Donald Trump och Vladimir Putin vid Helsingforsmötet i juli.

Kort före mötet i Helsingfors mellan Donald Trump och Vladimir Putin publicerade en grupp prominenta vänsteraktivister ett öppet brev i tidskriften The Nation (11/7). Bland undertecknarna märktes flera av de mest kända namnen inom den amerikanska vänstern som Noam Chomsky, Daniel Ellsberg, Jesse Jackson, Michael Moore, Gloria Steinem och Alice Walker. Brevet uttryckte oro dels för ”rapporter” om rysk inblandning i presidentvalet 2016, dels för de dåliga rysk-amerikanska förbindelserna som ansågs vara sämre än på årtionden. Vad som behövdes var att bättre skydda den inhemska valprocessen och att ta ”konkreta steg” för att minska spänningen mellan de båda kärnvapenmakterna.

Förnuftiga krav som ingen kan invända mot, kan man tycka. Men intressantare än de vaga kraven är sättet att argumentera, som nära överensstämmer med det som Trump själv brukar använda. På presskonferensen efter Helsingforsmötet inledde Trump med att beskriva relationen mellan länderna som den sämsta någonsin. Efter bara några timmars förhandlingar kunde han stolt meddela att den nu hade undergått en dramatisk förbättring. Samma retorik använde han vid mötet med Kim Jong-Un i Singapore – åskmoln och krigsrisk före, solsken och kärnvapennedrustning efter.

Andra likheter mellan Trump och undertecknarna är oviljan att tydligt utpeka Ryssland som den nation som låg bakom den massiva cyberattacken 2016, och frånvaron av kritik mot den ryska annekteringen av Krim och den fortsatta aggressionen i Ukraina. Ansvaret för att förbättra relationerna läggs i brevet huvudsakligen på USA. Liknande åsikter har även uttryckts av andra vänsterskribenter. The Nations chefredaktör Katrina vanden Heuvel skrev efter Helsingforsmötet att flera av Trumps uttalanden efteråt var bisarra, men att han har rätt i att båda makterna bidragit till de försämrade relationerna och att det är bättre att mötas och förhandla än att isolera sig (18/7).

Vad vänsterskribenterna gillar

Men Trumps politik går ju just ut på att isolera USA från omvärlden, som avhoppen från TPP-, Iran- och Parisavtalen tydligt visar. Den centrala frågan är inte om man ska förhandla med fiender utan hur och på vems villkor det ska ske. Att låta den helt oerfarne Trump förhandla i enrum med en tidigare KGB-agent, med flera decenniers erfarenhet av säkerhets- och utrikesfrågor, är inte bara dumdristigt utan kan vara direkt farligt. Fortfarande har amerikanerna inte fått veta exakt vad som sades och bestämdes vid mötet, alltmedan ryssarna nästan dagligen ger sin version av diskussionerna. Efter tidigare toppmöten har USA-presidenten eller hans talesperson alltid redogjort för mötets resultat, men inte denna gång. I stället talas det nu om ett nytt toppmöte, i Moskva eller Washington.

Man kunde kanske vänta sig att vänstern – här avseende individer och grupper till vänster om Demokraterna – unisont skulle ta avstånd från Trump och allt han står för. Så är inte fallet. Många vänsterskribenter gillar hans (fejkade) antielitism och Nato-kritik, har sympatier för att han utmanar Kina och det internationella handelssystemet och vill omförhandla Nafta-avtalet. När Trump nyligen offentligt kritiserade Federal Reserve för att höja räntan såg Robert L. Borosage det som en välbehövlig utmaning av en elitinstitution som i grunden behöver reformeras. Trumps måltavlor ”är i många fall desamma som progressiva har kritiserat i åratal”, noterade den aningen förvånade skribenten (The Nation 26/7).

En annan Nation-medarbetare, Aaron Maté, går i samma nummer till storms mot vad han på trumpskt manér kallar för ”elitens fixering vid Russiagate”. Han tonar ner vikten av det massiva ryska cyberangreppet och kritiserar i stället åklagaren Robert Mueller och USA:s tidigare inblandning i andra länder. Liksom Trump hävdar Maté att politiken visavi Ryssland varit tuffare under denna administration än under någon annan regering sedan andra världskriget.

