Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Kavanaugh en passande HD-domare i Trumps USA

Ett senatsförhör som kommer att gå till historien.

Ibland händer det att en enstaka händelse fångar en hel nations intresse och för en stund blir samtalsämnet som alla, eller nästan alla, har en uppfattning om. Så skedde i USA efter mordet på John Kennedy 1963, under Watergateförhören 1974 och när rymdfärjan Challenger exploderade 1986. Presidentvalet 2000, med den utdragna omräkningen i Florida, inte att förglömma.

Ett liknande ögonblick upplevde vi i förra veckan när psykologen Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh, Donald Trumps kandidat till ny domare i Högsta domstolen, utfrågades inför senatens justitieutskott (27/9).

Överallt – i bostäder, restauranger, barer, på arbetsplatser, till och med på flygplan – fylkades människor framför tv-apparater eller datorskärmar för att följa dramat. De som såg förhören kommer sent att glömma kontrasten mellan Blasey Fords hjärtskärande berättelse, framförd med återhållen och stundom tårfylld röst, och Kavanaughs arga, partiska och trotsiga motberättelse. Jag har sett åtskilliga senatsförhör genom åren, men inget där en kandidat till ett toppjobb i den federala regeringen har betett sig som Kavanaugh gjorde.

Två sidor av Kavanaugh

Detta var andra gången som Kavanaugh vittnade, föranlett av de anklagelser om sexuellt våld som Blasey Ford framfört mot honom. Under den första utfrågningen handlade mycket om hans ovilja att sätta gränser för presidentmakten och utskottsmajoritetens beslut att inte låta minoriteten få tillgång till alla dokument som kunde kasta ljus över kandidatens tidigare arbete. I det förhöret uppträdde Kavanaugh ungefär som domarkandidater brukar göra, det vill säga han gav förbindliga men allmänna svar och undvek att ange sin uppfattning i kontroversiella frågor. Han visade senatorerna tillbörlig respekt, även de skeptiska demokraterna i utskottet.

Torsdagens vittnesmål visade en helt annan sida av Kavanaugh. Påhejad av Trump, som inför förhöret lät meddela att anfall är bästa försvar, gick han till våldsamt angrepp mot utskottets demokrater och anklagade ”vänstern” för att ha gaddat sig samman för att torpedera hans kandidatur. Han förnekade helt anklagelserna mot honom, avbröt några senatorer med hånfulla motfrågor och förmådde knappt lägga band på sitt raseri. Lika bestämt avvisade han alla antydningar om att vissa kodord i den bevarade gymnasieskolboken skulle referera till sexuella erövringar eller överdrivet drickande (”Devil’s Triangle”, ”Ralph Club”, ”boofing”). Jag kan inte minnas någon HD-kandidat som så öppet har deklarerat sina partisympatier och antipatier i ett senatsförhör. Det normala är att de anstränger sig till det yttersta för att framstå som neutrala och objektiva. Även den normen tycks nu vara på väg att begravas i Trumps Amerika.

”Always attack, never apologize”

Trump har som bekant själv blivit anklagad av en rad kvinnor för att ha gjort sig skyldig till sexuella trakasserier. Han vet så att säga hur slipstenen ska dras. Bob Woodward berättar i sin aktuella bok Fear om hur Trump gav råd till en manlig vän som hade erkänt att han uppträtt dåligt mot kvinnor. Ett misstag, tyckte Trump som menar att minsta erkännande innebär att man visar svaghet. Han fortsatte:

”You’ve got to deny, deny, deny and push back on these women. If you admit to anything … then you’re dead. That was a big mistake you made. You didn’t come out guns blazing and just challenge them. You showed weakness. You’ve got to be strong. You’ve got to be aggressive. You’ve got to push back hard. You’ve got to deny anything that’s said about you. Never admit.”

Allt enligt credot ”Always attack, never apologize”, som Trump ärvde av sin mångårige advokat Roy Cohn och som presidenten fullföljde vid valmötet i Mississippi häromdagen när han öppet och utan hämningar hånade Blasey Ford. Kavanaugh hade säkert förberett sig inför förhöret genom att samtala med Trump men också genom att studera senatsförhören med Clarence Thomas 1991, då den senare uppbragt förnekade Anita Hills anklagelser om sexuella trakasserier. Thomas använde sig oblygt av rasfrågan för att vinna sympatier och lyckades med knapp marginal bli godkänd av senaten (52-48). Det argumentet kunde inte Kavanaugh bruka, i stället drog han till med ett konspirativt resonemang om att han var utsatt för en gemen politisk komplott. Kombinationen av genomskinliga osanningar, attacker och konspirationsteorier gör honom till en idealisk HD-domare i Trump-eran.

