Michael Wolff, författare till den hittills mest sålda boken om Trump.

En av de saker som inte förvånat under det första dryga året med Donald Trump är mängden av böcker som hittills utkommit om honom.  Förlagen och deras författare har samlats kring ämnet likt humlorna kring honungsburken, förvissade om att en så osannolik figur kan locka läsare både bland beundrare och vedersakare.

Mycket finns det ju att skriva om, förutom den vanliga politiken (som är allt annat än vanlig under Trump) en aldrig sinande ström av avgångar, affärer och skandaler. Ena dagen porrskådisen ”Stormy Daniels” och Nordkorea, nästa dag Rysslandsutredningen och nya korruptionsanklagelser.

Den mest omtalade boken hittills är tveklöst Michael Wolffs Fire and Fury: Inside the Trump White House (Little, Brown), som i stort sett varenda amerikansk tidning och tv-redaktion uppmärksammade när den utkom i början av året, för att inte tala om vilken sensation den väckte i sociala medier. Wolff gick i månader fritt omkring i Vita huset och kunde likt flugan på väggen iaktta medarbetarnas göranden och låtanden. Det är glömt nu, men ett skäl till att han så nära tilläts bevaka arbetet i maktens boning var att han efter Trumps tillträde kritiserade den etablerade pressen för att ge en alltför ensidig (läs: kritisk) bild av administrationen, något som föll i god jord hos högste chefen. Huruvida Wolff faktiskt tyckte så eller kritiserade elitmedierna av opportunistiska skäl, i ett oblygt försök att blidka Trump och få närmast obegränsad tillgång till Vita huset-staben, är oklart.

Kaoset bekräftas

Bilden av en kaotisk arbetsplats och av en ignorant och impulsiv president bekräftas med råge i Wolffs bok. Redan innan den utkom läckte de mer sensationella delarna till medierna som att Trump inte trodde att han skulle vinna valet, att han är halvt om halvt illiterat, att han skyr långa promemorior och föredrar att få muntlig information och att dottern Ivanka minsann har egna presidentambitioner. Mest uppmärksamhet väckte uppgiften att förre chefstrategen Steve Bannon ansåg att det beramade mötet med några ryssar i Trump Tower i juni 2016 var ”opatriotiskt” och till och med ett ”förräderi”, och att det skulle ha rapporterats till FBI, uttalanden som Bannon inte har invänt mot i efterhand.

Wolff har fått kritik för att bygga framställningen på osäkra källor och att inte bry sig om att bekräfta diverse uppgifter via flera sagesmän. Det ligger mycket i den kritiken. Anekdoterna i boken säger en hel del om människan Donald Trump, men Wolff missar att fokusera på det politiska system och på de nyckelpersoner som möjliggjorde Trumps politiska karriär. Jag tänker främst på de ledande republikanska politikerna i Washington som länge hoppades att han skulle försvinna men sedan stödde honom när han väl hade vunnit nomineringen. Och som fortsätter att stödja honom, trots alla extrema uttalanden och politiska beslut som i flera fall går helt på tvärs med vad det republikanska partiet stått för i decennier. I stället är den förhärskande attityden den som senatens republikanske majoritetsledare Mitch McConnell gav uttryck för efter presidentvalet, och som Wolff citerar i sin bok: ”He will sign anything we will put in front of him.”

Trumps konservativa kritiker

Större förståelse ger David Frums Trumpocracy: The Corruption of the American Republic (Harper-Collins). Den är en bra summering av de viktigaste händelserna under 2017, men innehåller få nyheter. Dess styrka är att den fokuserar på just det system och de ”möjliggörare” (enablers) som lyfte fram Trump och gjorde hans osannolika valvinst möjlig. Frum har länge varit verksam som journalist och konservativ republikansk aktivist, bland annat som talskrivare åt George W. Bush. Det var Frum som myntade uttrycket ”axis of evil”, och han var en entusiastisk förespråkare för invasionen av Irak. Men 2016 kunde han inte förmå sig till att rösta på Trump (han valde efter tvekan Hillary Clinton), och numera tillhör han ”Never Trump”-lägret och levererar regelbundet kritiska analyser av administrationen i The Atlantic. Frum utgör tillsammans med skribenter som Max Boot, David Brooks, Michael Gerson, Jennifer Rubin, William Kristol och några till en konservativ grupp i opposition, vars analyser ofta är intressanta eftersom de formuleras från ett inifrånperspektiv.

Frum riktar skarp kritik mot Trump för hans autoritära manér, hans förkärlek för nepotism och kleptokrati och hans förakt för etablerade institutioner, normer och regler. Ytterst ser han Trumps styre som ett hot mot landet och den liberala demokratin. Frum har inga större förhoppningar om att de hävdvunna normer som vi nu ser raseras i snabb takt ska kunna återupprättas efter Trump. Han noterar att ”it took a lot of work by a lot of people over a long time to build even America’s highly imperfect standards of public integrity”. Att förstöra det bygget kan gå snabbt, befarar han.

