Kongressledamoten Bella Abzug (i hatt) i spetsen för en demonstration för ERA.

Hösten 1978 upplevde jag min första amerikanska valrörelse. Det var mellanårsval i landet där valarbetarna aldrig vilar, och de välansade gräsmattorna i mitt bostadsområde fylldes av skyltar med kandidaternas namn. Jag var gästforskare vid University of Oregon i Eugene, USA:s friidrottsmetropol, och i det fjärde valdistriktet stod kampen mellan två manliga kongresskandidater. Vid en offentlig debatt på campusområdet fördelades ordet mellan de båda, en demokrat och en republikan, av en manlig moderator som råkade i trångmål när han inbjöd publiken i den fullsatta salen att ställa frågor.

En kvinnlig student tog ordet och var ytterst kritisk mot den helmanliga panelen. Varför hade inte arrangörerna tänkt på att ha en kvinna som moderator? Politiken svämmade över av män, medan kvinnorna inte ens dög att vara med som bifigurer i en valdebatt. Ynkligt, menade den alltmer uppjagade studenten som fick ljudligt medhåll av en ansenlig grupp kvinnliga åhörare. När studenten vägrade att släppa mikrofonen minns jag att en manlig statsvetarkollega, en vänsterliberal professor van vid att ha ordning i klassen, viskade i mitt öra: ”She’s made her point. Now can we please go on?”

Framgångsrik kvinnorörelse

Valdebatten i Eugene var mitt första direkta möte med antagonismen i USA-politiken, och med en feministisk rörelse på frammarsch. 1970-talet var en guldålder för den amerikanska kvinnorörelsen. I 70-talets början antog kongressen en lag, the Equal Credit Opportunity Act, som utjämnade förmånerna för makar som arbetade, en stor förändring i ett land där de flesta kvinnor så sent som 1960 inte kunde starta företag och eller ens skaffa kreditkort utan äkta männens uttryckliga tillstånd. 1972 röstade kongressens båda hus för ERA (Equal Rights Amendment), förslaget att ge kvinnorna lika rättigheter genom ett tillägg till författningen.

Året efter beslöt Högsta domstolen att kvinnorna har rätt att välja om de vill göra abort under graviditetens tre första månader, ett beslut som gick längre än många länders lagstiftning på området. Även den numera välkända ”Title Nine” röstades igenom, regeln som förbjuder könsbaserad diskriminering i federalt stödda utbildningsprogram. Den demokratiska kongressledamoten Bella Abzug fångade tidsandan när hon utbrast: ”We put sex discrimination provisions into everything. There was no opposition. Who would be against equal rights for women?”

En konservativ backlash

Citatet kommer från Gail Collins utmärkta bok When Everything Changed: The Amazing Journey of American Women from 1960 to the Present (2009). Den börjar under en epok då det ansågs olämpligt att kvinnor bar långbyxor och slutar när de är astronauter och konkurrerar om posterna som president och vicepresident. Den ger också svaret på Abzugs fråga – jo, visst fanns det grupper som var emot kvinnors rättigheter. I mitten av 1970-talet inleddes en stark konservativ backlash som politiserade abortfrågan och ledde till att ERA stoppades efter att inte ha fått stöd av tillräckligt många delstater för att bli antaget som ett författningstillägg. Fast det var nära – 35 delstater av erforderliga 38 hade ratificerat det innan den feministiska vågen hejdades. Kampen om ERA gav enligt en skribent upphov till ”both ’creeping feminism and creeping antifeminism’, a complex picture of change and resistance, centered on a profound debate over what kinds of social arrangements are in women’s best interests”.

FBI-chefen J Edgar Hoover såg kvinnorörelsen, liksom så mycket annat, som potentiellt samhällsfarlig och gav order om ökad övervakning. Collins, till vardags kolumnist på New York Times, refererar en kostlig FBI-promemoria där rörelsen sades ha sitt ursprung i Sovjetunionen. Författarna förfasade sig över ”oattraktiva” feminister med extrema frisyrer. Collins summerar: ”What had been, in 1972, a kind of feel-good celebration of women’s progress and the promise of even better things to come had turned into a vicious battle that would mark both the end of the women’s liberation movement as a social uprising and the ascension of the New Right, whose culturally conservative troops would take over the Republican Party and realign American politics.”

Högerrevoltens kulmen blev Ronald Reagans valvinst 1980, något som ytterst få bedömare förutsåg under mitt forskarår 1978-79. Inte heller kunde dåtidens analytiker föreställa sig utgången av presidentvalet 2016, eller att en kvinna då var på vippen att vinna. Sett över en 60-årsperiod har de amerikanska kvinnorna uppnått remarkabla framgångar. I början av 2000-talet upptog de 56 procent av platserna på universitetens grundutbildningar, ett mönster vi känner igen från vårt eget land. Vintern 2009 rapporterades det att USA:s arbetsmarknad, mycket som en följd av finanskrisen, för första gången någonsin höll på att få fler yrkesaktiva kvinnor än män. Men ännu har de inte, lika lite som i Sverige, uppnått lika lön för lika arbete och deras representation i politiken och i företagens styrelser lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Hillary Clintons kandidatur 2016 – första gången som ett av de stora partierna hade en kvinna som presidentkandidat – är en milstolpe i den amerikanska kvinnorörelsens utveckling. Kongressen domineras ännu av äldre och medelålders män, men Clintons kandidaturer (även den 2008) har gjort det lättare och mera accepterat för andra kvinnor att konkurrera även på de högsta posterna. Det återstår att se vilket genomslag som dagens kvinnoaktivism, manifesterad i upprepade demonstrationer och en ökad vilja att ställa upp som kandidater, kan få i höstens mellanårsval.

Ett följande inlägg tar upp några nutida exempel på hur ledande politiker av båda könen har bemötts på ömse sidor av Atlanten.

Erik Åsard