Reser i det numer välkända rostbältet i amerikanska mellanvästern. Där stålindustrin tidigare var stark och där människor nu kämpar för att göra sig själva relevanta på en ny arbetsmarknad. Som på så många andra håll i USA blandas överväldigande välstånd med ofattbar fattigdom och små förfallna eller övergivna orter avlöser varandra längs med vägen.

Den förmåga som USA historiskt har haft – att gång på gång anpassa sig till utvecklingen och driva på för nya innovationer och få nya näringar att skapas (boom and bust) ser för närvarande ut att ha förlorat en hel del av sin lyskraft. Detta trots att ekonomin går som tåget. Den nuvarande ekonomiska framgången är helt enkelt för ojämnt fördelat för att nå ut över ”hela” samhället, liksom boomen nu till stora delar handlar om omfördelning av pengar via skattesänkningar, inte om stora omställningar i tillverkningsindustri eller nya innovationer.  Möjligen kan bristen på omställning bero på att det vi tidigare känt som den amerikanska framgångssagan och anpassningsförmågan till stora delar byggde på mans- och kvinnokraft, d.v.s. hårt arbete och amerikaners rörlighet, men att det som nu krävs allt oftare är hög kvalificerad utbildning, vilket merparten av arbetskraften saknar.

Att många av dem som nu står utan arbete eller jobbar för 7,25 dollar/timma anser sig hitta svaret på sitt utanförskap i Trumps skattesänkningar kan tyckas märkligt men många upplever inte att de har haft någon företrädare i vänstern de senaste decennierna. Någon som tagit deras oro på allvar. Snarare visar det sig i samtal efter samtal att ilskan gentemot demokraterna är genomgripande och man inser snabbt när man pratar med människor att demokraterna har många och djupgående problem att ta hand om framåt även om de vinner tillbaka representanthuset i mellanårsvalet. Stora delar av den väljargrupp som demokraterna behöver kunna locka till sig för att långsiktigt förändra den politiska strukturen (fattiga – lågutbildade – minoriteter) röstar inte i tillräckligt stor utsträckning  idag eftersom de har känslan att ingen bryr sig om deras behov. ”Det är bara de med pengar som räknas” upprepas om och om igen av de jag talar med.

Det  missnöje och den hopplöshet som jag hör många uttrycka är ofta ganska tungt att ta till sig  – men gräver sig djupast in gör den svarta 32-åriga kvinnan som berättar för mig att rasismen i Pittsburgh där hon bor fritt kom upp till ytan igen när Trump blev nominerad till presidentkandidat 2016. Hon beskrev det som att det var som att öppna en låda och ut flög allt ohämmat hat. De senaste åren har folk spottat åt hennes håll, kallat henne smuts och bett henne dra när de uppfattat henne vara i vägen. Detta av människor och på platser där sådant inte förekom tidigare. På vissa restauranger i stan har skyltar satts upp som adresserar vissa klädkoder för att du ska få komma in och äta. Enligt henne gör man detta bara för att hålla svarta borta. För även om de svarta klär sig enligt föreskrifterna så blir de inte insläppta. Rasismen bekräftas av en man jag senare träffar på ett kampanjmöte i Manassas, Virginia. Bill Casco, kommer själv från Mississippi och hävdar bestämt att han inte har upplevt en sådan djup splittring mellan amerikaner på olika ideologiska linjer sedan medborgarrättsrörelsens dagar som vi ser nu. Men han har inte heller sett och hört så mycket uttryckt rasism som ”back then”.  ”It all boils down to racism, we are a very racist country and Trump just let everything out in the air again”, säger han.

I Indianapolis, Indiana träffar jag en tidigare fackordförande, Chuck Jones, som blev nationellt känd på en sekund efter att han kritiserat Trumps brutna löften om att jobben för de arbetare som han representerade inte skulle försvinna till Mexico. Hans offentliga kritik mot Trump när det visade sig att över 500 jobb trots allt flyttade, gjorde honom till föremål för ett twitterangrepp av den då tillträdande presidenten (dec 2016) och hans lilla kontor invaderades av medier från jordens alla hörn.  Jones, som aldrig fått en blomsterkvast i hela sitt liv fick nu å andra sidan så många blombuketter från hela världen att de fick öppna upp en kyrka för att kunna förvara alla blommor där. När jag träffar honom på en bar ett par timmar och pratar om varför han nu engagerar sig politiskt för första gången i sitt långa liv och om vad han anser om utvecklingen i USA säger han att han inte står ut längre med alla orättvisor eller med bristen på intresse för arbetarnas villkor. Han var Sandersanhängare i primärvalen 2016 och liksom många andra är han väldigt frustrerad över hur partiet favoriserade Hillary Clinton. Han hoppas att Sanders ska kandidera igen och eftersom han träffat Sanders flera gånger i sin roll som fackordförande säger han sig veta att det är 50/50 chans. Enligt honom vill Sanders gärna att någon annan yngre progressiv kraft kliver fram på scenen, men om så inte blir fallet lär han vara beredd att ställa upp igen.

Dagarna före mötet med Chuck Jones hade jag träffat både en dynamisk ung kvinna i Pittsburgh, Sara Innamorato, som lyckats vinna sitt distrikt som demokratisk socialist och en annan tidigare fackordförande för stålindustrin i Pennsylvania. Båda således från den progressiva vänstern, nära Sanders. Sara säger att hon vunnit en oväntad (dem) nominering i delstatskongressen i sitt distrikt till följd av att hon lyssnat på människor och vad de bekymrar sig över. Och dessutom har hon byggt hela sin kampanj på att helt undvika Trump och framför allt inte vara ”anti-Trump” utan för saker hon själv brinner för. Något som hon anser att det demokratiska partiet borde göra lite mer generellt. Man måste ha en agenda som är något mer än att vara emot Trump menar hon och får medhåll av många jag stöter på och som säger att partiets politik är vag.

Båda uttrycker de en enorm besvikelse över det demokratiska partiet och hur man upplever att partiet för länge sedan övergett arbetarklassen och den fattiga delen av befolkningen. Den bilden bekräftas av många jag träffar på barer och kaféer dit människor från de lägre inkomstklasserna går. De senare både demokrater och republikaner varav flertalet röstat på Trump med förevändningen att demokraterna inte ”gör ett skit” för deras sak utan har blivit ett parti för den liberala eliten.

Oavsett hur det går i mellanårsvalet för demokraterna har partiet helt klart ett jobb att göra för att bli relevant för en betydande andel av de väljare man behöver framåt. Om de ska lyckas bryta alla de framgångar som republikanerna haft på olika nivåer de senaste 10-15 åren räcker det inte att engagera medelklassen. De behöver nå ut till breda väljargrupper och få människor att rösta som tappat tilltron till systemet och till partiets omsorg om deras vardagsfrågor.

Frida Stranne