Gårdagens beslut från Trump att lämna Iranavtalet är enligt de flesta bedömare i omvärlden djupt problematiskt och riskerar att på sikt leda till en konfliktupptrappning i en redan sargad region. Reaktionen från förre presidenten Obama var att understryka att risken nu är stor för att vi antingen får ett Iran med kärnvapen eller ett krig, och han har flera skäl till att hävda detta. Men Trump väljer inte bara att lämna avtalet med Iran som, enligt en samlad internationell expertis har efterlevts av Iran, han pekar även ut Iran som ensamt ansvarig för alla problem i Mellanöstern. Talet igår kväll var väldigt fientligt och aggressivt i sin ton och det kunde höras att hans säkerhetsrådgivare John Bolton var en av arkitekterna till den här policyförändringen.  Både John Bolton och Mike Pompeo (utrikesministern) är nämligen starka motståndare till såväl avtalet som till Irans regim och skulle välkomna ett regimskifte i Teheran. Det vet också regimen där, vilket de nu måste förhålla sig till.

Samtidigt som Trump drar USA ur avtalet ger man sitt villkorslösa stöd till Saudiarabien, något man måste ha i åtanke i relation till beskedet igår. De signaler som detta sammantaget skickar till Iran gör att landet kommer att känna sig mer trängt och hotat av USA och dess stöd till saudierna. Det ”nya” extremt trängda säkerhetsläge det skapar kommer också vara det som Teheran agerar utifrån. I en förlängning innebär dagens aggressiva tonläge mot Teheran även en potentiell risk för en framtida militär sammandrabbning mellan USA och Iran. Den avspänning som avtalet bidrog till vänds nu återigen till fiendskap länderna emellan.  

Det var insikten om risken för vad en fördjupad spänning länderna emellan, lärdomarna från Irakkriget liksom scenariot av ett Iran med kärnvapen som var viktiga skäl till att Obamaadministrationen valde att bryta decennier av fiendskap med Iran och låta sig ingå i diplomatiska förhandlingar. Det historiska avtal som undertecknades av säkerhetsrådets medlemmar, Tyskland, EU och Iran  2015, Joint Comprehensive Plan of Action,  var resultatet av det mod som krävdes från båda parter att mötas för att nå en annan lösning. Men redan vid avtalets undertecknande hördes aggressiva tongångar från delar av Washington liksom de hårdföra krafterna i Iran som hävdade att landets premiärminister var naiv som litade på USA. De har nu fått rätt i sin analys.

Det må vara så att man från amerikanskt håll (och det är några av Trumps retoriska poänger) hade önskat att avtalet hade gått längre, inkluderat regleringar för Irans möjlighet att kunna provskjuta ballistiska missiler och hindra landets stöd till Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza. Men vad man bortser från då är att det är ytterst osannolikt att man hade kunnat få till stånd något avtal överhuvudtaget om man från amerikansk håll hade gått in i förhandlingarna med de villkoren. Diplomati handlar alltid om att ge och ta. Det yttersta hotet om kärnvapen var i det här sammanhanget det centrala att hantera och det lyckades man också med. Att få Iran att exempelvis minska stödet till Hezbollah (samtidigt som Washington ser mellan fingrarna när saudierna finansierar rebellgrupper [terrornätverk] som utgör ett hot mot Iran), vore helt enkelt inte rimligt.

Det är därför också naivt att föreställa sig att det skulle finnas några incitament för Iran att omförhandla ett avtal i enlighet med Trumps önskemål. När man som Trump är så okänslig för Irans säkerhetsintressen och villkorslöst ger sitt stöd till saudierna har man föga att hoppas på i en sådan riktning. På så sätt kan man inte se Trumps fientliga retorik igår som annat än kontextlös och med bristande insikt om vad som är möjligt att uppnå. 

Med gårdagens besked så har Trump visat Teheran att de inte kan lita på Washington och att de som ingick avtalet från iranskt håll var naiva i sin förhoppning om ett mer fredligt sinnat USA. Att Trump därtill inför nya sanktioner spär ytterligare på problemen och ger mullorna bränsle i sin anti-amerikanism. På så sätt undermineras de moderata krafter som på sikt kunnat verka för en mer demokratisk utveckling i landet och som fick stöd genom avtalet. För att inte tala om hur många skäl som nu kan uppfattas finnas för Iran att på sikt faktiskt utveckla kärnvapen (även om det faktiskt aldrig funnits tydliga bevis på att man haft den ambitionen). Med nya sanktioner från USA och osäkerheten som skapas för företag från Europa att fortsätta göra affärer med Iran kommer dessutom landets ekonomi sannolikt att drabbas hårt. En utveckling vi vet motverkar en positiv politisk utveckling.

Det är svårt att se någon strategisk vinst för USA att välja konfrontation med Iran. Men det är inte osannolikt att det ändå finns en aktiv plan att försöka knäcka regimen i Teheran med de medel som krävs. En utveckling som är sorglig att bevittna.

Frida Stranne