Lördagens missilattack som den såg ut i Damaskus, Syrien (ABS-CBN News).

Varje gång en amerikansk president ger order om en missilattack eller andra former av militärt våld utomlands uppstår en debatt om handlingen är moraliskt försvarlig och förenlig med konstitutionen. Så var det även nu senast när Donald Trump beordrade nya missilattacker i Syrien efter regimens misstänkta bruk av kemvapen, och så har det varit i stort sett varje gång som USA genomfört militära operationer i andra länder. Att attackerna denna gång skedde tillsammans med Frankrike och Storbritannien har inte fått debatten att tystna, tvärtom.

Vad kritikerna framför allt invänder mot är att attackerna inte fick auktorisation av vare sig kongressen eller FN, och att Assadregimens brutala krig, hur vedervärdigt det än må vara, inte hotar vitala amerikanska intressen. Andra synpunkter går ut på att attackerna är militärt verkningslösa och riskerar oskyldiga civila liv. Bland Trumps kärnväljare verkar det dessutom finnas en oro för att dylika operationer ska dra in landet i nya ändlösa krig. Vad hände med föresatsen att fokusera på hemlandet och att sätta ”Amerika först”?

Vad konstitutionen säger

Debatten aktualiserar på nytt frågan om vilka befogenheter presidenten har att använda militärt våld. Konstitutionen ger två, delvis motstridiga, besked. I artikel I, sektion 8 sägs det att kongressen ska ha makten ”to declare war” och ”to raise and support armies”. Det tilläggs att kongressen även ska ha till uppgift att ”provide and maintain a navy”. Men i artikel II, sektion 2 heter det att presidenten ”shall be commander in chief of the army and navy … when called into the actual service of the United States”. Här finns med andra ord en inbyggd spänning mellan kongressen och presidentmakten, och domstolarna med Högsta domstolen i spetsen har varit ovilliga att lägga sig i frågan genom att fatta ett prejudicerande beslut.

Kongressen har officiellt förklarat krig vid elva tillfällen, med början 1812 då senaten antog en resolution om att gå i strid mot den forna kolonialmakten Storbritannien. Resolutionen gick igenom med de knappa siffrorna 19-13. Bland övriga tillfällen märks krigsförklaringarna mot Spanien 1898, Tyskland och Österrike-Ungern 1917 samt axelmakterna Japan, Tyskland och Italien 1941. I samtliga dessa fall antogs resolutionerna av en enhällig kongress.

Lagstiftarna och the War Powers Act

Vid de otaliga tillfällen som USA varit aktivt i andra krig eller konflikter har kongressen ofta gett något slags auktorisation för handlingarna. Noterbart är att lagstiftarna i kongressen aldrig officiellt förklarade krig mot Vietnam 1964 eller mot Irak 2002. I båda fallen gavs i stället de sittande presidenterna (Lyndon Johnson respektive George W. Bush) ett brett mandat att agera genom särskilda resolutioner. Erfarenheterna från Vietnamkriget ledde till antagandet av en speciell lag, the War Powers Act, vars uttalade syfte var att begränsa presidentens makt att sända trupper i strid. Lagen antogs 1973, mot president Richard Nixons veto när följderna av det katastrofala kriget stod klara och oppositionen inom och utom kongressen nått toppunkten.

Efterföljande presidenter har emellertid ignorerat eller kringgått the War Powers Act, utan att det fått några konsekvenser. Lagen har visat sig tandlös, som 1986 när Ronald Reagan beordrade flygattacker i Libyen eller 1996 när Bill Clinton gjorde detsamma i Jugoslavien. När Barack Obama gav order om flygbombningar i Libyen 2011 hävdade han att lagen inte var tillämplig i den situationen. I ingetdera fallet vidtog kongressen eller domstolarna några åtgärder. I praktiken har alltså presidenterna i dessa och många andra fall ensidigt kunnat besluta om krigshandlingar utan att kongressen gett sitt uttryckliga godkännande. Enskilda ledamöter har ofta framfört kritik, men det är allt.

Donald Trump bekantgör den senaste missilattacken i Syrien.

De två missilattackerna i Syrien i fjol och i år lär inte bli de sista under Trumps presidenttid. Inte ens om kongressen skulle få en ny majoritet efter höstens mellanårsval lär den på allvar ifrågasätta eller utmana den praxis som utvecklats under lång tid: att presidenten på egen hand kan fatta beslut om aktiva krigshandlingar i andra länder.

Erik Åsard