Den 6 januari 2017 körde en smärre armada av SUV-bilar fram mot Trump Tower i Midtown Manhattan i New York. I bilarna satt cheferna för CIA, NSA och FBI, flankerade av säkerhetsvakter. Säkerhetsorganens bästa analytiker hade länge arbetat med att samla ihop all tillgänglig information om den ryska inblandningen i presidentvalet 2016. Nu skulle deras chefer i detalj presentera materialet, inklusive metoder och källor, för Donald Trump och hans närmaste medarbetare. Bara två veckor återstod innan Trump skulle installeras som USA:s 45:e president.

Analytikernas slutsats var solklar: Vladimir Putin hade beordrat att en rad olika metoder skulle användas i en omfattande kampanj för att gynna Trump, missgynna Hillary Clinton och underminera förtroendet för valprocessen. I materialet ingick en kontroversiell akt kallad ”The Steele dossier” (efter den brittiske säkerhetsagenten Christopher Steele), som bland annat innehöll obekräftade uppgifter om att Trump hade varit inblandad i extravaganta sexövningar med prostituerade under ett besök i Moskva 2013. Aktiviteterna ska ha filmats av ryska underrättelsetjänsten för eventuellt framtida bruk.

En avslöjande bok

Hur mötet i Trump Tower avlöpte skildras i den förre FBI-chefen James Comeys intressanta och på flera sätt avslöjande bok A Higher Loyalty: Truth, Lies, and Leadership (Flatiron Books). Under diskussionen ställde Trump en, säger en, fråga: ”But you found there was no impact on the result, right?” Vare sig Trump eller hans medarbetare, däribland den blivande vicepresidenten, stabschefen och nationelle säkerhetsrådgivaren, ställde en enda fråga om sakinnehållet, om vad ryssarna härnäst kunde företa sig eller om hur USA borde förbereda sig för att bemöta hotet. I stället började de inför häpna säkerhetschefer att öppet dividera om hur de skulle kunna utnyttja vad som just sagts för att vinna politiska fördelar. Det viktiga för Trump och hans stab var alltså inte de alarmerande uppgifterna om den ryska inblandningen utan hur de skulle kunna användas i PR-syfte.

Comey var en statlig tjänsteman av det traditionella slaget, en som höll hårt på att regler skulle följas och att det finns en skarp gräns mellan objektiv faktainhämtning och politiska överväganden och beslut. FBI och säkerhetsorganen ska stå för det förra, Vita huset och kongressen för det senare. Under detta första möte med Trump förstod han att den distinktionen inte gällde för den nya administrationen. Comey arbetade i ett tidigare skede av karriären som åklagare i New York, och under mötet kunde han inte undgå att tänka på den maffiakultur han hade stött på och framgångsrikt bekämpat i staden. Så här gick tankarna:

”I sat there thinking, Holy crap, they are trying to make each of us an ’amica nostra’ – friend our ours. To draw us in. As crazy as it sounds, I suddenly had the feeling that, in the blink of an eye, the president-elect was trying to make us all part of the same family and that Team Trump had made it a ’thing of ours.’ For my entire career, intelligence was a thing of mine and political spin a thing of yours. Team Trump wanted to change that.”

”Regler är till för att brytas”

Mönstret upprepades i senare möten då Trump frågade Comey om han var ”lojal” och bad honom att avsluta utredningen om Michael Flynn, den diskrediterade säkerhetsrådgivaren som fick avgå för att han hade ljugit om sina ryska kontakter för FBI (”I hope you can let this [the investigation] go”). Obekymrad om hävdvunna regler och normer ville Trump etablera ”a patronage relationship” med FBI-chefen, göra honom till en del av ”familjen” och därmed till ett lydigt redskap för sin egen maktutövning. Detta är ett av Trumps kännemärken: han förstår eller bryr sig inte om basala fakta om statslivet som exempelvis den principiella åtskillnaden mellan Vita huset och FBI. Jag kommer under läsningen osökt att tänka på Trumps livsfilosofi, formulerad av biografen Michael D’Antonio: ”Life is mainly combat; the law of the jungle rules; pretty much all that matters is winning or losing and rules are made to be broken.”

En obekväm James Comey hälsar på Donald Trump kort efter dennes tillträde (Getty Images).

Den bild av Trump som tonat fram i medierna under de första dryga 500 dagarna bekräftas med råge i Comeys bok. Trump är en argsint och hämndlysten man, oförsonlig mot sina fiender och i ständigt behov av omgivningens smicker. Han skyler sin oerfarenhet och osäkerhet med bombastisk retorik och bisarra utfall som han vet kommer att dominera nyhetsförmedlingen. Comey har arbetat för tre presidenter och gör flera tänkvärda jämförelser mellan dem. Barack Obama var mycket angelägen om att höra alla tänkbara argument och motargument innan han fattade ett beslut, ju fler synpunkter desto bättre. Trump avskyr invändningar och har inget förbarmande med avvikande meningar. (Det var ett av skälen till att han så snabbt som möjligt avvek från de kritiska kollegerna vid G7-mötet i Quebec nyligen.) Medarbetare som vågar ha en egen åsikt förpassas förr eller senare ut i periferin eller avskedas, som Gary Cohn och Rex Tillerson.

