Familjefadern Donald Trump med de två sönerna i tecknade serien Our Cartoon President.

WASHINGTON Helgdagen Presidents’ Day infaller alltid tredje måndagen i februari, i år den 19 februari. Från början firades  George Washingtons födelsedag, den 22 februari, på detta sätt. Sedan lade man till Abraham Lincoln, som föddes den 12 februari.

Den sistnämnde tillägnas ännu en bok i dagarna – Lincoln’s Sense of Humor. Enligt författaren Richard Carwardine älskade Lincoln roliga historier, dåliga skämt och sofistikerad vitsighet. Han använde sig medvetet av humor som ett instrument, tog gärna till självironi och kunde imitera dialekter och härma ansiktsuttryck.

Att ta upp ämnet humor på Amerikaanalys kanske ter sig lättviktigt eller rent av frivolt, men så är inte alls fallet.

Humor spelar en stor roll i det amerikanska samhället (quiz: hur många komiker i tv sent på kvällarna?). Såväl politiker, som direktörer och helt vanliga medborgare förväntas inleda framträdanden med några väl valda skämt.

Barack Obama förfinade tekniken efter hand på de årliga galamiddagarna med presskåren i Washington, med rätt pausering och generösa doser självironi. Det senare gav han prov på  nyss vid avtäckandet av det officiella porträttet som ska hängas i National Gallery. Konstnären Kehinde Wiley gick inte med på att måla färre grå hår eller krympa de utstående öronen, klagade han.

Den sittande presidenten, Donald Trump, tycks inte ha något vidare sinne för humor, i alla fall inte utåt. Den enda gången hittills han deltog i en annan årlig middag, The Alfred E. Smith Memorial Foundation Dinner, bombande han totalt både vad gällde själva framträdandet och kvaliteten på skämten. Självironi är heller inte något den tunnhudade Trump ägnar sig åt.

Men Trump har bjudit på mer material än kanske någon annan åt komiker i tv, på stå-uppscenen eller i spalterna. Den tecknade serien Our Cartoon President, som bygger på komikern Stephen Colberts skämt, hade premiär nyligen. Här är trailern:

Ett par av recensenterna var inte särskilt roade och påpekade att många inslag kändes gamla eftersom det redan hänt mer dramatiska saker i verkligheten. New York Times James Poniewozik kom dessutom med den dräpande iakttagelsen att seriens one-liners påminner om Teleprompter-prat (ja, ni har väl hört talas om den regisserade Teleprompter-Trump jämfört med den mer genuine och spontane Twitter-Trump?) och därmed får ”den fiktive Trump att framstå som mer sammanhängande” än den riktige Trump.

Historieprofessorn Richard Carwardine berättar själv om huvudpersonen i den nya boken i Wall Street Journal:

”Lincoln was as clever in using humor as he was resourceful in political management. Mostly it was a weapon to win political or personal advantage, sometimes by frontal assault on opponents, but much more commonly by lucid exposition through parable, refusal through wit, and diversion through cunning.”

Och han fortsätter:

”Lincoln, with his strong sense of self-worth, saw advantage in self-mockery. Conscious that many considered him an ugly man, he faced the fact head-on. He cast himself as the subject of an incident involving a man with “features the ladies could not call handsome.” Riding through the woods, he met a woman on horseback. He waited for her to pass, but instead she stopped and scrutinized him: “Well, for land sake, you are the homeliest man I ever saw.” “Yes madam . . . but I can’t help it,” he replied. “No, I suppose not,” said the lady, “but you might stay at home.”

Carwardine menar att Franklin D. Roosevelts charm kunde te sig ”ovärdig” och att John F. Kennedy ofta höll tillbaka sitt skämtlynne. Den ende som verkligen mätte sig med Lincoln var Ronald Reagan, som även han använde humorn (sällan, eller aldrig elak, dock, mer om det finns i min biografi Reagan) mycket medvetet. Carwardine avslutar med mer högtidliga:

”Yet we should take Lincoln’s ability to see the absurd side of life as a measure of his well-developed humanity. We may also reflect that it gave him the sense of proportion all presidents need if they are to elevate their office into the realm of statesmanship.”

Det finns flera samlingar med prov på Lincolns humor:

”Better to remain silent and be thought a fool than to speak out and remove all doubt.”

o

”I’m a success today because I had a friend who believed in me and I didn’t have the heart to let him down.”

o

”Whenever I hear anyone arguing for slavery, I feel a strong impulse to see it tried on him personally.”

o

För några månader gav David Litt som var en av Barack Obamas talskrivare (egentligen ”skämtskrivare”) ut  självbiografin Thanks, Obama. Samtidigt skrev Litt en debattartikel med rubriken Is Nothing Funny, Mr. President?. Litt konstaterar att presidenterna Bush, Clinton och Reagan var skickliga på att dra ofarliga ”dad jokes” som inte retar någon. Som Ronald Reagans ”Jag hoppas att ni är republikaner allihop” när han kom till akuten efter skottattentatet.

”Hr Trump saknar, för att nu uttrycka det milt, den förmågan. Utan talang för eleganta one-liners känner han sig obekväm inför alla utom de mest inbitna beundrarna. Detta betyder inte att han saknar karisma. Skillnaden ligger i hur han projicerar sin karisma. På massmötena med fansen använder han timing som en knölpåk. Han retas. Han hånar. Hans mål är att förolämpa, inte att roa.”

Den enda gången David Litt sett Trump skratta var när en skällande hund avbröt hans tal.

”Det är Hillary”, ropade en av åhörarna.

Då lutade Trump huvudet tillbaka och gav ifrån sig ett häftigt spontant garv.

Som motvikt måste nämnas att åtskilliga människor som träffat Trump i enrum eller i små sällskap vittnar om charm och humor.

o

Quiz-svar – till de stadiga hör: Jimmy Kimmel, James Corden, Stephen Colbert, Seth Meyers, John Oliver, Trevor Noah, Bill Maher, Samantha Bee…

o

Tanken numera är att alla presidenter och deras insatser ska hedras på Presidents’ Day, men det är realisationer och shopping som dominerar.

KARIN HENRIKSSON