Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Betraktelser från en road trip – del III

 Är vi förlorade undrade jag där jag satt på planet hem från Washington och skulle sammanfatta mina egna intryck av några veckors rundresa. Eller finns det en väg ut ur den djupa polariseringen, den uppenbara ideologiska instängning som präglar människor både till höger och vänster och som likt ett självspelande piano hela tiden förstärker misstron, frustrationen och spänningarna som följer? Jag får medge att jag inte känner mig särskilt optimistisk. Det finns så lite utrymme för möten. Människor jag träffat lever snarare som på olika planeter och har inget som helst intresse av att besöka varandras universum. Än värre är det faktum är att ett stort antal har slutat bry sig. Samtidigt tycker de allt mer illa om varandra och politikerna fastnar i frågor som tycks banala i jämförelse med de stora utmaningar vi har som mänsklighet och som vi bör ta oss an tillsammans. USA framstår mer och mer som två olika länder – ett blått och ett rött som jag tidigare skrivit om bland annat i Expressen (här).

Utöver den här uppdelningen finns det några särskilt framträdande tendenser som man kan notera när man lägger örat till marken 1. det demokratiska partiet har flera och djupgående problem som en eventuell seger i representanthuset på tisdag inte kommer att lösa 2. medieskeptisismen bland människor är inte bara ett republikanskt ”anti-main stream media” problem utan spänner över hela det politiska spektrat och över alla samhällsskikt och 3. rasismen (som aldrig har försvunnit men varit förpassad till ‘garderoben’) har blommat ut med ny kraft och tar sig in under huden när man ser den på nära håll.

Jag lämnar den första punkten för nu och återkommer till den i ett inlägg senare i veckan. Vad gäller media noterar jag en allvarlig utveckling som går långt utanför alla de som står bakom presidenten i hans krig mot media. Jag har hört väldigt många människor säga under min resa (från både höger och vänster, lågutbildad som högutbildad) att ”ingen får tänka själv numer. Vi blir hela tiden pådyvlade vad olika medier/journalister anser i alla sakfrågor”. ”Jag vill ha nyhetsrapportering där jag själv får dra slutsatser, där jag får en möjlighet att tänka över vad jag själv tror en viss händelse betyder” sa exempelvis en framgångsrik lobbyist till mig vid en lunch och menade vidare att ”alla” han känner upplever samma sak, d.v.s att det nästan inte finns något sådant kvar idag. Han och flera andra jag pratat med upplever sig vara trötta på att journalister och nyhetsankare ständigt ska förmedla sina ”analyser” och ge åsikter fritt spelrum istället för att rapportera och spegla saker rakt upp och ner.  Några av dem jag talar med som har hög utbildning och bra jobb medger motvilligt att Trump har ”lite rätt” när han talar om den vinklade journalistiken och ”tyckandet” men menar att de samtligt tycker det är läskigt att känna så eftersom de ogillar honom av så många anledningar. Oavsett om dessa människors upplevelser är ”rätt” eller inte så är upplevelsen något att ta på stort allvar eftersom misstro mot media på sikt hotar den viktigaste byggstenen i en fungerande demokrati – mediernas oerhört viktiga roll som granskare av makten.

En annan sak som lämnar djupa avtryck i mig är rasismen. Visst har jag sett dess uttryck i de skeva maktstrukturer som skapats i USA och förpassat många ”icke-vita” till ovärdiga liv genom åren. Hur rasism på olika sätt präglat det amerikanska samhället är en fråga som jag tror många i Europa har svårt att förstå vidden av. Under den här resan kommer dess uttryck nära. Jag intervjuar en fackarbetare i Ohio som företräder plantagearbetare från Latinamerika och som berättar om hur en plantageägare nyligen, när han påpekat det olämpliga i att han hade sydstatsflaggan uppe på plantagen sa till honom att: ”the north may have won the war – but we have never given up our slaves. You Mexicans are our new niggers”. Jag träffar den svarta kvinnan i 35 årsåldern i Pittsburgh som under senare år fått utstå att folk spottar framför hennes fötter och uttrycker hotfulla kommentarer mot både henne och hennes femåriga dotter. Och jag kommer tillbaka till DC och den svarta kvinna som tagit hand om min väninnas lägenhet under vår roadtrip slår sorgset ner blicken och ber om ursäkt men säger att hon måste berätta att några grannar i huset (ett gated cummunity) har ifrågasatt hennes närvaro med den uppenbara frågan hängande i luften om hon varit där för att stjäla. Hennes uppgivenhet och känsla av förnedring hänger kvar i luften länge. ”Vi har levt med det här hela tiden”, säger plantagearbetaren i Indiana, ”even before it became public again – we do face so much rasism, you can’t even imagine”, fortsätter han med blicken i marken och hans berättelser bekräftas gång på gång av andra jag träffar längs vägen.