En stor skillnad mellan 1991 och 2018 är att vi nu lever i Metoo-eran, där höga manliga makthavare inom flera samhällssektorer har fått stå vid skampålen för sina gärningar på ett helt annat sätt än tidigare. Det märktes även i utskottssalen genom att de 11 republikanska senatorerna, alla äldre vita män, undvek att utfråga Blasey Ford och överlät det till en särskilt inkallad kvinnlig åklagare, Rachel Mitchell. Ett misslyckat upplägg som samtidigt visade att mycket ändå har förändrats sedan Anita Hill ställdes inför en oförstående manspanel 27 år tidigare (se Martin Gelins DN-artikel om detta).

Anita Hill vittnar mot Clarence Thomas 1991 (Getty Images).

Polariseringen förstärks

Det återstår att se om den pågående FBI-utredningen kommer med ny information som kan påverka det fåtal senatorer som ännu tvekar om hur de ska rösta. Mitch McConnell, republikanernas majoritetsledare, verkar fast besluten att så fort som möjligt genomföra en omröstning. Domstolen har just inlett sin höstsession och om man får tro McConnell och andra ledande republikaner klarar den inte arbetet om inte Kavanaugh genast godkänns. Man kan jämföra denna brådska med republikanernas agerande när Obama nominerade Merrick Garland till ny domare i mars 2016. Då vägrade McConnell att ens ta upp kandidaturen till behandling, vilket ledde till att domstolen saknade en ledamot under ett drygt år. Nu ska en omröstning tydligen ske redan i denna vecka, innan senatorerna ens hunnit smälta resultatet av FBI-undersökningen.

Oavsett om senaten godkänner Kavanaugh eller ej har nomineringsprocessen befäst den redan djupa polariseringen och skadat ännu en av USA:s bärande samhällsinstitutioner. Före HD-domslutet Bush v. Gore 2000 hade hälften av amerikanerna ett stort förtroende för domstolen. I mitten av 2000-talet hade siffran sjunkit till cirka 40 procent. I dag är befolkningen djupt splittrad längs partipolitiska skiljelinjer. I en undersökning tycker 67 procent av republikanerna att HD gör ett bra jobb, medan bara 36 procent av demokraterna instämmer.

Om Kavanaugh tar plats som den nionde domaren och därtill får utslagsröst i viktiga frågor, kan man räkna med att domstolens anseende bland tiotals miljoner medborgare ytterligare skadas. Det kan inte ens en demokratisk storseger i höstens kongressval råda bot på.

Erik Åsard

2 kommentarer

  1. Lars Dahlberg

    4 oktober 2018 at 14.09

    Polariseringen i USA tycka vara mycket starkt. Och det påverkar hela samhället.
    Min fråga till dig är: är det dags att omvärdera den allmänna uppfattningen att USA har starka demokratiska institutioner och ett inbyggt system av check-and- balances och att det är detta som gör USA till ett demokratiskt föredöme? Det sades under förhöret att i stor sett alla frågor i HD som rörde frågor av stor vikt för republikanska särintressen dömde HD till dessa särintressens förmån. Blir HD en Congress i miniatyr styrda partintressen? Och Federalist Society som får in konservativa domare i domstolar över hela landet. Och driver kampanjer för att påverka domare i olika typer av fall.

    • Erik Åsard

      5 oktober 2018 at 10.06

      Bra frågor, som det finns olika meningar om. Historiskt har det visat sig att institutionerna klarat även svåra kriser som depressionen och diverse krig, inbördeskriget inte minst. 1974 lyckades ”systemet” avsätta en president på fredlig väg, trots att det ämbetet brukar anses som världens mäktigaste. Men under Trump prövas dessa institutioner på ett sätt som de inte gjort i modern tid, och jag tror att mycket hänger på utgången av valen 2018 och 2020. Särintressena har alltid haft betydande inflytande i USA, men det har också motkrafter som medborgar-, kvinno-, freds- och miljö-rörelserna, så utgången är inte given.

Kommentarer inaktiverade.

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