Fler kvinnor än någonsin när de nyinvalda ledamöterna i kongressens representanthus samlades efter mellanårsvalet. Foto: Win McNamee

WASHINGTON De molokna minerna på valnatten är bortsuddade. Den blå vågen var sen men den vällde långsamt framåt.

Demokraterna tog minst 37 (det kan bli 40) stolar i representanthuset. Det var den största framryckningen sedan 1974 efter Watergate och mäter sig med de republikanska segervalen 1994 och 2010.

Två veckor efter mellanårsvalet står också klart: rekordhögt valdeltagande, ett nytt Year of the Woman, könsklyftan gapar ännu större liksom den mellan stad och landsbygd, bakslag för Donald Trump i Mellanvästern och i viktiga väljargrupper.

Som framgick i mitt förra inlägg – 2020-kartan bättre för ”dems” – drog rösträkningen ut på tiden och i några fall infaller inte deadline för slutlig bekräftelse av resultatet förrän i början av december. Ännu ett senatsval kvarstår. Den 27 november röstar Mississippi, antingen på republikanen Cindy Hyde-Smith eller demokraten Mike Espy.

På kvällen den 6 november bredde besvikelsen ut sig bland demokraterna och deras hejaklack. Mindre framgångar i valen till representanthuset än man hoppats och tecken på flera nederlag i senatsvalen. Dagen därpå gick Donald Trump ut med en segerrusig replik om ”nästan total seger” och i medierna analyserades varför den blå vågen uteblev.

Men, som sagt, räknandet av miljontals röster pågick och allt eftersom kunde demokratiska kandidater börja planera resor till Washington och kursen för nyinvalda kongressledamöter. I väntan på resultat från fyra distrikt är ställningen 232 demokrater – 199 republikaner i representanthuset och 52 republikaner – 47 demokrater (inklusive två oberoende) i senaten. Om Cindy Hyde-Smith vinner i Mississippi, vilket är det troliga, ökar republikanerna sin majoritet med två platser från dagens 51. Betryggande, ja, för nedröstning av demokratiska förslag från representanthuset, men inte den ”episka seger” som Trump pratar om.

(En parentes: Hyde-Smith har fått oväntade problem p.g.a. ett uttalande som uppfattas som rasistiskt i vissa läger och en oförmåga att hantera kritiken). Trump kommer att resa ner och hålla två kampanjmöten dagen före valet).

Någon entydig förklaring till de geografiskt ojämna framgångarna går egentligen inte att hitta, utom att de demokratiska kandidaterna var bra på att anpassa budskapen efter lokala förutsättningar. De flesta tycks ha avstått från att ständigt hacka på Trump av det enkla skälet att det inte behövdes. I mer centristiska eller konservativa regioner fokuserade kandidaterna på sjukvård, skola och infrastruktur. Eller som nyvalda guvernören Gretchen Widmer i Michigan sa:

”Fix the damn roads”.

Och i urbana distrikt med större minoritetsandelar i befolkningen var budskapen mer progressiva. Utbyggd Medicare, grön politik, mer bankreglering, strypning av polismyndigheten ICE m.m. Den omtalade Alexandria Ocasio-Cortez tjuvstartade när hon kom till Washington häromdagen, med att stanna till vid en sit-in-protest för klimatet utanför minoritetsledaren Nancy Pelosis kontor.

Demokraterna dominerar nu tidigare konservativa fästet Orange County i Kalifornien.

Nancy Pelosi är för sin del fullt upptagen med att försöka säkra valet till talman, i så fall den första gången en sådan comeback sker sedan 1950-talet. Några av de nyinvalda lovade sina väljare att inte rösta på henne som ju varit en slagpåse för republikanerna sedan åtminstone 2010 när hon drev igenom Barack Obamas vårdreform. Möjligen måste hon antyda tydligare än hittills att hon är beredd på att avgå i förtid för att släppa fram yngre förmågor. Hon är 78, de andra två i ledartrojkan är 78 respektive 79 år.

Det förefaller som om Pelosi har tillräckligt stort antal röster för att kunna greppa talmansklubban i januari när den nya kongressen samlas (finns heller ingen trovärdig motståndare). Både internt och externt vet alla, även Trump, att hon är en slipad och erfaren taktiker som kunnat hålla ihop sin flock. Men, det senare kan bli svårare denna gång, eftersom slitningarna är stora mellan olika fraktioner. Som till exempel rörande senator Bernie Sanders envisa propåer om ”Medicare for all”, något som inte mittendemokrater nödvändigtvis ställer sig bakom.