Vad Maté glömmer är att många av åtgärderna har genomförts av kongressen mot Trumps uttryckliga önskan, och att kandidaten Trump mildrade en skarp skrivning om Rysslands krigföring i Ukraina i det republikanska valmanifestet. Maté tar också för givet att de skärpta ekonomiska sanktionerna är något otvetydigt negativt för härskarna i Kreml. Här är jag mer benägen att tro på den kloka Masha Gessen som påpekat att Putin inte har något emot sanktionerna eftersom de i huvudsak drabbar vanliga konsumenter och inte den styrande klassen. Dessutom kan de användas på hemmaplan i den ideologiska kampen mot fienden på samma sätt som kubanerna i decennier retoriskt kunnat utnyttja handelsembargot.

En apologet för Ryssland?

Längst i Trump-vänlighet gick som så ofta Stephen F. Cohen, emeritusprofessor med Ryssland som specialitet och en flitig kommentator i bland annat The Nation (och gift med Katrina vanden Heuvel). Cohen tyckte inte det var märkligt att vi inte har fått veta något konkret om vad som sades på det enskilda tvåtimmarsmötet mellan Trump och Putin. På frågan om han trodde att Ryssland låg bakom cyberattacken blev svaret ordagrant: ”They didn’t – during the 2016 election, Russia attacked the United States. Yes, I don’t think they attacked the United States.” Både ja och nej alltså, som hämtat ur Trumps handbok för förvirrade uttalanden. (Den som betvivlar äktheten i citatet kan kolla källan här.)

Stephen F. Cohen i ett framträdande på den ryska tv-kanalen RT.

När Cohen ombads att precisera sig började han tala om att USA lagt sig i Rysslands inre angelägenheter ända sedan den kommunistiska revolutionen 1917, en utläggning som slutade i en kålsuparteori av ett slag som Trump själv brukar excellera i (”Moscow has meddled in our politics. We have meddled in theirs”). Inte så mycket att göra affär av, alltså. Samma teknik – att försöka byta ämne genom att göra en historisk jämförelse – använde Cohen 2014, då han bagatelliserade den ryska nedskjutningen av passagerarplanet MH17 över Ukraina. Den typen av nedskjutningar har vi haft förr, menade Cohen och hänvisade till händelser under det kalla kriget. (Den intresserade kan ta del av otvetydiga bevis för att en rysktillverkad missil låg bakom nedskjutningen i Timothy Snyders nya bok The Road to Unfreedom.)

Ytterligare ett exempel är kongressledamoten Tulsi Gabbard som stödde Bernie Sanders 2016 och beskrivs som en blivande stjärna på demokraternas progressiva flank. Hon fick intern kritik för att hon efter valet hade ett möte med Donald Trump och avstod från att delta i den landsomfattande kvinnomanifestation som ägde rum efter installationen. I fjol gjorde hon en kontroversiell resa till Syrien och sammanträffade med diktatorn al-Assad, ännu ett initiativ som fått partikamrater att undra var hennes sympatier egentligen ligger.

Mitt intryck efter att ha läst åtskilliga artiklar på olika vänstersajter är att vänsterskribenter i allmänhet har betydligt större fördragsamhet med Trumps utrikes- och säkerhetspolitik än med hans inrikespolitiska agenda. Det kan bero på att många av dem i åratal har kritiserat USA:s aktioner i världspolitiken och därför har haft lätt för att instämma i Trumps kritik av Irakkriget (som han dock var för när det begav sig) och landets inblandning i olika konflikter (som dock har fortsatt under hans presidentur). Man kan tänka sig att de nickade instämmande när Trump på en fråga om inte Vladimir Putin är en ”mördare” (killer) svarade: ”There are a lot of killers. You think our country’s so innocent?” Om en ledande demokrat hade uttryckt sig så skulle ord som ”landsförrädare” och ”opatriotisk” ha ekat genom cyberrymden.

Trots en samsyn i viktiga frågor lär Trump inte få stöd av särskilt många vänsterväljare 2020. Allmänpolitiskt har de betydligt mer gemensamt med tänkbara vänsterkandidater som Kamala Harris, Bernie Sanders och Elizabeth Warren. Men vänsterns ambivalenta hållning till Trump visar hur grundligt USA:s politiska karta har omstöpts av en pseudopopulist vars hela samhällssyn kretsar kring honom själv.

Erik Åsard

Inlägget publicerades i förkortad form i Dagens Nyheter den 13/8 2018.