Donald Trump omgiven av världsledare vid G7-mötet i Quebec.

Det är turbofart på Donald Trumps utrikespolitiska förehavanden. Besluten styrs av magkänslan, och retoriken kan skifta från en timme till en annan. Bara under den senaste tiden har han förargat EU och Kina genom att införa tullar på en rad varor, krävt att Ryssland ska återbördas till G7-gruppen, vägrat att underteckna gruppens slutdokument i Quebec (efter att först ha accepterat det), förolämpat Kanadas folkvalde premiärminister Justin Trudeau och öst beröm över Nordkoreas brutale diktator (”I do trust him”, ”very smart”, ”very honorable”) efter deras möte i Singapore. Journalisterna som följer honom har fullt sjå att hinna med. Den som ser SVT-serien ”New York Times och Donald Trump – slaget om sanningen” vet att tempot inte är mindre hektiskt i inrikespolitiken.

Jag avundas inte de framtida historiker och statsvetare som ska försöka bringa reda i detta virrvarr av bisarra utspel och utsagor. Bakom ordkaskaderna går det emellertid att skönja konturerna av en utrikespolitisk kurs som inte är riktigt så ny eller avvikande som man kan förledas tro. Ett första intryck är att den inte bara handlar om ”America First”, som det officiella slagordet lyder, utan än mer om ”Trump First”. Politik är för Trump en enmansshow, oavsett om han uppträder på den nationella eller internationella scenen. Allt handlar om honom själv – ”I alone can fix it”, som det hette i talet på det republikanska konventet. Efter hemkomsten från Singapore twittrade han några typiska rader: ”Just landed – a long trip, but everybody can now feel much safer than the day I took office. There is no longer a Nuclear Threat from North Korea.” Att Nordkorea inte förbundit sig att göra någonting konkret och har kvar alla sina kärnvapen betyder inget för Trump. Han allena har räddat oss från ett hotande kärnvapenkrig.

”Trumplinjens” ingredienser

Utöver den extrema personfixeringen kan ”Trumplinjen” beskrivas som en kombination av en stark aversion mot internationella avtal, en avsky mot immigranter och ”skithålsländer”, en skepsis mot traditionella allierade och en försonlig för att inte säga beundrande inställning till några av världens mest auktoritära länder och ledare, förutom Kim Jong-Un också Rysslands Putin, Filippinernas Duterte, Turkiets Erdogan och Saudiarabiens korrupta kungaklan. Därtill kommer protektionismen i handelspolitiken och en misstro mot de officiella säkerhetsorganen, inklusive CIA, som det inte finns någon motsvarighet till i modern tid.

Trumps nedlåtande syn på USA:s gamla allierade kom tydligt fram i presskonferensen efter Singaporemötet då han till allmän förvåning förklarade att de ”krigsspel” (war games) som USA och Sydkorea bedrivit i åratal nu ska avvecklas eftersom de är för kostsamma och därtill ”provokativa”. Att han därmed använde en terminologi som länge brukats i Beijing och Pyongyang bekymrade honom inte det minsta. Och inte hans partikamrater heller, att döma av den pinsamma tystnaden från det hållet.

När Jeffrey Goldberg, chefredaktör för The Atlantic, frågade några företrädare för administrationen vilka ord de ville använda för att beskriva ”Trumplinjen” svarade en av dem ”We’re America, Bitch”, en fras som har taggarna riktade både inåt och utåt. Inåt innebär den en total omläggning av Barack Obamas utrikespolitik som enligt den intervjuade ”apologized to everyone for everything”, utåt ett vaktslående om USA:s intressen som står över allt annat, även relationen till landets allierade. Tanken att Trump skulle åka till Kairo och hålla ett stort tal om islam inför en huvudsakligen muslimsk publik är, ska vi säga, orealistisk. Inte heller lär han någonsin benämna islam en ”fredens religion”, som George W. Bush faktiskt gjorde upprepade gånger efter 9/11.

”No Friends, no Enemies”

En annan av Goldbergs intervjupersoner fann frasen ”No Friends, no Enemies” mer träffande och tillade: ”We have to explain to him that countries that have worked together with us in the past expect a level of loyalty from us, but he doesn’t believe that this should factor into the equation.” Viktigare för Trump tycks vara att ha goda relationer till några av omvärldens diktatorer, en politik som inte varit främmande för tidigare amerikanska administrationer – minns alliansen med Stalins Sovjet under andra världskriget liksom det mångåriga stödet till apartheidregimen i Sydafrika och många diktaturregimer i Asien och Latinamerika.