Man kan bara instämma. Den som inbillar sig att det efter fyra eller åtta år med Trump ska gå att med ett antal beslut och motåtgärder återgå till den ”normala ordningen” i amerikansk politik misstar sig. Trump kommer att lämna ett ruinlandskap efter sig i form av krossade normer, upplösta regler och ett förgiftat politiskt språk som det kommer att ta åtskillig tid att hjälpligt åtgärda, om det någonsin går.

Trump är en fullfjädrad autokrat

Även Harvardstatsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt är mycket bekymrade över normupplösningen inte bara i USA, utan även i Europa, Ryssland och Latinamerika. I deras intressanta studie How Democracies Die: What History Reveals About Our Future (Viking) tar de som exempel en händelse som inträffade före Trump när president Obama nominerade Merrick Garland till ny HD-domare våren 2016. Den republikanska senaten vägrade att ens behandla nomineringen, något som gick helt emot etablerade tradition och inte förekommit i USA under de senaste 150 åren. Levitsky och Ziblatt ser med rätta detta som en urgröpning av normerna, och som ett praktexempel på rå maktpolitik. Det var också en handling som gick tvärt emot konstitutionen, som föreskriver att en presidents mandatperiod är fyra år. Kongressens republikaner har alltså nu fastslagit att mandatperioden är högst tre år, om det gäller en demokratisk president, vill säga.

Levitsky och Ziblatt urskiljer fyra indikatorer för att mäta politikers auktoritära beteenden och applicerar dem därefter på Donald Trump. Den första indikatorn handlar om synen på demokratins spelregler – tar politikerna avstånd från reglerna eller visar de en vilja att kringgå och kränka dem? Den andra indikatorn förnekar motståndarnas legitimitet, den tredje tolererar eller uppmuntrar till våld och den fjärde uttrycker stöd för åtgärder som begränsar medborgerliga fri- och rättigheter och hotar kritiker i medierna och i samhället i stort. Författarna finner att Trump redan innan han tillträdde ”tested positive on all four measures on our litmus test for autocrats”, ett resultat som konfirmerades och förstärktes under hans första presidentår. Trump är alltså en politiker som inte bara pratar utan också försöker omsätta orden i handling, och det gör honom extra farlig. Hans auktoritära böjelser visar sig även i de utländska politiker som han mest berömmer och uppskattar – Rysslands Putin, Turkiets Erdogan, Filippinernas Duterte, Saudiarabiens korrupta kungaklan.

Summa summarum lär man sig en hel del om Trump och hans naiva gynnare via dessa böcker, men mycket återstår att förklara. Hur kommer det sig exempelvis, för att bara nämna en gåtfull fråga, att normalt duktiga och anständiga personer väljer att samarbeta med en så osympatisk chef som har för vana att offentligt chikanera sina medarbetare och där allt bara går ut på att i nordkoreansk anda prisa ledaren? Jag tänker bland annat på den nu avpolletterade säkerhetsrådgivaren H.R. McMaster, som efter en glänsande militär karriär uppenbarligen trodde att han skulle kunna uträtta något på posten. Men vad han mest kommer att ihågkommas för – Frum skriver om detta i sin bok – är ett flertal förnedrande framträdanden i offentligheten där han gång efter annan tvingades försvara det oförsvarliga och mildra Trumps frekventa felsägningar och förlöpningar. En annan person man kan ha viss medkänsla med är Rex Tillerson, som intalade sig att han nobelt skulle kunna tjäna landet som utrikesminister. Även han visades snart på porten, och han lär följas av andra.

Författaren Masha Gessen.

Under läsningen av böckerna erinrar jag mig några rader av Masha Gessen, den skarpa ryskfödda journalisten och författaren som utvandrat till USA och ofta publicerar sig i ansedda The New Yorker. När hon skulle summera Trumps första år vid makten letade hon efter de rätta orden. ”To think that a madman could be running the world’s most powerful country, to think that the Commander-in Chief would use Twitter to mouth off about whose nuclear button is bigger or to call himself ‘a very stable genius,’ verges on the impossible,” skrev hon och fortsatte: ”The Trump era is unimaginable, unthinkable, unspeakable. Yet it is waging a daily assault on the public’s sense of sanity, decency, and cohesion. It makes us feel crazy.”

Crazy var ordet. Slutligen: bloggens läsare missar inte Karin Henrikssons svenskspråkiga biografi med titeln Trump: Miljarderna, medierna och makten (Lind & Co).

Erik Åsard