LaTosha Brown har grundat påtryckargruppen Black Voters Matter – och att de gör det, i synnerhet kvinnorna, framgick i ett fyllnadsval i Alabama med seger för demokraten Doug Jones.

WASHINGTON Den berömda könsklyftan består. Och utan tvekan hoppas demokraterna att återta majoriteten i representanthuset med sina rekordmånga – unga, ofta progressiva, ofta energiska – kvinnliga kandidater.

Nästan hälften av de demokratiska kandidaterna är kvinnor, med flera även i traditionellt republikanska delstater. Det gäller till exempel Arizona där en kvinnlig demokrat tävlar mot en kvinnlig republikan om en senatsplats. Oavsett vem som vinner får Arizona sin första kvinnliga senator någonsin.

Parallellt utkommer flera böcker om kvinnors vrede. Känslor som bidragit till reformer historiskt.

Under de sista veckorna före valet 2016 grävdes en flera år gammal video fram med en Donald Trump som skroderade om att en rik man, som han själv, kan göra vad som helst mot kvinnor. Till och med ”grab them by the pussy”.

Det blev upprinnelsen till kvinnomarscherna dagen efter installationsdagen följande år och till att hundratals kvinnor kände sig manade att gå in i politiken. Två år efter presidentvalet kan konstateras att Trump fortsatt att kasta ur sig glåpord om kvinnor, de är hundar, fula och har hästansikten och låg IQ.

Men de uppslitande förhören med dåvarande kandidaten och nu nytillträdde HD-domaren Brett Kavanaugh och Christine Blasey Ford som anklagade honom för att ha förgripit sig på henne kan ha bidragit till att den ovanligt stora könsklyftan krympt. Från GOP-håll hävdas att demokraterna gick för långt och att en ungdomssynd inte ska stoppa någon. För övrigt, som Trump själv spann på i ett tal genom att härma Ford, mindes hon inte detaljer som var våldtäktsförsöket ägde rum och hur hon tog sig hem. På de många Trumpmötena viftar kvinnor med rosa plakat med texten Women for Trump.

Efter senatsförhören 1991 med HD-kandidaten Clarence Thomas utropades 1992 till Year of the Woman. De demokratiska senatorerna poserade på bild: fr.v. Patty Murray, Carol Moseley Braun, Barbara Mikulski, Dianne Feinstein och Barbara Boxer. Murray och Feinstein är fortfarande kvar i senaten.

Siffrorna ser ut så här: 256 kvinnor vann i primärvalen och fick därmed stå på respektive partis valsedlar. 197 är demokrater och 59 republikaner. Internationellt sett är andelen kvinnor lågt i den amerikanska kongressen, runt 20 procent, mot 44 procent i svenska riksdagen (2017).

Fler kvinnor än män röstar och fler kvinnor röstar demokratiskt. Åtskilligt förklarar detta. Fler kvinnor känner sig mer dragna till demokratisk politik, med större tonvikt på social trygghet, sjukvård, skola och vapenkontroll. Kvinnor lever längre och utgör en större del av väljarkåren men avgörande är också att fler män glidit över till GOP. Och det sistnämnda är ju en ödesfråga för demokraterna – hur ska vita män ur arbetarklassen lockas tillbaka?

Demokraterna har haft en kvinnlig talman (Nancy Pelosi), en kvinnlig presidentkandidat (Hillary Clinton) och en kvinnlig vicepresidentkandidat (Geraldine Ferraro), medan republikanerna haft en kvinnlig vicepresidentkandidat (Sarah Palin). Demokratiska presidenter har nominerat tre kvinnor till HD (Ruth Bader Ginsburg, Sonia Sotomayor, Elena Kagan), en republikansk president en kvinnlig domare (Sandra Day O’Connor, dock som första kvinnliga ledamoten).

