Troliga nästa talmannen Nancy Pelosi tillsammans med några kamrater i den nya majoriteten. Foto: Alex Wong/Getty

WASHINGTON Det sista valet i år, som hölls i tisdags i Mississippi, slutade som väntat med en seger för republikanen Cindy Hyde-Smith över demokraten Mike Espy.

Därmed är ställningen i senaten 53-47 efter en nettoökning med två stolar för republikanerna.

Drygt tre veckor efter mellanårsvalet kunde demokraten TJ Cox i Kaliforniens 21:a distrikt utropa seger efter sluträkningen av de sista brevrösterna.

Demokraterna tog hem 40 distrikt eller fler än förhandstippat. Ställningen i representanthuset i nästa kongress blir 235 demokrater mot 200 republikaner. Den sittande kongressen har gått in i ”lame duck”-fasen – med budgeten bland de frågor som ligger på bordet.

Republikanerna har utsett sitt nya ledarskap. Mitch McConnell är och förblir majoritetsledare i senaten och Kevin McCarthy utsågs till minoritetsledare i representanthuset. I senaten behåller Chuck Schumer sin topposition som demokratisk minoritetsledare.

Nancy Pelosi håller som bäst på att mobilisera stöd för att återigen få talmansposten som hon, som den mäktigaste kvinnan i USA:s historia, innehade åren 2007-2011. Några nyinvalda ledamöter spjärnar emot eftersom de gick till val på löfte att inte rösta på henne – både för att hon är impopulär i delar av landet och för att de anser att det behövs en föryngring.

Ett säkert stalltips lyder att Pelosi tar över klubban igen.

o

Ljuset över Mississippideltat är skimrande, antingen det är dallrande sommarhetta eller isande vinterkyla. Den välkända sydstatsartigheten och –vänligheten möter förvisso besökare men skrapar man lite på ytan framgår att de gamla rasmotsättningarna sitter djupt och då och då blottas.

Från mina resor i Mississippi minns jag särskilt intervjuer i Greenwood. Det handlade om sydstatsflaggan i hörnet på delstatsflaggan och det handlade om försöken att bryta segregationen i kyrkorna. Protesterna mot flaggan ebbade ut och på den gemensamma frukosten med församlingsmedlemmar från ”båda sidor av järnvägsspåren” var de flesta närvarande vita i den vita kyrkan i centrala staden.

https://www.youtube.com/watch?v=mvADUarQM8I

De svart-vita bilderna till den här inspelningen av J. B. Lenoirs Down in Mississippi på Youtube ger en aning om hur livet tedde och ter sig.

Egentligen borde utgången i senatsvalet i Mississippi ha varit given. Donald Trumps övertag 2016 uppgick till 18 procent, senaste gången en demokrat vann ett senatsval var på 1990-talet och, framför allt, är det över 100 år sedan en svart man vann ett val som omfattade hela delstaten.

Guvernören utnämnde Cindy Hyde-Smith till efterträdare till avgångne Thad Cochran i våras. Hon var en svag kandidat, utan större kvalifikationer, och en republikansk utmanare i primärvalen bidrog till att hon inte nådde 50-procentsspärren. Bestämmelser om ett automatiskt fyllnadsval utlöstes mellan henne och demokraten Mike Espy som suttit i representanthuset förut – men som sedan tvingades avgå från jordbruksministerposten under Bill Clinton efter en smärre skandal.

Fivethirtyeight illustrerade sin förhands så här.

I normala fall skulle, som sagt, Hyde-Smith kunnat räkna med en promenadseger och sitta i senaten fram till 2020 när ett regelrätt val om en sexårsperiod hålls. Den här gången medförde dröjsmålet att även de nationella medierna började gräva. Hyde-Smiths uttalande om att hon gärna skulle följa med en supporter till en ”offentlig hängning” och ”sitta på första raden” tolkades av en del som rasistiskt i den stat där flest lynchningar ägde rum. Senare dök det upp foton av henne i sydstatsoldatmössa, ”Mississippi history at its best” som hon sa, samt uppgifter om att inte bara hon utan även hennes dotter gått i en segregerad privatskola. Sådana benämns ”akademier” som i Pillow Academy i Greenwood med betydligt större budget än allmänna high schools.

Trump reste ner till Mississippi dagen före valet och höll två massmöten, ett i Elvis Presleys Tupelo och ett i Biloxi vid kusten. Han manade publiken att rösta på Hyde-Smith i talen för att sedan prata mest om sig själv.  Som vanligt. Och, ja, Hyde-Smith segrade, men bara med ett övertag på 8 procentenheter.

Espy blev därmed ännu en uppmärksammad svart kandidat som förlorade, efter Andrew Gillum och Stacey Abrams i guvernörsvalen i Florida respektive Georgia. Kartläggningar har gjorts som tyder på att det så kallade raskortet spelades ut flera gånger, bl.a. i telefonuppringningar med följande budskap: “This is the magical Negro Oprah Winfrey asking you to make my fellow Negress Stacey Abrams the governor of Georgia.” Trump själv ställde ledande frågan ”How does he fit in with Mississippi?” om Espy som alltså representerat delstaten i Washington . I Florida tydde resultatet på att Gillum fick färre röster bland latinos. Den beprövade ”Southern Strategy” bland republikaner är inte död, men gamla varningar om att partiet måste nå ut upprepas. Den enda svarta republikanska ledamoten i huset, Mia Love i Utah, förlorade också.

För demokraterna ser det möjligen hoppfullare ut än förut i Södern, men i en delstat som Mississippi finns inga storstäder av samma typ som i nordöst eller i Mellanvästern där det partiets starkaste fästen återfinns. Espy segrade i de 25 kommuner som har övervägande svart befolkning och Hyde-Smith i alla utom två där vita utgör majoriteten. En detaljerad genomgång av den konservativa Hyde-Smiths ståndpunkter fanns att läsa i Jackson Free Press söndagen före valet, bl.a. med uppgifter om hennes abortmotstånd och livstids medlemskap i vapenlobbyn NRA (länk).

Jag skulle annars rekommendera en resa i Mississippi – historien på gott och ont, landskapet, musiken, maten… Lämplig reslektyr Dispatches from Pluto av Richard Grant om hans och hans flickväns flytt till en gammal plantage, inte så långt från Greenwood. Eller min egen bok En droppe svart blod om rasfrågan i USA.

KARIN HENRIKSSON

 

Dela denna bloggpost