Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Noteringar om kvinnligt och manligt i politiken (2)

Hillary Clinton i den famösa tv-duellen med republikanen Rick Lazio.

När Hillary Clinton kandiderade till senaten år 2000 – första och hittills enda gången som en sittande First Lady har ställt upp i ett val – deltog hon i tre tv-sända valdebatter med Rick Lazio, hennes republikanske motståndare. Förutom att försöka göra Clinton till en ”utböling” drev den New York-födde Lazio endast en större sakfråga: att kandidaterna borde enas om att avstå från att ta emot s k ”soft money”, alltså donationer till ett politiskt parti för olika ändamål. För dessa penningbidrag fanns det då inga begränsningar, och kandidaterna hade i veckor debatterat om att ingå en frivillig överenskommelse om saken. Frågan kom upp redan i den första tv-debatten och skulle bli kampanjens avgörande händelse.

Lazio tog fram ett färdigskrivet avtal där kandidaterna förband sig att inte ta emot ”soft money” för sina valkampanjer. Med avtalet i handen gick han över till Clintons talarpodium och bad henne med hög röst och teatrala gester att underteckna avtalet på fläcken. Hon föste undan papperet, sa att hon ville skaka hand på saken men inte underteckna något avtal. Det dög inte för en alltmer upphetsad Lazio som fortsatte att kräva en signering tills moderatorn avslutade debatten.

Efterspelet blev intressant. Den omedelbara meningen bland flertalet tyckare och ledarskribenter var att Lazio hade vunnit debatten och att avtalstricket varit lyckat. Bakom den bedömningen stod företrädesvis manliga journalister, imponerade av Lazios framfusighet. Men redan följande dag började en helt annan tolkning göra sig gällande, efter att alla mätningar visade att Clinton klart hade vunnit debatten. Den konkurrerade tolkningen gick ut på att Lazio hade uppträtt barnsligt och alldeles för aggressivt. Krönikören Gail Collins skrev i New York Times, med en fras som blev tongivande, att Lazio hade ”inkräktat på Clintons utrymme” och tillade: ”Hur många gånger måste vi poängtera att kvinnor inte tycker om män som skriker åt dem?”

Lööf vs Löfven

Tidningen Washington Post skulle utnämna incidenten till ”en av de värsta debattögonblicken någonsin”, och den hjälpte Clinton att ta hem en komfortabel seger. En nära nog identisk scen spelades upp i den svenska valrörelsen 2014, men med en inte oväsentlig skillnad. Denna gång var det den kvinnliga politikern som var den aktiva, medan den manliga frenetiskt försökte värja sig. Det skedde i TV4:s partiledardebatt där ett av ämnena var kärnkraften, en fråga som splittrar båda de traditionella blocken. I ett meningsutbyte med Stefan Löfven gick Centerns Annie Lööf fram till S-ledarens podium och överräckte en rapport om Sveriges framtida energibehov. En besvärad Löfven vägrade att ta emot papperen, avfärdade det hela som ”käbbel” och försökte fösa undan henne.

Stefan Löfven försöker värja sig i tv-debatten 2014.

Reaktionerna efteråt följde partilinjerna. De två närmast inblandade hade förstås helt olika versioner av det inträffade. Löfven sökte tona ner saken och avfärdade tilltaget som ”ungdomsförbundsfasoner”. Lööf tog den som bevis på att Löfven inte var ”statsmannamässig” och befarade att hon skulle utsättas för ett ”jiujitsu-grepp”, anspelade på S-ledarens gamla kampsportkunskaper. Fredrik Reinfeldt drog sig inte för att vidga perspektivet och såg det hela som ett typiskt exempel på hur ”socialdemokratins maktmänniskor” kan bete sig.

Skulle reaktionerna ha varit annorlunda om rollerna varit ombytta, om Löfven likt republikanen Lazio sturskt gått fram till Lööf med en pappersbunt i näven? Troligen, då skulle sympatierna liksom i fallet Clinton överlag ha hamnat hos den ofredade politikern. Uppbackad av sympatisörer i medierna skulle Lööf då haft anledning att klaga på den burduse Löfven medan Reinfeldt kunde ha återanvänt exakt samma replik som han brukade i det verkliga fallet. Ingen kommentator klagade efteråt vad jag kunnat se på att Lööf hade ”inkräktat på Löfvens utrymme”, vilket flera förmodligen skulle ha gjort om rollerna varit ombytta.

