Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Donald Trumps nya slogan: ”Russia First”

Presskonferensen i Helsingfors den 16/7 2018.

Donald Trumps agerande på världsscenen under den senaste månaden har varit det mest häpnadsväckande jag upplevt av en USA-president sedan jag började intressera mig för amerikansk politik. Och då är jag gammal nog för att ha varit med om Lyndon Johnson och Vietnamkriget, Richard Nixon och Watergate och Ronald Reagan och Iran-Contras-affären.

Det är lätt att överdriva betydelsen av nyss timade händelser, men min tro är att det vi just bevittnat i efterhand kommer att ses som en brytpunkt inte bara i Trumps presidentur utan även i USA:s nationella utrikes- och säkerhetspolitik.

Vad Trump i accelererande tempo ägnat sig åt under de senaste veckorna är att medvetet underminera relationen till landets närmaste allierade och i stället närma sig några av världens värsta autokrater, ledare för länder som länge varit fientligt inställda till USA. I förlängningen skymtar en ny världsordning där de starka styr över de svaga och där internationellt samarbete, ömsesidiga avtal och allianser ersatts av nävrätten.

Förolämpar gamla allierade

Det hela inleddes med att Trump startade ett handelskrig med sina allierade i EU, Kanada, Mexiko, Japan och Kina, ett ingrepp vars ekonomiska följder vi ännu bara kan ana. Därefter följde G7-mötet i Quebec till vilket han före avresan krävde att Ryssland, som portades från gruppen efter aggressionen mot Ukraina, borde inbjudas. Som förste USA-president någonsin vägrade han underteckna G7-gruppens slutdokument och passade på att förolämpa värden, Kanadas premiärminister Justin Trudeau, genom att kalla honom ”dishonest & weak”.

Trump avvek i förtid från Quebec-mötet och begav sig till Singapore för vad han såg som ett viktigare möte, nämligen det med Nordkoreas diktator Kim Jong-Un. Vid mötet gick Trump med på att ensidigt frysa de regelbundna militärövningar som USA och Sydkorea har i regionen, och detta utan att få någonting i gengäld. Nordkorea och Kina har länge krävt att övningarna ska stoppas, och deras ledare måste ha fröjdat sig över att Trump till och med använde samma ord för dem som de själva brukar använda (”war games”).

Väl hemma förklarade Trump i sedvanligt nedtonad stil att kärnvapenhotet nu var avvärjt, trots att nordkoreanerna inte hade gett några som helst bindande löften om det (eller om någonting annat). Trump öste också beröm över ”Chairman Kim” och önskade att han kunde kommendera sin stab på samma vis som den nordkoreanske despoten: ”He speaks and his people sit up at attention … I want my peope to do the same.” Här glömde Trump att de flesta av hans nära medarbetare redan uppträder ”nordkoreanskt” när de talar om honom, inte minst den patetiske vicepresidenten Mike Pence vars hyllningar till chefen oavkortat kan användas som material av tv-bolagens komiker.

Resan fortsatte med de kaosartade mötena i Bryssel och London. Vid Natomötet ifrågasatte Trump Natos existensberättigande (”What good is Nato?”) och skällde ut medlemsländernas representanter efter noter för att de inte betalade tillräckligt. Enligt en källa hotade han med att ta USA ut ur Nato om de inte gick med på hans krav. Före mötet med Storbritanniens Theresa May dömde han ut hennes Brexitstrategi i en frank tidningsintervju och förklarade att Boris Johnson, hennes konkurrent och nyss avgångne utrikesminister, skulle bli ”en stor premiärminister”. Att Trump sedan på en presskonferens förnekade vad han hade sagt i intervjun, trots att den fanns upptagen på band, bekräftar bara att han ljuger skamlöst även på den internationella scenen så snart han konfronteras med sina egna ord.

