Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Varför agerar Trump knähund åt Putin?

Veckans nummer av tidskriften Time.

Ingen världsledare är enklare att avläsa än Donald Trump. När han uttalar sig spontant eller twittrar vet man att han uttrycker sina genuina åsikter. När han å andra sidan vid sällsynta tillfällen korrigerar sig efter särskilt graverande felaktigheter eller förlöpningar vet man lika säkert att det inte reflekterar vad han egentligen tycker utan att det sker motvilligt enligt maximen ”härtill är jag nödd och tvungen”.

Så ska man tolka turerna kring Helsingforsmötet där Trump på presskonferensen först sade sig tro på Vladimir Putins förnekanden om den ryska inblandningen i USA-valet 2016, sedan halvhjärtat tog tillbaka det vid hemkomsten via en tragikomisk rättelse (”would” skulle ha varit ”wouldn’t” i meningen ”I don’t see any reason why it would be Russia”) för att därefter i en tweet åter kalla hela saken för ”a big hoax”. Vilket förstås är vad han tyckt och trott hela tiden.

Hur ska man förklara Trumps devota inställning till Putin? Frågan har funnits med som en undertext i allt som Trump företagit sig alltsedan valkampanjen och kommer att sväva som ett mörkt moln över hela hans presidentperiod, oavsett hur lång den blir. Men det är först efter Helsingforsmötet och beslutet att inbjuda Putin till Washington i höst som den har blivit ett dominerande samtalsämne i medierna och bland den politiska eliten.

Ideologitesen

Det finns en uppsjö av förklaringar till Trumps beteende, men tre stycken sticker ut. Den simplaste förklaringen är ideologitesen, tanken att de båda statsledarna har mycket gemensamt i sin syn på världen och den egna nationen. Båda anser att de starka staterna ska styra världspolitiken, och att de svaga får lov att anpassa sig. Båda hyllade Brexit och önskar helst att EU och Nato upplöses och försvinner. Ingen av dem har något till övers för bindande allianser eller för den internationella säkerhetsordning som byggdes upp efter 1945 i syfte att förhindra ett nytt storkrig. Båda representerar ett förlegat machoideal och ser feminister, homosexuella och medborgarrättsaktivister som ett hot mot den renrasiga ursprungsbefolkningen.

Haken med tesen är att den förutsätter att Trump har en sammanhållen ideologi, och att det är den som får honom att i beundran böja sig för Putin. Ingetdera antagande håller vid en närmare granskning. Om Trump har någon samlad samhällssyn, vilket kan betvivlas, så utgår den från vad som gynnar honom själv, familjen och hans eget företag. För honom står ”Trumpismen” över allt annat, vilket inte minst visar sig i hans ständiga självberöm för att inte tala om hans krav på slavisk lojalitet av medarbetarna.

Kompromattesen

En annan och vanligare tes är den som hävdar att Trumps agerande bara blir begripligt om man antar att ryssarna har komprometterande material om honom, något som ställer Trump i ett ofördelaktigt ljus och som vid behov skulle kunna användas emot honom. Kompromattesen finns i två varianter. Enligt den ena handlar det om diverse sexuella övningar som Trump ska ha bevittnat eller deltagit i under sina Moskvabesök, särskilt i samband med Miss Universe-evenemanget 2013 (James Comey skriver avslöjande om Trumps besatthet av saken i boken A Higher Loyalty). Eskapaderna ska enligt uppgift ha filmats och tagits upp på band, med stönanden och allt, av den ryska säkerhetstjänsten.

Den andra kompromatversionen handlar inte om sex utan om akuta penningbehov och utländskt låneberoende. Det är väl dokumenterat att Trump under 1980-talet drog på sig enorma skulder, bland annat efter en misslyckad investering i ett kasino i Atlantic City som dränerade hans finanser. Likaså är det känt att när de amerikanska bankerna vägrade att ge honom nya lån vände han sig till några ryska oligarker som visade betydligt större välvilja. Via en utländsk mellanhand, Deutsche Bank, slussades lån över till Trumps företag vilket verksamt ska ha förhindrat en förnedrande konkurs. Sonen Donald junior har senare öppet medgett att ryska pengar utgjort (och utgör) en betydande del av företagets rörelsekapital.