Faktum är att flera av huvudingredienserna i ”Trumplinjen” inte heller är nya. Peter Beinart påpekar i en tänkvärd artikel att mycket av vad Trump står för också karaktäriserade 1920-talets republikanska presidenter som Warren Harding, Calvin Coolidge och Herbert Hoover. De var mindre bombastiska och personfixerade, men liksom Trump tog de avstånd från bindande internationella fördrag och allianser och avvisade förslag om att USA skulle bidra till en säkrare värld genom ekonomiskt stöd till behövande länder. ”[W]hat links Trump and the conservative presidents of the 1920s is their view of all foreign governments, regardless of ideology, as alien and predatory, and their desire not to bind America to any of them”, skriver Beinart. Till bilden hör att det var under 1920-talet som Ku Klux Klan nådde en toppnivå medlemsmässigt, och att immigrationen kraftigt minskade efter ett kongressbeslut 1924.

Senator Robert Taft, ”Mr Republican”.

Så sent som 1949 röstade senatens ledande republikan Robert Taft emot bildandet av NATO eftersom det förband USA att ingripa militärt om ett allierat land angreps. Taft var också emot Marshallhjälpen, som han fruktade skulle medföra höjda inhemska skatter. Isolationismen förenades med en uttalad protektionism, en hållning som republikanerna hade haft ända sedan 1800-talet. Det var först under det kalla kriget på 1950-talet, då kampen mot Sovjetkommunismen stod högst på dagordningen, som GOP svängde och blev ett tydligt frihandelsparti. Det har Trump nu i grunden ändrat, utan nämnvärt motstånd från de timida partivännerna i kongressen.

Likheter med Pat Buchanan

En parallell som ligger närmare i tiden är Pat Buchanan, aktivisten och journalisten som hade vissa framgångar som republikansk presidentkandidat 1992 och 1996. Utrikespolitiskt stod Buchanan för mycket av det som Trump i dag förordar. Liksom Trump omfamnade han slagordet ”America First” och var ytterst kritisk mot frihandelsavtalet NAFTA, NATO och världshandelsorganisationen WTO. Han angrep ständigt länder som Tyskland och Japan för att stjäla amerikanska jobb, en kritik vi känner igen från Trump och hans anhängare. Vore Buchanan kandidat i dag skulle han säkerligen addera Kina och EU till fiendelistan.

Pat Buchanan under valkampanjen 1996.

Buchanan målade också upp ett skräckscenario vi känner igen utgående från de stora demografiska förändringarna i hemlandet. USA måste enligt Buchanan försvara sig inte bara mot förmenta allierade och suspekta globala institutioner utan också mot en befarad invasion av icke-vita människor från grannen i söder. Annars hotar den anglosachsiska befolkningsgruppen, och i förlängningen hela västvärlden, att gå under. Det var argument som inte fick fäste inom dåtidens republikanska parti, men som nu återuppstått och gjorts till officiell politik under Trump.

I utrikespolitiskt avseende kan alltså Trump ses som arvtagare till 1920-talets republikaner och 1990-talets Pat Buchanan, detta i skarp kontrast till den doktrin som båda partierna länge omhuldade under efterkrigstiden som präglades av antikommunism, frihandel och en stark tro på värdet av globala allianser och institutioner. Som Beinart noterar finns det i dag ingen märkbar intern opposition mot ”Trumplinjen”. Republikanska politiker verkar med få undantag vara livrädda för att gå emot sin president. Det beror inte bara på Trumps järnnäve utan också på att George W. Bushs kalla krigs-inspirerade utrikespolitik visade sig leda till katastrofala resultat.

Historiskt har USA:s utrikespolitik pendlat mellan två poler, isolationism och internationalism. Nationellt navelskådande har efter en tid avlösts av internationellt engagemang. Så kommer troligtvis att ske även efter Donald Trumps presidentperiod. Men hans efterföljare får ett styvt jobb när de ska reparera landets anseende i världen liksom den sargade relationen till dess nära allierade.

Erik Åsard