Uppskattar forna fiender

I en annan intervju hann Trump med att utpeka EU som ”en fiende” till USA, en syn han lär vara tämligen ensam om i Washington. Finalen på virvelvindsturnén blev det remarkabla Helsingforsmötet med Vladimir Putin, ett möte som Trump i förväg förutsåg skulle bli ”det lättaste” av alla. Jag har aldrig tidigare sett Trump så timid och närmast undergiven offentligt som när han stod sida vid sida med Putin under den avslutande presskonferensen. Medan den senare självsäkert och med raska steg tog sig upp på podiet lufsade Trump i sakta mak fram mot mikrofonen som vore han en sideshow, en vars uppgift det var att sufflera the main attraction.

Ryssarna kunde inte ha fått ut mer av mötet och presskonferensen om de så hade skrivit manuset själva. På punkt efter punkt tog Trump parti för Ryssland gentemot sitt eget land och sina traditionella allierade. Han skyllde de dåliga rysk-amerikanska relationerna mest på USA och Robert Muellers Rysslandsutredning, och sade sig tro på Putins ”starka” försäkringar om att de inte hade blandat sig i USA-valet 2016. Att hans egen säkerhetstjänst gång efter annan har presenterat konkreta bevis för motsatsen, liksom en diger senatsrapport som båda partierna nyligen ställde sig bakom, var inget att ta särskild notis om. Inga av de förklenande ord som Trump använde i diskussionerna med EU- och Natoledarna hördes i Helsingfors. Tvärtom – hans respekt för Putin, en attityd gränsande till klenmod, var plågsamt påtaglig. Ingen skulle ha höjt ett ögonbryn om Trump hade tillagt att han nu avsåg byta slogan från ”America First” till ”Russia First”.

Madeleine Albright, USA:s utrikesminister 1997-2001.

En vanlig synpunkt i debatten är att man ska fästa mindre avseende vid vad Trump säger än vad hans administration faktiskt gör. Men en presidents ord är aldrig oviktiga, och många av de åtgärder som hittills vidtagits utrikespolitiskt går i en och samma riktning – mot ökad isolationism och samtidigt ett allt intimare samarbete med några av världens värsta diktatorer. Det avspeglar sig också i de senaste utnämningarna av Mike Pompeo till utrikesminister och John Bolton till nationell säkerhetsrådgivare. Flera liknande utnämningar lär komma.

Förra utrikesministern Madeleine Albright summerade utvecklingen väl i en intervju i PBS Newshour (17/7):

”I think it all adds up to total confusion about what the role of the US is in … the 21st century, what our relationship is with our allies …, what is going on with Russia and what we think is the international system at this point.” Putin har en plan som går ut på att separera USA från sina allierade, underminera demokratin och återta Rysslands inflytande i Mellanöstern, fortsatte hon. ”I believe that President Trump is playing into that plan, either on purpose or by accident.”

De enda som kan hejda Trumps framfart är den för tillfället lamslagna kongressen och – ytterst – de amerikanska väljarna.

Erik Åsard

Dela denna bloggpost

2 kommentarer

  1. Lars Dahlberg

    21 juli 2018 at 20.33

    Hej Erik Åsard,

    Att Trump inte tror på och vill vara bunden av internationella alliansen och åtaganden har ju stått klart från början. Jag tycker att det lite underligt att du och andra experter blir förvånade när han övergår från ord till handling.
    Det som jag tycker blir alltmer uppenbart är att Trump inte tror på demokratin som styrelseskick. Delar du min uppfattning?

    Hälsar
    Lars Dahlberg

    • Erik Åsard

      22 juli 2018 at 14.14

      Hej Lars,
      Inget som Trump säger eller gör förvånar mig längre, inte heller hans agerande gentemot Ryssland och Putin. Jag skrev redan före valet en artikel med rubriken ”Därför är Donald Trump ett hot mot demokratin och världsfreden” (DN 24/9 2016), och sedan dess har han visat ett tydligt förakt för de demokratiska institutionerna hemmavid och utomlands. Nu finns det lyckligtvis motkrafter i det amerikanska systemet som kan hejda eller åtminstone mildra verkningarna av hans framfart, men hans efterträdare kommer att få ett styvt jobb när de ska försöka reparera skadorna.

Kommentarer inaktiverade.

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