Professor Diana Mutz har granskat presidentvalet 2016.

De amerikanska statsvetarna kan inte släppa presidentvalet 2016. Det stora flertalet av dem förutsåg fel vinnare, och de ägnar nu ansenlig tid åt att vrida och vända på väljarstatistiken för att få någon rätsida på saken. Vilka faktorer avgjorde egentligen valet till Donald Trumps fördel?

Den som senast försökt besvara frågan är professor Diana C. Mutz, som jag träffade på en statsvetarkonferens i USA i mitten av 1990-talet. Då ansågs hon som en av de mest lovande bland yngre amerikanska statsvetare. Nu har hon en lärostol vid det prestigefyllda Annenberg School for Communication vid University of Pennsylvania, och har fått ett flertal utmärkelser för sina arbeten.

Mutz senaste artikel är publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences och utvärderar den vanligaste förklaringen till Trumps seger, att det främst var väljare som förlorat jobbet eller upplevt stagnerande löner i tillverkningsindustrin som stödde honom. Den förklaringen, som i litteraturen kallas för left behind-tesen, betonar hur viktiga de ekonomiska faktorerna var för det starka stöd som Trump fick särskilt bland lågutbildade vita män, varmed menas män utan högskoleutbildning.

Statusoron avgörande

Mutz finner inget stöd för denna tes i det material som hon har granskat. Hon använder sig i sin studie av en representativ väljarpanel från valen 2012 och 2016. Samma väljare intervjuades om sina ekonomiska förhållanden mellan de två valen, och Mutz och hennes medarbetare kan inte finna att förändringar i ekonomiskt välbefinnande hade någon märkbar inverkan på hur väljarna röstade. I stället kommer hon fram till att en annan faktor var avgörande, nämligen den oro eller rädsla som finns bland traditionella ”högstatusamerikaner” – främst vita, kristna och män – över USA:s minskande globala inflytande och över att de själva håller på att förlora sin privilegierade position i samhället i takt med minoritetgruppernas snabba tillväxt. Detta utnyttjades medvetet av Trump som visste vilka hans kärnväljare var och att de gillade hans antielitism och tirader om den orättvisa frihandeln och hotet från Kina. Däremot gjorde han knappt några ansträngningar alls att göra inbrytningar bland minoriteterna.

Bakgrunden är de dramatiska demografiska förändringarna i USA under de senaste decennierna. Mellan 1980 och 2012 minskade de vita männens andel av väljarkåren från 45 till 35 procent. Samtidigt ökade minoriteternas andel starkt, Hispanic-väljarna från 2 till 10 procent och det är en process som beräknas fortgå och accelerera under kommande decennier. Inför valet spekulerades det mycket om att demografin skulle gynna Hillary Clinton och demokraterna, och så kanske det blir i framtiden. Men vad som hände 2016 var att Trump vann de vita väljarna med 21 procentenheter (58 procent mot 37), vilket var bättre än vad Mitt Romney åstadkom mot Obama 2012, samtidigt som Clinton lyckades sämre bland minoriteterna än vad Obama gjorde i förra valet. Hon vann exempelvis de svarta väljarna med 88 procent mot 8, men det var sju procentenheter sämre än Obama 2012 (93-6).

Utbildningsnivån viktig

”For the first time since Europeans arrived in this country, white Americans are being told that they soon will be a minority race”, skriver Mutz. ”Both growing domestic racial diversity and globalization contributed to a sense that white Americans were under siege by these engines of change.” Hon fortsätter:

”Lack of a college education was persistently noted as the strongest predictor of Trump support. This pattern led journalists with limited data toward economic explanations. However, education is also the strongest predictor of support for international trade, a relationship that is not tied to income or occupation so much as ethnocentrism. Negative attitudes toward racial and ethnic diversity are also correlated with low levels of education. In this election, education represented group status threat rather than being left behind economically. Those who felt that the hierarchy was being upended – with whites discriminated against more than blacks, Christians discriminated against more than Muslims, and men discriminated against more than women – were most likely to support Trump.”

Arga Trumpanhängare möter Trumpmotståndare 2016.

Mutz resultat innebär att en gammal föreställning bland statsvetarna måste revideras, nämligen den som säger att väljarna inte bryr sig om eller påverkas av frågor med internationell anknytning. Trump lyckades foga samman hotet från Kina och handelspolitiken med de inhemska jobben på ett populistiskt men effektivt sätt som vann anklang inte minst bland lågutbildade vita arbetare. Opinionssiffror visar att mellan 2012 och 2016 fick väljarna, och särskilt republikanerna, en mer kritisk inställning till den internationella handeln. Mutz fann att hälften av amerikanerna ”view trade as something that benefits job availability in other countries at the expense of jobs for Americans”. I den frågan stod Trump närmare den genomsnittlige väljaren än Clinton.

Två synpunkter

Jag tror att det ligger mycket i Diana Mutz resonemang och slutsatser, men två synpunkter bör tillfogas. Den första är att analytikerna, även Mutz i viss mån, tenderar att överbetona förändringarna 2016 och helt enkelt vilja förklara för mycket. Partiidentifikationen i valet var fortsatt stark – 90 procent av de republikanska väljarna röstade på Trump, och 89 procent av demokraterna på Clinton (jag skrev om det här). Det tål också upprepas att Hillary Clinton fick nära tre miljoner fler röster nationellt än Trump, men att den senare ändå vann på grund av USA:s antika valsystem med anor från 1789 (majoritetsval där vinnaren tar hem alla elektorer i en delstat). Om Clinton hade fått drygt 70 000 fler röster i några av Mellanvästerns industristater skulle hon tagit hem segern i elektorskollegiet och vi skulle ha haft en helt annan diskussion om valutgången, en som inte handlade om Trump och förbittrade vita väljare utan om att amerikanerna minsann var mogna nog att stå emot den populistiska utmaningen.

Den andra synpunkten är att det praktiskt-politiskt är avsevärt svårare att finna verksamma botemedel mot känslostämningar som uttrycker oro och ilska än att försöka lösa olika ekonomiska problem. De senare kan ofta åtgärdas genom löften om höjda bidrag eller minskade skatter. Men hur bemöter man människor som känner sig alltmer frustrerade och marginaliserade och reser ragg mot förändrade könsroller och ett växande minoritetsinflytande? Den presidentkandidat som har ett trovärdigt svar på den frågan bör ha stora möjligheter att göra sig gällande i valet 2020.

Erik Åsard