Donald Trump sträcker ut handen till Vladimir Putin vid G20-mötet 2017.

Efter presidentvalet 2012 spånade jag och en god vän om vilka trender och företeelser som skulle prägla USA under de kommande åren. Barack Obamas första valperiod gick mot sitt slut, och relationen mellan presidenten och kongressen var allt annat än hjärtlig. Varken jag eller min samtalspartner hade vid den tidpunkten en tanke på Donald Trump, opioidepidemin eller kärnvapenskrammel mellan USA och Nordkorea.

Ett antal förslag luftades, och till sist fastnade jag för något som visade sig vara ett inte oävet val, nämligen …

… den skarpa polarisering som utvecklats under lång tid och nu skär som en kniv genom det amerikanska samhället. Polariseringen är inget exklusivt amerikanskt fenomen, som vi kunnat se under senare år i de valframgångar som diverse populistpartier haft i en rad länder. Men den har tagit sig särskilt starka uttryck i USA och är i dag synlig på minst tre olika nivåer: i politiken, bland medborgarna och i medierna.

Polariseringen i politiken

Motsättningen mellan de politiska partierna har växt kraftigt under de senaste decennierna. Studier visar att partiröstningen i kongressens båda kamrar numera är den högsta någonsin. När Barack Obamas sjukvårdsreform antogs 2010 skedde det utan att en enda republikan röstade för den. Och när Donald Trumps skatteförslag godkändes kort före årsskiftet fick det inte stöd av någon enda demokrat. Jämför detta med de banbrytande medborgarrätts- och välfärdsreformerna på 1960-talet, som röstades igenom med stöd från bägge partierna.

Relationen mellan de folkvalda blir alltmer ansträngd, för att inte säga fientlig. Tidigare kunde kongressledamöter umgås tämligen obehindrat över partigränserna, äta lunch tillsammans och diskutera gemensamma lagförslag. Så sker endast undantagsvis numera. Trenden speglar en utveckling mot ideologiskt homogena partier där republikanerna blir alltmer konservativa och demokraterna alltmer liberala. Det har gjort det allt svårare att få igenom några reformer överhuvudtaget och medfört att det politiska mittfältet kraftigt försvagats.

Polariseringen bland medborgarna

Polariseringen är om möjligt ännu större bland vanliga väljare. Partiernas medlemmar och sympatisörer betraktar varandra med allt större antipati. Studier visar att väljarna sporras mer av en aversion gentemot motståndarna än av en önskan att stödja de egna kandidaterna. Statsvetarna Sean Westwood och Shanto Iyengar har funnit att ”partifanatism” (partisanship) är ett av de viktigaste fenomenen överhuvudtaget i amerikanskt samhällsliv, mer fundamental för identiteten än till och med kön, ras och etnicitet. Det kan man knappast tro när man följer nutida samhällsdebatt, där de senare kategorierna ältas intill det tröttsammas gräns.

Partitillhörigheten påverkar inte bara medborgarnas politiska åsikter utan även deras beteende i icke-politiska frågor. Amerikanerna väljer i allt större utsträckning att umgås enbart med likasinnade. I en survey av gifta par 2009 var det bara 9 procent som hade en partner som stödde det motsatta partiet. Samma mönster är synligt i valet av boplats och skolor för barnen.

Polariseringen i medierna

Polariseringen har flera orsaker, men den viktigaste är tveklöst utvecklingen i medierna. Man behöver inte ha tillbringat mycket tid med amerikanska medier för att upptäcka att rapporteringen och diskussionerna i särskilt kabel-tv och sociala medier blivit ohöljt partiska. Fox News har utvecklats till en renodlad propagandakanal för Trump och republikanerna medan CNN och MSNBC gått i motsatt riktning. Tittarna söker sig till de program som bekräftar deras egna uppfattningar och väljer bort sådant som komplicerar skeenden eller ägnar utrymme åt motsidans argument. Tendensen är än tydligare i de sociala medierna. Resultatet är djupare skyttegravar och en allt starkare demonisering av motståndarna.

Rysslandsutredaren, förre FBI-chefen Robert Mueller.

Ryssarna exploaterar polariseringen

Vladimir Putin och hans säkerhetstjänst har inte varit sena att utnyttja splittringen i det amerikanska samhället. Den 37-sidiga anklagelseakt som Robert Muellers Rysslandsutredning nyligen lade fram visar i detalj hur massiv och sofistikerad den ryska inblandningen var i USA-valet 2016. Syftet var att åstadkomma maximal förvirring, få tveksamma väljare att rösta på Trump och Clintonsympatisörerna att stanna hemma. Operatörerna visste precis vilka delstater de skulle fokusera på och vilka omstridda stridsfrågor de kunde utnyttja för att nå det önskade resultatet.

Vi har sett liknande ryska operationer i samband med valen i Frankrike, Tyskland och Nederländerna och kommer att få uppleva detsamma i höstens svenska val. Det ryska implantatet ”Egor Putilov” (alias Alexander Yarovenko/Alexander Fridback/Martin Dahlin) arbetar med snarlika metoder här och försöker efter högt föredöme skapa ökad splittring genom att sprida falska uppgifter om invandrare och de fördärvliga elitmedierna.

I det amerikanska fallet bör man notera att polariseringen är hemmagjord, ett verk av inhemska aktörer som inte tycks inse eller bry sig om att den målmedvetet exploateras av utländska krafter för att underminera det demokratiska styrelseskicket. Den mäktigaste makthavaren bryr sig allra minst. Donald Trump går i sina twitterkaskader till storms mot alla tänkbara motståndare på hemmaplan men har inget att säga om härskaren i Kreml.

Den vanligaste förklaringen till Trumps pinsamma tystnad går ut på att han inte vill åtgärda eller ens diskutera den ryska inblandningen eftersom det skulle kunna delegitimera hans valvinst. Det stämmer säkert, men det finns också en annan tänkbar förklaring. Trump gjorde sitt första besök i det gamla Sovjetunionen 1987, och han har återvänt ett par gånger för att sondera diverse affärsprojekt. Med tanke på hur Sovjetdiktaturen fungerade kan man utgå från att det hotellrum som värdarna erbjöd Trump var buggat och att New York-magnaten inte var ointresserad av de övriga tjänster som regimens hantlangare kan ha försett honom med.

Därför måste frågan ställas: vad har ryssarna för hållhake på Trump som kan förklara hans svassande för Putin och totala ointresse för Rysslands intervention i USA-valet?

Erik Åsard

Detta är en reviderad version av en artikel som ursprungligen publicerades i Dagens Nyheter den 23/2 2018.