Brett Kavanaugh svärs in som ny HD-domare omgiven av döttrarna Liza & Margaret samt hustrun Ashley, t h chefsdomaren John Roberts.

”Elections have consequences” brukar det heta, och sällan har det visats så tydligt som när senaten i lördags med knapp marginal röstade för nomineringen av Brett Kavanaugh till Högsta domstolen (HD). Donald Trumps rådgivare visste vad de gjorde när de fick presidentkandidaten att redan under valrörelsen presentera en lista på tänkbara HD-domare, något som aldrig skett tidigare. Två av namnen på listan, Neil Gorsuch och Brett Kavanaugh, sitter nu i landets högsta domstol som därmed fått en konservativ majoritet för lång tid framåt. Vi vet inte vilka domare som en president Hillary Clinton skulle ha nominerat, men säkert är att ingen av dem hade hetat Gorsuch eller Kavanaugh.

Trumps lista med kandidater, framtagen i samspel med lobbyorganisationen Federalist Society, visade sig vara ett smart politiskt drag. Den gav republikaner som hade svårt för Trumps person och retorik ett argument att trots allt rösta för honom. Frågan om vilka domare som ska utnämnas till de federala domstolarna har alltid varit oerhört viktig för USA:s konservativa, och vad som nu hänt innebär att de uppnått ett mål som de kämpat för i decennier. Redan innan Trumps första mandatperiod ens har nått halvvägs kan USA-högern räkna in inte bara två nya HD-domare utan dessutom mängder av andra konservativa domare i lägre domstolar, vanligen utsedda på livstid.

Hur påverkas HD:s legitimitet?

En framgång av motsvarande dignitet skulle för USA:s liberaler vara om kongessen röstade igenom en allmän sjukvårdsförsäkring à la Kanada eller Storbritannien (eller Sverige). Handen i vädret den som tror att det kommer att ske i närtid, eller ens under vår livstid. En annan effekt av att nomineringsstriden om Kavanaugh slutade som den gjorde är att banden mellan Trump och republikanerna ytterligare kommer att stärkas. Presidenten har länge haft höga uppskattningssiffror bland republikaner i gemen (mellan 85-90 procent), och i de primärval som hållits hittills har de kandidater som fått Trumps stöd genomgående vunnit (med något enstaka undantag). Det ska bli intressant att se om Lisa Murkowski, den enda republikanska senatorn som röstade emot Kavanaugh, överlever den kritikstorm som nu riktas mot henne från höger. En kvick bannbulla från Donald Trump talar för att hon kommer att få det svettigt om hon söker omval 2022.

En ytterligare effekt av Kavanaughs inval kan bli att domstolens legitimitet minskar, och att dess domslut tolkas som politiska av allt fler amerikaner. Det var något som två av HD:s kvinnliga domare, Elena Kagan och Sonia Sotomayor, varnade för i fredags under ett framträdande vid Princetonuniversitetet. ”Part of the court’s legitimacy depends on people not seeing the court in the way that people see the rest of the governing structures of this country”, sade Kagan och fortsatte: ”It’s an incredibly important thing for the court to guard – this reputation of being fair, of being impartial, of being neutral, and of not being some extension of the terribly polarized political process and environment that we live in.”

Sonia Sotomayor och Elena Kagan.

Medierna måste byta fokus

När stridsdammet lagt sig kan man hoppas att medierna skiftar fokus från alla kontroverser och skandaler till en närmare granskning av effekterna av administrationens politik. USA har rader av utmärkta grävande journalister, och min förhoppning är att de ska minska bevakningen av Trumps dagliga lögner och twitter-meddelanden och i stället fokusera mer på politiken. Om Trump har ljugit 3 500 eller 4 000 gånger sedan tillträdet är mindre viktigt än de förändringar som skett och sker inom områden som skatter och välfärd, skola och utbildning, sjukvård, försvar och säkerhet.

Michael Lewis berättar i sin nya bok The Fifth Risk om hur Trump besatt många chefsposter i myndigheter och departement med personer som antingen är inkompetenta (genom att de aldrig tidigare sysslat med området ifråga) eller partiska (genom att de förordat nedläggning av den enhet de nu basar för). Ett sådant exempel är Rick Perry, som när han var presidentkandidat 2012 föreslog att energidepartementet skulle läggas ned. Nu är han energiminister och har bland annat sagt sig tvivla på att klimatförändringarna har något att göra med mänskliga aktiviteter. Men vad han i övrigt har uträttat är oklart. Ett annat bisarrt exempel är Barry Myers, som Trump vill ska leda National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA). Myers har varit chef för ett familjeföretag i samma bransch, och bedrev då lobbying för att NOAA skulle privatiseras. Lewis skriver att med Myers som chef för NOAA är framtiden inte svår att förutsäga – ”the day you get only the weather forecast you pay for”.

Vad har tillsättningar som dessa inneburit för den faktiska politiken inom olika områden? Jag följer USA:s medier regelbundet men har inte sett någon ordentlig utvärdering av det. Lewis skriver vidare att av över 700 nyckelposter i den federala regeringen som kräver senatens godkännande har bara 361 bekräftats hittills, medan hela 152 ännu inte ens har någon nominerad kandidat. Det gäller bland annat massor av ambassadörer och andra tunga tjänster inom skilda departement. Vad får alla dessa vakanser för konkreta effekter på de olika politikområdena? Det vet vi heller inte mycket om.

Det vore en välgärning om journalisterna (även de icke-amerikanska) fortsättningsvis kunde ägna åtminstone lika mycket  tid och utrymme åt att granska den faktiska politiken som åt Trumps senaste förlöpningar och twitter-kaskader.

Erik Åsard