Frida Stranne

6 kommentarer

  1. Hakan Lonaeus

    4 november 2018 at 17.46

    Traffsaker analys som jag som Amerikan dessvarre delar till 100%

    Men fragan ar for mig om det mojligen ar dodsryckningarna av ett foraldrat USA vi ser, och att framtiden kan bli helt annorlunda allteftersom en yngre generation gor sig hord over geriatrikerna som nu sitter i kongressen men inte sarskilt val representerar valmanskaren.

    Fragan som bekymrar mig ar avsaknaden av unga kandidater pa riksniva. Var finns USA’s Trudeau eller Macron? Under horisonten.

    Nasta tisdag blir en valdigt viktig avstamning i den forsta valomgangen efter vi fick #45 i vita huset.

    • Frida Stranne

      5 november 2018 at 18.29

      Tack för din kommentar. Att det saknas ett engagemang bland unga väljare är ett allvarligt problem och visst skulle de behöva yngre företrädare som de kan känna tilltro till. Det finns ju några namn nu som kan locka unga skulle jag tro men faktum är ju samtidigt att samma problematik gäller ju unga som övriga grupper – det är inte en homogen grupp utan en grupp med skilda uppfattningar som inte kan fångas av någon enskild. Jag är också osäker över exemplet Macron då han är ett politiskt fenomen som liknar Trump – han uppfattas representera någon nytt och annorlunda men saknar också erfarenhet och verkar inte föra samman ett splittrat Frankrike?! /Frida

  2. Alf Borkenhagen

    5 november 2018 at 01.22

    Tack, Frida Stranne för en blogg som utmärker sig i en öken inom svensk media där objektiva och politiskt övergripande reportage från USA lyser med sin frånvaro! Mitt kabelnät tillhandahåller CNBC, Bloomberg, Al Jazeera, BBC World och sist men inte minst CNN…och vissa undrar varför media som dessa tappar i trovärdighet? Vart finns balansen i rapporteringen och diskussionspanelerna som möjliggör för egna slutsatser?

    Att Håkan Lonaeus väljer just Macron och Trudeau som exempel på ledare som skulle göra Amerika till ”en bättre plats” är lite lustigt, då ingen av dessa verkar klara av att ”frälsa” sina egna medborgare. (Macron ca 30% approval och Trudeau 46%).
    Lonaeus önskar sig kanske en framtid med kandidater till högre ämbeten som exempelvis Kamala Harris och Cory Brooker vars personliga utstrålning och karisma tangerar Donald Trump´s, men saknar dennes förmåga till handling.
    Risken är dock större att Lonaeus får uppleva geriatriker som Joe Biden eller (hehe) Hillary Clinton kandidera inför 2020. Det vore nåt att utmana Kim Jon Un, Vladimir Putin, Xi Jinping m.fl. med, eller hur?:)

    • Frida Stranne

      5 november 2018 at 18.32

      Tack för din kommentar. Jag tycker det är en mycket svår fråga hur medierna ska agera i dagens medielogik som är komplicerad och snabbföränderlig. Det är uppenbart att det finns en förtroendekris från flera håll och som grundar sig på många olika skäl men svaren på vad man kan och bör göra i ett tidevarv av snabba flöden, klickkulturer och sociala mediers eget liv är inte lätta. Och vilka kandidater som är bäst på att möta frustration och osäkerhet inför framtiden är om möjligt ännu svårare. Jag har inga svar utan har bara försökt skildra en rad uppfattningar jag råkat på /Frida

  3. Torgil Abrahamsson

    5 november 2018 at 13.03

    Intressant att Stranne tar upp hur media också levererar tolkningar och slutsatser av det som är uppe. Jag blir allt mer irriterad på svenska medeias (ok bara SvD och SR) sätt att inte ha någon tilltro till min förmåga att tänka och tolka. Kanske kommer jag lämna etablerade media om något år. Men man kan väl också ifrågasätta hur viktiga media är för demokratin idag. Nog inte detsamma som för 20 eller 50 år sedan?

    • Frida Stranne

      5 november 2018 at 18.35

      Hej och tack för ditt inlägg! Jag vill tro att medier har en mycket viktig roll att spela även nu och i framtiden. Jag ser grävande journalistik ex som en grundbult i en fungerande demokrati. Men det innebär inte att man inte samtidigt måste förmå föra kritiska samtal om utvecklingen och hur människor upplever medielogiken idag. Jag tror vi behöver påbörja ett samtal som inte bara förs av medierna själva utan som också inkluderar forskare och mediekonsumenter. /Frida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