Under arbetet med min bok Vänstern i USA, som utkom nyligen, fick jag höra av demokrater att det faktiskt råder bred enighet i partiet om många målsättningar och att en del idéer, som den om 15 dollar i timlön, inte är så radikala längre. Men det är ingen tvekan om att de radikala krafterna som skyller förlusten 2016 på Hillary Clinton och Wall Street-finansierade ”Republican light”-flygeln kommer att driva på med argument om att partiet måste fokusera på ekonomisk rättvisa för att nå ut till arbetarklassen igen. Och den otåliga Ocasio-Cortez har redan framfört krav på en ”Green Deal”.

Det krympta republikanska blocket i huset blir dessutom mer Trumptroget än den nuvarande majoriteten. Det berättas redan anekdoter om en nyinvald demokrat som fick höra av en nyinvald republikan att det var trevligt att träffas – men att de snart kommer att ligga i luven på varandra.

o

Beträffande senaten kan noteras att tre sittande demokrater förlorade sina platser, i Missouri, North Dakota och Indiana. Men kollegerna i lika röda West Virginia och Montana klarade sig med god marginal, trots att Trump höll flera rallies i dessa delstater som han vann stort 2016. Nate Silver i Fivethirtyeight (länk) menar att demokraterna klarade sig bättre över lag om man tittar på de allmänna trenderna i respektive delstat.

Kyrsten Sinema blir den första kvinnliga senatorn från Arizona. Foto: Bill Clark/CQ Roll Call

Den bittraste GOP-förlusten torde ha varit Arizona där demokraten Kyrsten Sinema fick den stol som republikanen Jeff Flake lämnade efter sina bredsidor mot Trump, både i en bok och på senatsgolvet. Presidentens hårda invandringsretorik var heller inte populär överallt i gränsstaterna i söder.

En aspekt jag skulle önska att statsvetare tar tag i är huruvida Donald Trumps ljugande under massmötena spelade in. Han pådyvlade demokraterna åsikter som skiljer sig 180 grader mot dem de faktiskt hyser. Trumps möten direktsändes ofta i flera kanaler och dessa ständigt upprepade lögner kan ha påverkat väljare att rösta på ett annat sätt än de tänkt.

Han sa till exempel så här:

” They want to erase our gains and plunge our country into a nightmare of gridlock, poverty, chaos and, frankly, crime, because that’s what comes with it. The Democrat Party is radical socialism, Venezuela and open borders. It’s now called, to me — you’ve never heard this before, the Party of Crime. It’s a Party of Crime, it’s what it is. And to pay for their socialism, which is going to destroy our country.”

o

Nu börjar alla blicka på allvar mot 2020. Analytikern Stanley Greenberg, som är knuten till demokraterna, konstaterar att ”säkra antaganden om elektorskollegiet rasat”. I en debattartikel (länk) i New York Times pekar han på att demokraterna ökade sitt övertag bland kvinnor – men också att färre av de vita arbetarklassväljarna röstade republikanskt. Storsegraren här är f.ö. demokratiske Ohio-senatorn Sherrod Brown som blev omvald trots den röda muren i den delstaten.

Frågan är ju, som vi här på bloggen varit inne på, vilken svekdebatt som uppstår valåret 2020 ifall Trump inte håller vallöftena till dessa ”bortglömda män och kvinnor”. Greenberg skriver:

”Working people are not fools, and Mr. Trump promised them a Republican president who would never cut Social Security, Medicare, or Medicaid; who would repeal Obamacare but provide “insurance for everybody”; who would get rid of bad trade deals and “drain the swamp,” as he never tired of saying. Instead, had Mr. Trump’s effort to replace Obamacare passed, it would have imposed vast cuts in retirement programs and driven up health insurance costs. His tax reforms were heavily weighted to large corporations and the top 1 percent. So it is no surprise that more than half of white working class men now believe that Mr. Trump is “self-dealing” and corrupt.”

Inlägg om presidentvalet lär komma rätt snart. Obama tillkännagav sin kandidatur den 10 februari 2007, vilket skulle motsvara 10 februari 2019 i denna cykel… Och än så länge är detta den verkligt svaga punkten för det demokratiska partiet. Det talas om 20! 30! kanske 40! tänkbara presidentkandidater men definitivt ingen ”front runner” än så länge.

KARIN HENRIKSSON

 

Dela denna bloggpost