I sina möten med Obama lade Comey märke till dennes självförtroende och extraordinära förmåga att lyssna. Han skriver: ”Obama had the ability to really discuss something, leveling the field to draw out perspectives different from his own. He would turn and face the speaker, giving them long periods without interruption to share their view. [H]e was using his face, his posture, and sometimes small sounds to draw the person out. He was carefully tracking what they said, something he would prove by asking questions when they finished.” Comey spekulerar att Obama kan ha odlat denna förmåga i sitt tidigare jobb som professor, och det låter troligt. Hur som helst är det en erfarenhet och en förmåga som Trump helt saknar.

En president som aldrig skrattar

En annan avslöjande aspekt handlar om presidenternas humor och förmåga att skämta, om sig själva och andra. George W. Bush skämtade gärna med människor i sin omgivning, men han gjorde det ofta på någons bekostnad. Enligt Comey hade Bush en kantig humor som syftade till att upprätthålla hierarkin mellan honom själv och de personer som han retade eller förlänade ett smeknamn. Obama däremot kunde utan biavsikter skratta med andra, något som bottnade i hans stora självförtroende. Och Trump? ”I don’t recall seeing him laugh, ever”, skriver Comey. Inte i småpratet före ett möte, inte under reguljära samtal, inte ens under en middag på tu man hand. Lika oförmögen är han att skratta åt andras skämt; att göra det skulle vara att visa dem en uppskattning de inte förtjänar. En politisk ledare som inte förmår skratta eller skämta måste vara djupt osäker på sig själv. En ovidkommande detalj kan någon tycka, men för mig är den ett av Trumps mest frånstötande karaktärsdrag.

Ett kostsamt avskedande

En inte ringa del av Comeys bok behandlar FBI-utredningen om Hillary Clintons e-posthantering under hennes tid som utrikesminister. De delarna framstår paradoxalt nog som mindre intressanta än karaktäristiken av presidenterna. Författaren försvarar som väntat sitt agerande under affären, inklusive beslutet att återuppta granskningen kort före valdagen, ett beslut som stoppade Clintons momentum och tveklöst bidrog till Trumps valseger. Comey tonar ner den politiska aspekten och säger sig vara osäker på om den påverkade hans agerande. Han lämnar också flera relevanta frågor obesvarade, som varför han offentligt talade utförligt om Clintons e-postaffär men undvek att nämna att FBI samtidigt utredde kontakterna mellan Trumps valkampanj och Ryssland. Comey är en hedervärd tjänsteman som fördelaktig avviker från sin gamle chef i sin tro på sanningen och författningen. Men när han kommer in på politiska spörsmål framstår han ofta som påtagligt naiv.

Trump kunde naturligtvis inte i längden fördra en oberoende FBI-chef som Comey. Den 9 maj 2017 avskedades han, då han föreläste för potentiella FBI-rekryter i Los Angeles. Avskedandet förmedlades typiskt nog i brevform via en utskickad emissarie, utan att presidenten ens bevärdigade FBI-chefen, som hade sex år kvar på sitt förordnande, med ett telefonsamtal. Agerandet kan komma att stå Trump dyrt. Det var avskedandet av Comey och Trumps förklaring efteråt att han gjorde det på grund av ”this Russia thing” som fick Justitiedepartementet att tillsätta Robert Muellers Rysslandsutredning. Oavsett vad den kommer fram till lär namnet James Comey inta en framträdande plats i historieskrivningen om Donald Trumps första mandatperiod.

Erik Åsard

PS. Den rapport som justitiedepartementets särskilde utredare (Inspector General) offentliggjorde den 14 juni kritiserar James Comey för att ha agerat ”olydigt” och gjort felbedömningar i hanteringen av Clintons e-postaffär. Samtidigt betonas – och det är rapportens slutsats – att man inte kunnat finna några bevis för politisk bias i Comeys agerande.  I efterhand framgår att den största felbedömningen var att Comey överhuvudtaget talade om utredningen offentligt mitt under valkampanjen, och att han hade en mening om huruvida gärningen var åtalbar eller inte. Utredaren ska utreda och åklagaren åtala, om det finns grund för det. Om det inte finns grund för åtal, som Comey och FBI-utredarna konkluderade, ”you keep your mouth shut”, som en jurist uttryckte saken i en intervju i gårdagens PBS Newshour. DS

Dela denna bloggpost