Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

USA efter Donald Trump – tre möjliga framtidsscenarier

Robert Mueller vs Donald Trump – hur ska tvekampen sluta?

Innan alla resultat från mellanårsvalet var klara kom nyheten om att Donald Trump avskedat sin justitieminister Jeff Sessions. Det enda som väckte förvåning var tidpunkten för avslöjandet, inte avskedandet i sig. Trump har med jämna mellanrum offentligt kritiserat sin minister med hånfulla tillmälen ända sedan denne förklarade sig jävig i Rysslandsutredningen, en oförlåtlig försyndelse enligt Trump som ser landets justitieminister som sin personliga skyddsvakt mot den farlige Robert Mueller.

Att Matthew Whitaker, Sessions stabschef, nu blir tillförordnad justitieminister innebär att han övertar ansvaret för Muellers utredning i stället för Rod Rosenstein, en rockad som röjer Trumps verkliga avsikter. Whitaker har flera gånger uttalat sig kritiskt om utredningen och kan förväntas vara lyhörd för alla propåer från Vita huset.

Betydelsen av Sessions avgång lär vi återkomma till här på bloggen. Men onsdagens dramatik får inte undanskymma tisdagens mellanårsval, där demokraternas seger i representanthuset kommer att vända upp och ned på det politiska livet i Washington. Enligt konstitutionen måste alla lagförslag som rör inkomster och utgifter initieras i representanthuset innan senaten får ett ord med i laget. Majoriteten i kammaren styr agendan och kan stoppa alla förslag som den ogillar.

I det nuvarande huset har republikanerna gjort allt för att skydda presidenten från kritik och i praktiken abdikerat från sin uppgift att kontrollera exekutivmakten. När demokraterna övertar kontrollen i januari 2019 kan staben i Vita huset förvänta sig en flod av stämningar, krav på dokument och kallelser till kongressförhör. Det kan gälla material om skandalomsusade ministrar, presidentens egna deklarationer eller undersökningar av omstridda beslut om miljön, sjukvården och migrationen. Trumps medarbetare gör klokt i att redan nu se sig om efter advokathjälp.

Numera kan utskottsordförandena på egen hand utfärda stämningar, utan att behöva ha en omröstning bland ledamöterna. Att republikanerna lyckades behålla majoriteten i senaten ger dem å andra sidan en fördel när nya topposter ska tillsättas. Det gäller inte minst nomineringen av nya federala domare, som Trump och hans partivänner fäster stor vikt vid. Om motståndarna skulle gå alltför hårt fram ger de Trump tillfälle att gå till motattack, en tacksam position för en krigare inför nästa tvekamp. Därför kan man räkna med att demokraternas ledare i representanthuset, och inte minst den blivande talmannen Nancy Pelosi, kommer att försöka stoppa alla förslag om att ställa presidenten inför riksrätt.

Nancy Pelosi, demokraternas ledare i huset, håller segertal på valnatten omgiven av kolleger och barnbarn.

Tre scenarier

Man kan tänka sig tre möjliga framtidsscenarier för de närmaste åren. I det första scenariot misslyckas Trump med att vinna omval 2020 och demokraterna återtar såväl Vita huset som majoriteten i kongressen. Merparten av republikanernas beslut och lagar avskaffas, nya lagar antas som speglar USA:s liberala tradition och landet engagerar sig åter i världens affärer. Relationen till gamla allierade återupprättas och diktaturerna motarbetas. Det politiska samtalet rensas från lögner och invektiv och ersätts av en seriös debatt om sakfrågorna.

Låter det osannolikt? Det är det också. Trump kommer att bli svårslagen 2020, särskilt som demokraterna verkar få svårt att samla sig kring en konkurrenskraftig motkandidat. Den nya kongressen kan visserligen ställa till mycket besvär för Trump, men det faktum att demokraterna nu kontrollerar det ena huset gör att han även fortsättningsvis kan utöva sin bästa gren, att spy galla över motståndarna och utmåla dem som opatriotiska marodörer.

I ett omvänt scenario vinner Trump valet 2020 och hans parti återtar majoriteten i kongressen. Segern säkras genom en mobilisering av de vita kärnväljarna och införande av än fler rösträttsrestriktioner i republikanskt styrda delstater (krav på nya ID-kort, kortare öppettider för röstning, utrensning av röstlängderna). Inskränkningarna gör det allt svårare för minoriteter och låginkomsttagare att rösta.

