Stacey Abrams, demokraternas guvernörskandidat i Georgia (Bob Andres/Atlanta Journal-Constitution via AP).

Spekulationerna inför mellanårsvalet i november fyller redan de amerikanska medierna. Det vanliga under ett mellanårsval är att den sittande presidentens parti går tillbaka och förlorar platser i kongressens båda hus. De tre senaste gångerna som ett parti mötte väljarna utifrån en styrkeposition (kontroll av såväl kongressen som Vita huset) råkade det ut för svidande nederlag. Så skedde med demokraterna 1994 och 2010, och med republikanerna 2006.

Men ibland lyckas majoritetspartiet hålla ställningarna och till och med gå fram något, exempelvis 1998 och 2002 då extraordinära händelser påverkade resultatet (Lewinskyaffären respektive 9/11). USA-politiken i Trumps tidevarv är som bekant allt annat än vanlig, vilket gör förutsägelser särskilt osäkra.

Alla Representanthusets 435 platser är uppe till omval, liksom 35 av senatens 100 platser. Republikanerna har för närvarande majoritet i båda församlingarna, 240-195 i representanthuset och 51-49 i senaten (inklusive två oberoende ledamöter, Angus King från Maine och Bernie Sanders från Vermont, som brukar rösta med demokraterna). Dessutom avgörs ett drygt 30-tal guvernörsval och massor av lokala val.

Just nu pågår primärvalssäsongen då partierna vaskar fram sina kandidater till valdagen den 6 november. Opinionsvindarna har länge varit förliga för demokraterna. Åtminstone 40 platser i delstatsförsamlingarna har ändrat färg från rött till blått under Trump (notera att de politiska färgerna i USA är omvända de vi är vana vid). I de primärval och extraval som hållits hittills har demokraternas kandidater haft stora framgångar, med Doug Jones vinst i senatsvalet i konservativa Alabama som kronan på verket. Men den moderate Jones är knappast typisk för de demokratiska kandidaterna i år. I några av primärvalen till representanthuset nyligen gjorde de progressiva kandidaterna bra ifrån sig och besegrade sina mer moderata partivänner. Flera av dem gick till val med en agenda som liknar Bernie Sanders med krav på ”Medicare for all”, en höjning av minimilönen till 15 dollar per timme, avgiftsfria studier vid statliga universitet och andra liberala förslag.

2018 – kvinnornas år i politiken?

En annan tydlig trend är att kvinnliga kandidater går fram på bred front, vilket märktes tydligt i demokraternas primärval nyligen i Pennsylvania. Samma trend syntes i gårdagens primärval i guvernörsposten i Georgia, som vanns överlägset av Stacey Abrams. Om Abrams även skulle vinna valet i november blir hon den första svarta kvinnliga guvernören i USA:s historia. Det är svårt att inte se trenden som en motreaktion mot Trumps kvinnosyn och machopolitik. Mot den bakgrunden är det föga förvånande att presidentens uppskattningssiffror är betydligt lägre bland kvinnor än bland män.

Demokraterna behöver vinna 23 platser för att ta tillbaka majoriteten i huset. Det är inte osannolikt att så sker, med tanke på att väljarentusiasmen är betydligt större bland deras anhängare än bland republikanerna. Som alltid blir valdeltagandet avgörande, och det parti som bäst lyckas mobilisera de egna kommer att vinna. Siffror visar vidare att demokraterna så här långt har samlat ihop betydligt mer pengar än motståndarna, ett annat tecken på vilket av partierna som har valvinden i ryggen. Men på senare tid tycks det ha skett en förändring av opinionen som gör utgången mer oviss, något jag återkommer till nedan.

Tre viktiga faktorer

Av hävd brukar ekonomin, presidentens opinionssiffror och partiernas popularitet vara de viktigaste faktorerna för att bedöma utsikterna inför ett mellanårsval. Den amerikanska ekonomin återhämtade sig under president Obama och har i flera år präglats av fallande arbetslöshet, låg inflation och en hög investeringstakt. Aktuella enkätundersökningar visar att optimismen bland småföretagarna förblir hög, liksom amerikanernas optimism om arbetsmarknaden. Sextiosju procent av medborgarna är nu förhoppningsfulla om att kunna hitta ett bra jobb, den högsta siffran som Gallup har uppmätt på 17 år. Om man till det lägger det skatteförslag som röstades igenom före årsskiftet måste ekonomin betraktas ett trumfkort för republikanerna inför de stundande valen. Såvida inget dramatiskt skulle inträffa dessförinnan, vill säga.

