Ledamöterna i USA:s Högsta domstol på det senaste gruppfotot i denna konstellation. Anthony Kennedy sitter näst längst t.v. i första raden.

Det är inte alla presidenter som får möjlighet att tillsätta en ledamot i USA:s Högsta domstol, än mindre två. Men Donald Trump nominerade en domare strax efter sitt tillträde och har en lista med kandidater som kan fylla vakansen efter Anthony Kennedy.

Beskedet om att Kennedy tänker gå i pension och den väntande striden om Trumps kandidat överskuggade summeringarna av det gångna domstolsåret. Men helt kort kan konstateras att det blev flera bakslag för vänstern, särskilt för facket. Och mer av samma stundar sannolikt nu.

Mänskligt att döma kan det bli fler tillfällen för Trump. En av de nu åtta ”justices” är 85 och en annan fyller 80 i augusti. En tredje är 70 och en fjärde 68 år gammal.

Det har rått konservativt övertag, 5-4, i domstolen länge. Anthony Kennedy som utnämndes av Ronald Reagan framstod snart som en ”swing vote” i de så explosiva moralfrågorna. Han motsatte sig alltför strikta inskränkningar i aborträttigheterna, signalerade motstånd mot dödsstraffet och långvarig isolering av fångar – och, framför allt, var den som bidrog till homosexuellas jämställdhet i samhället med jaet till bl.a. samkönade äktenskap. Men han svängde åt andra hållet i mål som gällde vapenägande och kampanjfinansiering.

Trump förkunnade att han omedelbart tänkte sätta igång med att hitta en efterträdare och den republikanske majoritetsledaren i senaten Mitch McConnell utlovade också snabb expediering. Demokraterna försökte att påpeka att det är valår och att utnämningen bör skjutas upp till efter valet, precis som McConnell gjorde 2016. De fick höra att den principen endast bör gälla presidentvalår. Vi har tagit upp både detta och Trumps tilltagande inflytande på rättsväsendet på bloggen, t.ex. här och här.

Trumps lista med 25 kandidater är offentlig. Alla utom en – republikanske senatorn Mike Lee från Utah – är tjänstgörande eller pensionerade domare. De tre favoriter som ofta nämns är vita medelålders män.

Den sittande konservativa majoriteten är företagarvänlig och höll med Trump om att presidenten har långtgående makt när det gäller invandring. I ett tredje kontroversiellt fall om huruvida en affärsidkare kan vägra att sälja till vissa kunder med hänvisning till sin religion (mer precis, en tårta till ett samkönat bröllop) kom vad som kallas ett ”snävt” beslut. Domstolen slog ner på att en delstatsmyndighet hade haft förutfattade meningar i sin bedömning och gav sockerbagaren rätt, dock utan att fastslå att religionsfriheten utvidgas i stort till att omfatta exempelvis affärer.

För fackföreningsrörelsen blev det två kännbara bakslag: arbetsgivare kan hindra personalen från att agera kollektivt genom gruppstämningar (”class action suits”) och offentliganställdas fack måste representera även dem som inte vill vara medlemmar och betala avgiften.

I demokratiska kretsar var bitterheten extra stor. Det kan med säkerhet sägas att utgången skulle blivit en helt annan i målen ovan, liksom om gränsdragningar av valdistrikt, ifall Obamas kandidat fått inta en av HD-stolarna. Eller om Hillary Clinton hade vunnit valet och kunnat utse en ersättare till den avlidne Antonin Scalia.

Trump personligen anses inte vara särskilt engagerad i en del komplicerade mål som HD tar upp. Men han är mycket medveten om att hans bas prioriterar just HD högre än allt annat och att han fått nytt bränsle till sina massmöten. Och Trump har mer än en gång sagt att han vill ha HD-domare som ska strypa aborträtten. En annan omständighet är  att han retat sig på demokratiskt tillsatta domare i lägre instanser som blockerade inreseförbudet. Någon kompromisskandidat är alltså inte att vänta.

o

Det är ingen överdrift att påstå att Trump och republikanerna nu sitter i en drömsits med ett allt starkare grepp om den politiska makten. Det råder ingen brist på enskilda medborgare eller påtryckargrupper som är måna om att driva sina hjärtefrågor ända upp till HD. I det polariserade USA hamnar dessutom så gott som alla heta potatisar i domstolarna förr eller senare. Det gällde Obamacare och Obamas miljöpolitik; och det gällde Trumps inreseförbud och, nu senast, hanteringen av invandrares barn.

Trump förmodas vända sig till konservativa rådgivare i t.ex. Federalist Society för att diskutera bäste kandidaten. För vänstern i USA återstår hoppet att den nye domaren sviker presidenten. Det har hänt förr, t.ex. med Anthony Kennedy.

Det räcker med enkel majoritet för godkännande i senaten, för närvarande med 51 republikaner och 49 demokrater.

Ögonen kommer att riktas dels mot mittenrepublikanerna Susan Collins och Lisa Murkowski, dels mot demokraterna Heidi Heitkamp, Joe Donnelly och Joe Manchin som röstade för Trumps förste HD-kandidat Neil Gorsuch och försvarar sina senatsplatser i mellanårsvalet i november i delstater som Trump vann. Beträffande abortfrågan, som spekulationerna mest kommit att handla om, har ovan nämnda Collins sagt att hon anser att målet som legaliserade abort, Roe v. Wade, är allmänt vedertaget och att hon inte gärna ser att vedertagna lagar ändras.

o

Slutligen. HD är både sista instans och författningsdomstol. Rättesnöret är konstitutionen från 1787 (i min översättning, Vi, folket…). På domstolens egen sajt finns gott om bakgrundsmaterial om arbetet, t.ex. här. Och på tidningen New York Times hemsida, länk, kan man grotta ner sig i en analys av HD-året och hur var och en av de nio domarna röstat. Kanske, spekulerar skribenten, kommer chefsdomaren John Roberts att bli swing-rösten framöver.

Den förste presidentens rekord i antal utnämningar lär bestå. George Washington tillsatte nämligen samtliga elva ledamöter i den nya domstolen. Franklin Roosevelt tillsatte nio.

KARIN HENRIKSSON