonomiska politiken sedan demokratiseringsprocessen inleddes på allvar år 2000.

Under den oändligt långa övergångsperioden mellan valet och tillträdet intog AMLO en försiktig linje mot grannen USA och president Donald Trump trots svavelosande retorik i valrörelsen. Trump är, för att uttrycka det milt, impopulär på grund av prat och tweetar om illegal invandring och mexikanska våldtäktsmän och brottslingar. Därtill kommer kraven på att Mexiko ska betala för en mur längs gränsen. Det senare sa Peña Nieto stramt och bestämt nej till och Trump tycks ha insett att han måste försöka få finansiering via amerikanska budgeten.

Inhemska och utländska bedömare hickade till när AMLO höll ord om att hålla folkomröstningar i stora frågor. Han beslöt att stoppa bygget av en ny flygplats i Mexico City efter en sådan. Flygplatsprojektet anses inte bara nödvändigt för framtida tillväxt, utan hade dessutom påbörjats. Det var endast ett litet antal som deltog i omröstningen och frågetecken restes om hur den egentligen gick till. En annan plan som kommer att skärskådas är jätteinvesteringen i ett oljeraffinaderi i AMLO:s egen hemstat Tabasco – något som verkar upplagt för politiker och företagare att sko sig…

På sin sista dag som president befann sig Peña Nieto på G-20-mötet i Argentina där han tillsammans med Trump och Kanadas premiärminister Justin Trudeau undertecknade det nya frihandelsavtalet USMCA. Att det inte godkänts ännu av amerikanska kongressen teg man om, liksom det faktum att det inte skiljer sig så mycket från Nafta. På vägen hem sa Trump att han tänker säga upp Nafta om sex månader i ett försök att pressa på kongressen. ”…de får välja mellan USMCA eller pre-Nafta som fungerade mycket bra”, menade han.

En av många dramatiska bilder från gränsen de senaste veckorna. Foto: Pedro Pardo, AFP

Förväntningarna på AMLO är högt uppskruvade. I en opinionsmätning från institutet Consulta Mitovsky och tidningen El Economista trodde 45 procent på positiva resultat inom ett år och ytterligare 25 procent trodde samma sak inom högst tre år. Förväntningarna var uppskruvade på Peña Nieto och Calderón också – för att sedan bytas i besvikelse när knarkkartellernas våld tilltog och klassklyftorna bestod.

AMLO står inför minst tre svåra utmaningar: antalet mord är det högsta sedan 1920-talet med nästan 30000 förra året och 24000 perioden januari-oktober i år, andelen som klassas som fattiga uppgår till 55 miljoner eller 45 procent av befolkningen samt anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna – som kvinnomord och ett stort antal lärarstudenter i staden Ayotzinapa som försvann spårlöst.

Förhållandet mellan Mexiko och USA har aldrig varit särskilt hjärtligt men i och med Nafta, demokratiseringen och invandrarströmmarna har länderna flätats ihop allt mer, både kulturellt och ekonomiskt. Trumps hot om att stränga gränsen om inte karavanerna från Centralamerika hejdas skulle få enorma konsekvenser. Trafiken vid gränspassagerna är tät, av både fordon och människor.

Flyktingarna i Tijuana utgör, som sagt, en akut kris, inte minst om vem som ska betala medan de väntar på att eventuellt kunna söka asyl i USA. Den nye mexikanske utrikesministern Manuel Ebrard reste till Washington redan på söndagen för att träffa sin amerikanske kollega Mike Pompeo för att tala om det utvecklingsprogram Mexiko, Honduras, Guatemala och El Salvador enats om. Man vill ha ekonomiskt stöd från USA för en centralamerikansk Marshall-hjälp.

AMLO framställer sig själv som en anspråkslös person som alltid bott i samma medelklassområde. Han anlände till installationsceremonin i en vanlig enkel liten vit bil och har redan förvandlat presidentbostaden Los Pinos till en park dit folk strömmade för att skåda hur eliten levt. Det är oklart var den nye presidenten tänker bo men kanske i stadskärnan från kolonialtiden intill det stora palatset vid Zocálo.

KARIN HENRIKSSON

Dela denna bloggpost