Trumps popularitetssiffror enligt en karikatyrtecknare (The Cagle Post).

Amerikanernas uppskattning av sin president och av partierna är också av stor vikt, och här är utsikterna för demokraterna bättre. Den president som ligger under 50-procentstrecket är normalt ett sänke för sitt parti, och den som har under 40 procent riskerar att leda partiet mot en valkatastrof. Trumps siffror har länge varit låga men förvånansvärt stabila och legat omkring 40 procent, ibland under och ibland något över. För närvarande ligger Trump på 42 procent i Gallup, medan 54 procent är missnöjda (mätperiod 14-20 maj). Det bådar inte gott för republikanerna, men behöver inte vara avgörande.

Ser man till den så kallade ”generic congressional vote”, alltså vilket parti som väljarna idag föredrar inför kongressvalet, leder demokraterna nu med knappa 4 procentenheter (44-40). Det innebär en klar nedgång sedan årsskiftet, då de hade en tvåsiffrig ledning. Om valet hölls i morgon skulle republikanerna ha goda chanser att behålla majoriteten i båda husen, om än med reducerat manskap. För att vara säker på att kunna ta tillbaka majoriteten behöver demokraterna troligen ett opinionsförsprång på mellan 8 till 10 procentenheter. Huruvida de kan nå tillbaka dit beror på en rad faktorer som nu inte går att förutse.

Läget inför senatsvalen

Än svårare blir det för demokraterna att återta senaten. Men, kanske någon invänder, de behöver ju bara vinna två platser för att återfå majoriteten, det ska väl inte vara omöjligt? Inte omöjligt, men en titt på väljarkartan avslöjar vilken stor utmaning de står inför. Hela 26 demokratiska senatorer ska nämligen upp till omval, mot bara 9 för republikanerna. Tio av delstaterna där demokratiska senatorer finns på valsedeln vanns av Trump 2016, och i fem av dem fick Hillary Clinton inte ens 40 procent av rösterna. Det handlar om Indiana, Missouri, Montana, North Dakota och West Virginia, som nu har demokratiska senatorer men där Trump hade en segermarginal på 18 procentenheter eller mer. Statistikgurun Nate Silver har kallat det för ”the worst Senate map any party has faced ever”, dvs sedan direktval till senaten infördes 1913. Ett tänkbart resultat är att demokraterna återtar representanthuset men misslyckas med att vinna erforderligt antal platser i senaten för att vinna majoritet där. Mycket beroende på väljarkartans utseende och systemet med utbredd så kallad gerrymandering.

Åtskilligt kan hända innan november – ekonomin kan vända nedåt, Robert Mueller kan lägga fram sin Rysslandsutredning med nya avslöjanden, förhandlingarna med Nordkorea kan bli flopp eller succé – detta och mycket annat kan inträffa och välta alla förutsägelser över ända. Men om demokraterna skulle lyckas återta representanthuset kan de ställa till med mycket elände för Trump. Då bestämmer de agendan och kan stoppa motståndarnas lagförslag. De kan vidare starta utskottsförhör om diverse missgrepp och skandaler inom administrationen. Och den nya talmannen blir automatiskt en central person som Trump inte kan ignorera, hur gärna han än skulle vilja.

Frestelsen måste vara stor för demokraterna att göra kongressvalet till en folkomröstning om Trump, och att efter en eventuell valseger ta upp frågan om riksrätt (impeachment). Åtskilliga av deras kandidater och aktivister driver redan det kravet (se bild). Men om de går för hårt fram utan att ha fullgoda skäl kan de drabbas av en rekyl liknande den som republikanerna fick uppleva 1998, då många väljare reagerade negativt på riksrättsprocessen mot Bill Clinton. Då är det inte osannolikt att vi kan få bevittna den ultimata paradoxen – att en demokratisk valseger 2018 leder till att Trump återväljs 2020.

Erik Åsard