Bortsett från Barack Obama (både 2008 och 2012) fick Hillary Clinton fler röster än någon annan, 62,5 miljoner. Men denna fixstjärna i demokratisk politik falnar just nu. Ett par uttalanden fördöms för att snarare ha stjälpt än hjälpt inför mellanårsvalen. Dels att Monica Lewinsky ”var myndig” och att otrohetsaffären sålunda var i sin ordning, trots att Bill Clinton var Lewinskys chef och gammal nog att vara hennes far. Dels att man inte kan ”uppträda civiliserat mot ett parti som vill förstöra allt man själv tror på”. I det samtalet med Christiane Amanpour i CNN sa hon också:

”I remember what they did to me for 25 years – the falsehoods, the lies, which unfortunately people believe because the Republicans have put a lot of time, money, and effort in promoting them, So when you’re dealing with an ideological party that is driven by the lust for power, that is funded by corporate interests who want a government that does its bidding, it’s – you can be civil, but you can’t overcome what they intend to do unless you win elections.”

Uppgifter från olika delstater gör gällande att varken Hillary eller Bill Clinton utnyttjas som vallokomotiv. Tiderna har förändrats. Gammalt prat om att makarna är näriga och inte vill lämna rampljuset aktualiseras av deras kommande turné, An Evening with the Clintons, över hela landet med bara dem själva på scenen. Biljetterna säljs redan, från 91 dollar per styck, här i Washington. Till och med New York Times tog avstånd från Hillary – som alltså kritiseras för att framstå som medlem i den radikala vänstermobben som Trump varnar för och som, oavsett om det är hennes fel eller inte, förblir en brandfackla för GOP.

I huvudledaren i NYT (länk) stod bland annat:

”It is, however, extremely likely to electrify the Republican base, in whose collective lizard brain Mrs. Clinton still looms large—the ultimate bogeyman to be invoked whenever a Republican politician is having trouble exciting his constituents.”

o

Det är ovanligt gott om ”firsts”, första muslimska kvinnan, första transsexuella kvinnan, första indiankvinnan… och bland de många kvinnorna att följa på valvakorna kan nämnas: Martha McSally (rep.) och Kyrsten Sinema (dem.) i Arizona, Stacey Abrams (dem.) som hoppas bli första svarta guvernören i Georgia, numera superkändisen Alexandria Ocasio-Cortez (dem.) i New York som med stor sannolikhet vinner, MJ Hegar (dem.) med ett förflutet som stridspilot (precis som McSally) i Texas.

I min bok Vänstern i USA tar jag upp det faktum att DSA, Democratic Socialists of America fått en renässans. Stöd till uppstickarna kommer från DSA och Bernie Sanders Our Revolution – eller med andra ord, 2018 blir i alla fall Year of the Liberal Woman.

Apropå böcker uppmärksammas just nu några titlar på temat kvinnors vrede. De är författade av Soraya Chemaly, Rebecca Traister och Brittney Cooper. Målet för ilskan är vita män (och i synnerhet en vit man) och tesen är att denna ilska kommer att leda till sociala reformer. Men i det polariserade USA tar konservativa kvinnor avstånd från det de uppfattar som farlig militant feminism – i en intervju på förstasidan i ett nummer av New York Times sa en oberoende kvinnlig väljare att hon aldrig skulle rösta på Trump men tänker bocka för den republikanske manlige kandidaten i kongressvalet. Alltså – indirekt en röst på Trump.

o

Ansedda Quinnipiac University publicerade just en mätning (länk) som bekräftar könsklyftan i flera frågor. Sammanfattningen av läget inför valet till representanthuset låter så här:

”If the election for the U.S. House of Representatives were held today, 50 percent of American voters say they would vote for the Democratic candidate, as 41 percent say they would vote for the Republican candidate.

Independent voters back the Democratic candidate 49 – 35 percent.

There are wide gender and racial gaps:

  • Men go Republican 50 – 42 percent as women go Democratic 58 – 33 percent;
  • White voters are divided 46 – 46 percent. Backing Democratic candidates are black voters 80 – 13 percent and Hispanic voters 60 – 35 percent.

American voters disapprove 78 – 15 percent of the way Congress is handling its job.

Immigration is the most important issue in deciding how they will vote in November’s election for the House of Representatives, 27 percent of voters say, with 23 percent citing the economy, 22 percent listing health care and 13 percent saying gun policy.”

KARIN HENRIKSSON