Vad som talar för att det ligger något i antagandena om Trumps beroende av ryska långivare är dels att han som ende president i modern tid vägrat att offentliggöra sina självdeklarationer, dels att han i en intervju sagt att om Rysslandsutredningen skulle börja granska hans finanser vore det en ”röd linje” (a red line) för honom.  Hit men inte längre, alltså. Man kan anta att Trumps deklarationer, som i detalj visar åratal av affärsförbindelser, redan finns i förvar hos Robert Mueller och hans utredare och att de vid lämplig tidpunkt kommer att offentliggöras. Då om inte förr lär vi få se hur mycket det ligger i tesen.

”Starke man”-tesen

En tredje tes är av psykologiskt slag och hävdar att Trump i Putin ser en vördad fadersfigur, långt mäktigare och mera dominant än hans bortgångne far Fred. James Traub skriver i Foreign Policy att Trumps beundran inför starka män gör att han dras till diktatorer av skilda slag, ”including outright maniacs like the Philippines’ Rodrigo Duterte”. Putin är den mäktigaste av dem alla eftersom ”he runs the biggest country with the biggest military. He has the balls to stand up to the United States – and Trump’s respect for cajones greatly exceeds his patriotism.”

Liksom Trump inser Putin att ”a strong man shapes his own reality”, fortsätter Traub. På hemmaplan kämpar Trump med ”fake news” och kritiker som har mage att säga emot honom. Sådana obehagligheter behöver inte Putin bry sig om: ”The Kremlin writes the news, and the Russan people absorb it”, skriver Traub som inte förvånas över att Trump i Putin ser en ledare att efterlikna. Säkert ligger det en hel del i resonemanget, men problemet är att tesen inte går att kontrollera eller verifiera. För att kunna bekräfta den fordras som ett minimum att man gör djupintervjuer med huvudaktörerna och folk i deras omedelbara omgivningar, och det är av lätt insedda skäl ogörligt.

Varken en samsyn i vissa sakfrågor eller en vurm för starka män är rimliga förklaringar till att ”nationalisten” Trump gång efter annan bagatelliserar cyberattacken 2016 och underordnar sig Rysslands intressen. Det måste till något mera handfast som berör själva kärnan i Trumps verksamhet. Vad är allra viktigast för honom, vid sidan av familjen? Jo, hans företag, ekonomiska ställning och rykte som entreprenör och dealmaker. Vad fruktar han mest av allt? Jo, att självdeklarationerna ska bli offentliga tillsammans med vitala delar av hans många affärsuppgörelser, papper som åklagarna redan har tillgång till bland annat genom räden mot hans advokat Michael Cohen. Bitar av Cohen-dokumenten har redan börjat läcka, och mer är att vänta.

Professor Nina Khrushcheva.

Det mest troliga är därför att Trumps beteende främst har att göra med hans ekonomiska transaktioner, beroenden och utlandskontakter. Vad allt detta betyder har summerats elegant av Nina Khrushcheva, professor i internationell politik vid The New School:

”The Soviet Union – and Russia by extension – was humiliated by the United States, after the collapse of the communist superpower in 1991. Almost three decades later, Putin is getting his revenge.”

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Lars Dahlberg

    25 juli 2018 at 11.51

    Mycket intressant analys. Vad är det som avgör NÄR Mueller publicerar uppgifter om Trumps ekonomi?

    • Erik Åsard

      25 juli 2018 at 14.17

      Hej Lars,
      Det är oklart när Muellerutredningen blir klar. Den har fria händer att arbeta så länge den behöver för att kunna bringa reda i Rysslandshärvan. Så ingen vet, jag skulle tro att allt material publiceras i ett svep och att vi då får reda på hur det förhåller sig med Trump-kampanjens ev. kontakter med Ryssland och Trumps ekonomi. Men det kan dröja, utredarna verkar arbeta systematiskt och ta god tid på sig.

Kommentarer inaktiverade.

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