Kvinnliga vs manliga tårar

Händelserna ovan är exempel på situationer då kvinnliga politiker bedömdes mildare än deras manliga kolleger. Ett annat exempel, ånyo med Hillary Clinton i centrum, illustrerar ett motsatt reaktionsmönster. Dagen före primärvalet i New Hampshire 2008, under Clintons första presidentvalskampanj, mötte hon en grupp oberoende väljare på ett kafé i staden Portsmouth. Hon var på labilt humör; valkampanjen hade gått på kryckor och hon hade just förlorat det första valet i Iowa. På en harmlös fråga om hur det kom sig att hon såg så bra ut trots alla prövningar gav hon ett känslosamt svar som slutade med att ögonen tårades och rösten sprack (se bild). Sekvensen repriserades ett otal gånger i olika medier och dominerade helt slutfasen av New Hampshire-kampanjen.

Många av medievärldens tyckare såg Clintons tårar som tecken på desperation eller, än värre, som ett cyniskt försök att värva röster (hon vann primärvalet i New Hampshire men förlorade sedan nomineringen mot Barack Obama). Flera undrade hur en så känslosam person skulle kunna klara av att vara överbefälhavare för krigsmakten. När maken Bill blev tårögd däremot, vilket skedde oftare som lyssnare än som talare, ansågs han tvärtom visa prov på deltagande och medmänsklighet. Minns hans inkännande ”I feel your pain”-uttryck, som ansågs bekräfta hans förmåga att visa empati.

Mönstret blev än tydligare efter att republikanerna hade vunnit kongressvalet 2010. Den tillträdande talmannen John Boehner föll ideligen i gråt när han i sitt segertal berättade om sin påvra uppväxt. Det föranledde övervägande positiva reaktioner – kors, en makthavare med mänskliga drag! Boehner kunde under sin tid som talman (2011-15) inte tala om något som tangerade privatlivet utan att fälla tårar (bildexempel nedan). Genom att bli tjock i halsen och våt i ögonen kunde han förmedla känslor som han var oförmögen att uttrycka i ord. Tv-komikerna drev gärna med vanan, men mera typisk var denna tweet från den liberala journalisten Joan Walsh (24/9 2015): ”Watching Speaker Boehner fight tears is incredibly moving.”

Inställningen till det offentliga gråtandet pekar på en kvarvarande könsskillnad i politiken: då mäktiga män gråter offentligt ses det ofta som uttryck för medkänsla, men då kvinnor med ambitioner gör sammalunda sägs det vara ett tecken på svaghet. Att den sanningen också tycks gälla för Sverige, med en helt annan politisk kultur, kan Miljöpartiets förra språkrör Åsa Romson vittna om. Så snart hennes namn nämns i medierna visas bilderna från presskonferensen 2015, när hon med tillbakahållen gråt förklarade hur smärtsamt det var att medverka till en omläggning av migrationspolitiken. Få verkar i dag komma ihåg den moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins svårigheter att hålla tillbaka tårarna när han annonserade sin avgång i Almedalen 2010.

Så tycks det förhålla sig med politikernas publika snyftande. Manliga tårar anses vittna om positiva personlighetsdrag. Kvinnliga tårar? Not so much.

Erik Åsard

2 kommentarer

  1. Erika Lunding

    2 juli 2018 at 16.07

    Tack för ett mycket intressant inlägg. Instämmer med din analys.

    Som modevetare har jag också jämfört manligt o kvinnligt i politiken. I min essä ”Hillary’s Pantsuit” skriver jag om kvinnor i byxor, nu o då. Publiceras i min essäsamling Trådar: essäer om textil, mode o feminism” som utkommer i höst.

    Tack för dina välskrivna böcker o texter. Jag läser o uppskattar dem mycket.

    • Erik Åsard

      3 juli 2018 at 09.56

      Tack själv Erika, ämnet är verkligen mångfacetterat och förtjänar att uppmärksammas utifrån flera aspekter, inte minst den du själv uppmärksammar.

Kommentarer inaktiverade.

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

Integritetsinställningscenter

Avsluta ditt konto?

Ditt konto kommer att avslutas och all din data kommer att raderas permanent och kan aldrig återskapas. Är du säker på att du vill fortsätta?