Inte heller detta scenario är särskilt troligt, även om man inte kan utesluta det. Som statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt skriver i sin tänkvärda bok How Democracies Die är det svårt att finna exempel på samhällen där en minskande majoritetsbefolkning frivilligt har gett upp sin särställning. De påminner om epoken efter inbördeskrigets slut 1865, då sydstatsdemokraterna reagerade på slaveriets upphävande genom att införa regler som i realiteten berövade de svarta deras rösträtt, barriärer som revs först hundra år senare.

Fortsatt polarisering

Det mest troliga scenariot är att polariseringen fortsätter oavsett om Trump sitter kvar eller tvingas avgå, antingen det sker genom val eller riksrättsförfarande. Motsättningarna mellan partierna och i samhället överlag är nu så djupa att de kommer att finnas kvar långt efter att Trump lämnat scenen. Ställningskriget fortsätter med politiker nedgrävda i skyttegravar och oförmögna att enas om lösningar på några av landets brännande samhällsproblem.

En bidragande orsak till polariseringen är att väljarna är minst lika arga och partiska som politikerna på elitnivå. Väljarraseriet på basplanet sätter press på de folkvalda som tvingas anpassa sig, antingen de vill det eller inte. Barack Obamas budskap i genombrottstalet 2004, då han pläderade för ett enat Amerika som varken är rött eller blått, framstår idag som idealistiskt för att inte säga anakronistiskt.

En nutida kandidat som vill vinna sitt partis nominering gör säkrast i att utmåla huvudstaden Washington som ett träsk och motståndaren som en fiende. Trumps turnéer under kongressvalet visar vad vi har att vänta valåret 2020. Han besökte enbart sådana delstater som röstade på honom 2016 och gav anhängarna det de ville höra, en skräckvision av vad som skulle hända om demokraterna tar över. Liksom förr kommer han nästa gång att satsa allt på att mobilisera sina egna väljare, de ”riktiga amerikanerna”. Han verkar helt ointresserad av att vidga sin väljarbas till grupper som nu röstar övervägande demokratiskt, alltså kvinnor, minoriteter och yngre.

Det är detta dystra arv, byggt på övertygelsen att lögnen övertrumfar sanningen, som Trump kommer att lämna efter sig.

Erik Åsard

Inlägget är en reviderad version av en artikel publicerad i Dagens Nyheter den 8/11 2018.

2 kommentarer

  1. Ja, Steven Levitskys och Daniel Ziblatts bok är i sanning tänkvärd. Sista kapitlet i deras bok How Democracies Die duger utmärkt att bygga en artikel på.
    Men när jag ögnar igenom Endnotes i boken, med en mängd källor från böcker, tidskrifter och tidningar, saknar jag en hel tradition av radikala forskare, författare och journalister. Jag läser vad du skriver och vad Levitsky och Ziblatt skriver, och tänker att polariseringen går djupt också bland intellektuella.
    Ralph Nader har en tanke i sin senaste bok att om man kommer ut och pratar med vanliga väljare om de frågor som berör dem närmast som arbete, lön, sjukvård osv. så är det stora likheter mellan de man möter oavsett om de är demokrater eller republikaner. Det är när man börjar i fel ände och pratar om Trump eller om de senaste händelserna som blåsts upp i medierna som man ser polariseringen. Jag tyckte det där stämde med mina erfarenheter från min resa i USA sommaren 2016. Men jag kan ha fel naturligtvis och mycket har hänt sen dess.
    Men vad jag vet är att en bok som How Democracies Die har en tydlig ideologisk utgångspunkt som författarna inte vill avslöja. Gunnar Myrdal som citeras i boken menade att en vetenskaplig författare måste ange sina värderingar så att läsaren kan ta ställning till texten och göra sin egen bedömning. De som skriver i den andra traditionen och menar att USA är en plutokrati och oligarki med vissa demokratiska inslag gör ju också sina verklighetsbeskrivningar. Men det är två olika världar och det bådar inte gott för framtiden.

    • Erik Åsard

      9 november 2018 at 09.53

      Hej,
      Min erfarenhet är den motsatta till Naders. Senast under ett besök i Mellanvästern i oktober i år förstärktes mitt intryck att polariseringen bland vanliga väljare är minst lika stor som den är mellan de aktiva politikerna. Nader har en alltför romantisk syn här. Gunnar Myrdal är nog Sveriges störste samhällsvetare genom tiderna, men hans tanke om att alla författare ska klargöra sina politiska värderingar (som jag minns från mina statskunskapsstudier) tillhör inte hans mer briljanta idéer. Jag är mer intresserad av sakinnehållet i en bok och av hur författaren argumenterar än av vederbörandes politiska hemvist. Den som intresserar sig för det senare har vanligen inga svårigheter att placera skribenten, det brukar framgå av argumenten och innehållet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