Robert Muellers Rysslandsutredning – bara ett av Trumps juridiska problem (NY Daily News).

I fredags kom nyheten att demokraterna stämmer Donald Trumps valkampanj för att i samarbete med Ryssland och Wikileaks ha hackat partiets datornätverk under valrörelsen 2016. Stämningen uppgår till mångmiljonbelopp och nämner flera av de brottsmisstänkta vid namn, däribland Trumps äldste son Donald junior, svärsonen Jared Kushner och förre kampanjchefen Paul Manafort (Trump själv nämns inte).

I stämningen hävdas att dataintrånget utfördes i syfte att skada Hillary Clinton och öka Trumps chanser att vinna valet. Just den frågan är föremål för en stor utredning av den specielle åklagaren Robert Mueller, och en parallell utredning i senaten. Men det tycker inte demokraterna räcker; de går till domstol för att få ytterligare publicitet kring affären och utpeka republikanerna som oetiska rufflare.

I samma veva meddelades att Rudy Giuliani, New Yorks förre borgmästare som blev världskändis efter 9/11, har anslutit sig till Trumps växande skara av jurister. Enligt komikern Bill Maher, som ständigt gör narr av Trump och hans medarbetare i sitt HBO-program Real Time, kommer Giuliani närmast från advokatfirman ”Jacobi & Dracula”. Kanske kan förstärkningen fungera, tror Maher: ”Rudy got famous by attaching himself to a pile of rubble, and it could work again.”

Juridifieringen av politiken

Allt detta kommer som en bekräftelse på en trend som länge varit synlig i USA men som kraftigt förstärkts under Trump, nämligen vad som brukar kallas för juridifieringen av politiken. Termen syftar på att allt fler beslut flyttas från folkvalda politiker till domstolar och myndigheter och att experter och konsulter, ofta med någon form av juristutbildning i bagaget, därigenom får allt större inflytande. Trenden är inte unik för USA – vi ser den även i många andra länder inklusive i Sverige, där riksdagen överlämnat alltmer beslutsmakt till EU:s olika institutioner. Men ingenstans har juridifieringen gått så långt som i USA, där domstolarna med Högsta domstolen (HD) i spetsen allt sedan republiken bildades haft en mycket stark ställning.

Juristmakten är synlig på flera olika nivåer i det amerikanska samhället. Antalet advokater och domare lär uppgå till närmare 700 000, något som sätter tydliga avtryck i landets folkvalda församlingar. Av de 100 ledamöterna i USA:s senat är för närvarande 55 stycken juristutbildade, liksom 167 av representanthusets 435 medlemmar. Även på lokal och delstatlig nivå brukar advokaterna utgöra den enskilt största yrkesgruppen bland politikerna. Högsta domstolen utövar sin makt främst genom den särskilda lagprövningsrätten (på engelska judicial review), som ger domstolen befogenhet att avgöra om en lag är förenlig med konstitutionen. Man kan jämföra detta med det tämligen tandlösa svenska Lagrådet, vars utlåtanden om olika lagförslag i riksdagen inte sällan ignoreras av den sittande regeringen.

Åtskilliga av HD:s beslut genom åren har haft en mycket stor inverkan på samhället och medborgarna som exempelvis i frågor rörande slaveriet, statsmaktens roll och inflytande och medborgarrätten. När det gäller rätten till abort, dödsstraffets vara eller inte vara och finansieringen av valkampanjerna har HD:s beslut varit avgörande, inte vad lagstiftarna gjort i kongressen. HD:s makt visade sig inte minst i presidentvalet 2000, då domstolens konservativa majoritet stoppade omräkningen av röster i Florida och därmed avgjorde valet till George W. Bushs fördel. Vad fem HD-ledamöter tyckte vägde tyngre än den samlade väljarkårens dom.

Konstitutionen och liberalismen

Det finns åtminstone två skäl till den starka juristmakten i USA. Det ena skälet är konstitutionalismen, att USA har en skriven författning som garanterar de enskilda medborgarna vissa fri- och rättigheter inom ramen för ett system byggt på maktdelning, federalism och en tradition av att lösa dispyter genom medling. Och vilka är det som ska medla och försöka åstadkomma en skiljedom? Jo, juristerna och domstolarna. Det andra skälet är ideologiskt och handlar om USA:s dominerande ideologi, den ekonomiska liberalismen som bygger på idén att samhället består av separata individer snarare än sociala klasser eller etniska grupper. Individerna förutsätts själva försvara sina intressen i stället för att lita till kollektiv som klassen, gruppen, facket eller familjen. För att lyckas med det i ett höggradigt legalistiskt samhälle som USA behöver de ofta hjälp av tränade jurister.

Faran med ett ökat juristinflytande

Åklagare, advokater och domare är inblandade i de flesta av dagens affärer i Washington. Robert Muellers Rysslandsutredning kryllar av jurister, liksom den separata utredning om Trumps advokat Michael Cohen som Mueller hänvisade till en särskild federal domstol i New York för avgörande. Trumps övriga advokater som Jake Sekulow och Ty Cobb figurerar ständigt i medierna, och det gör i än högre grad Michael Avenatti som företräder porrskådisen ”Stormy Daniels” (Stephanie Clifford) i en av flera bisarra historier som presidenten är invecklad i. Det finns knappt något program eller tv-kanal som inte Avenatti medverkat i på sistone. När en rad av USA:s ledande jurister som Emmet Flood och Theodore Olson nyligen avböjde att arbeta för Trump – Olson med det nyktra argumentet att Vita huset präglas av ”kaos” (turmoil) – fick det stora rubriker. I stället kommer pitbullterriern Rudy Giuliani, som lär få ett hektiskt jobb när han ska försvara sin uppdragsgivare offentligt.

Faran med den växande juristdominansen är att den förstärker tendensen till expertstyre och riskerar att minska de folkvaldas legitimitet. Om allt fler frågor avgörs av experter bakom lyckta dörrar påverkar det debatten och öppenheten negativt och det blir svårare och kanske omöjligt att ställa någon till svars för tokiga beslut. Turerna kring Nya Karolinska i Solna är ett sådant varnande svenskt exempel.

En historisk parallell

Avslutningsvis vill jag erinra om att det inte är unikt att ett parti i USA stämmer ett annat inför domstol. Så skedde även efter inbrottet i Watergatebyggnaden 1972, då demokraterna stämde republikanerna för att ha legat bakom aktionen. Stämningen bagatelliserades då i pressen, men efter president Nixons avgång två år senare dömde domstolen till demokraternas fördel och de tillerkändes ett visst skadestånd.

F d DNC Chairman Larry O’Brien (i glasögon) som stämde republikanerna 1972, här med president Lyndon Johnson.

Men det är inte demokraternas stämningsansökan eller ens Muellers utredning som utgör Trumps värsta huvudvärk idag. Det är i stället den separata juridiska utredning som nu görs om hans personlige advokat Michael Cohen. Ingen har mer intim kännedom om Trumps alla göranden och låtanden under åren än Cohen. Om jag vore Donald Trump skulle jag sova dåligt om natten med tanke på alla dokument som utredarna lagt beslag på från Cohens hem, arbetsplats och hotellrum. Finns bland dem någon ”rykande pistol” liknande det band i Watergateutredningen som fick Richard Nixon på fall? Lita på att juristerna kommer att ge oss svaret på frågan.

Erik Åsard