Tom Hanks, Meryl Streep och Steven Spielberg vid lanseringen av The Post.

Steven Spielberg är en filmskapare av rang. Han vet hur man berättar en god historia och har inga svårigheter att få Hollywoods skådespelarelit att medverka. Det senaste exemplet är The Post, som förra veckan hade Sverigepremiär. Filmen inleds med en dramatisk krigsscen från Vietnam 1966, inte olik den långa och än blodigare öppningsscenen i Saving Private Ryan om invasionen i Normandie 1944.

Upptakten introducerar det vettlösa Vietnamkriget men även den alltmer skeptiske rapportören Daniel Ellsberg, som befinner sig i fält för försvarsdepartementets räkning. (Ellsberg spelas i filmen av Matthew Rhys, känd från tv-serien The Americans.)

The Post handlar om hur Daniel Ellsberg i hemlighet kopierar de s k Pentagonpapperen (The Pentagon Papers) och vidarebefordrar en kopia till New York Times som börjar publicera sensationella artiklar om saken i juni 1971. Studien, som initierades av president Kennedys försvarsminister Robert McNamara, dokumenterar hur flera USA-administrationer i åratal ljög och vilseledde det amerikanska folket om Vietnamkriget. President Richard Nixon blir rasande och får en federal domare att stoppa vidare publicering. Då har Ellsberg redan hunnit läcka dokumenten till Washington Post, vars ledning ställs inför valet att publicera eller avstå och därmed böja sig för maktens påbud.

Filmens nerv är det spända förhållandet mellan tidningens ägare Katharine Graham (Meryl Streep) och chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks), som båda förespråkar publicering, och tidningens manliga jurister och styrelseledamöter som starkt avråder av fruktan för att den förestående börsintroduktionen ska gå om intet. Den inledningsvis tveksamma Graham avgör saken genom sitt ja, och det hela slutar med att yttrandefrihetens vänner avgår med segern efter ett avgörande beslut i Högsta domstolen. I slutscenerna flyttas vi ett år framåt i tiden till upptäckten av ett visst inbrott i demokraternas partihögkvarter i Watergate, den händelse som definitivt förvandlade Washington Post från en lokalblaska till en nationell tidning.

Katharine Graham vs patriarkatet

Tre dimensioner i filmen förtjänar särskild uppmärksamhet. Den första rör skildringen av Katharine Graham och hennes armé av manliga medarbetare. Washington Post är ett familjeägt företag som Grahams far Eugene Meyer köpte 1933. När Katharines make Philip begick självmord 1963 steg hon in som VD och publisher, då den enda kvinnan i landet i en så framträdande ställning. De manliga styrelseledamöterna hade svårt för att acceptera henne på posten. I sina memoarer Personal History (1997) berättar Graham öppet om sina egna tvivel om huruvida hon var uppgiften vuxen.

Grahams bristande självförtroende och de manliga medarbetarnas hybris kommer tydligt fram i filmen. Särskilt två scener stannar i minnet. Den ena scenen är ett styrelsemöte där ledningen ska bestämma om börsnotering av företaget. Graham har förberett sig noga, läst igenom alla papper och planerat vad hon ska säga. Men när det efter flera inlägg av de slipsförsedda ledamöterna blir hennes tur att tala tvekar hon och bläddrar tafatt i anteckningsblocket. Just när hon samlat sig och ska öppna munnen tar hennes manlige advokat över och uttalar de fraser som de talat om före mötet. Med det låter ledamöterna sig nöja. Ingen ber VD:n säga sin mening.

Meryl Streep gör en strålande rollprestation som perfekt fångar Grahams osäkerhet och kamp för att leva upp till förväntningarna. Den andra scenen försiggår i Högsta domstolen, där domarna ska höra parternas yrkanden i yttrandefrihetsmålet. Efter förhandlingarna intervjuas en av Grahams manliga medarbetare av journalister på domstolens överfyllda trappa. Själv tar sig Graham sakta nedför trappan längs ena kortsidan och kameran följer rader av kvinnor som beundrande betraktar henne. Spielberg kunde inte tydligare ha åskådliggjort en aspekt av könsklyftan i det tidiga 1970-talets USA: männen framför intervjumikrofonerna, kvinnorna i bakgrunden.

Pressen vs statsmakten

En annan huvuddimension i filmen är relationen mellan staten och tidningarna. Thomas Jefferson, en av grundlagsfäderna och USA:s tredje president, lär ha sagt: ”If I had to choose between government without newspapers, and newspapers without government, I wouldn’t hesitate to choose the latter.” Inte undra på att yttrandefriheten fick en stark ställning genom det första tillägget till författningen! Relationen mellan staten och pressen var annars länge tämligen icke-antagonistisk. USA har visserligen en lång tradition av undersökande journalistik (muckrakers kallades de grävande reportrarna under den progressiva eran), men mer utmärkande för relationen under en stor del av 1900-talet var tidningarnas lyhördhet inför maktens män. De styrande hade sällan några svårigheter att få genomslag för sina synpunkter och perspektiv.

Det ändrades med Vietnam och Watergate, och i The Post speglas förändringen när Bradlee och Graham, som båda hade nära personliga band särskilt till president Kennedy (Graham också till McNamara), långt om länge inser att sanningen är viktigare än att frottera sig med makten. Efter cynismen och lögnerna i Pentagonpapperen och Nixonadministrationens försök att skyla över dem blir det omöjligt att fortsätta med business as usual-linjen. Graham är den som har svårast för att lossa på de gamla vänskapsbanden, som framgår av en scen där hon söker upp en oförstående McNamara för att höra hans åsikt.

Richard Nixon vs Donald Trump

President Nixon är föga mer än en sidofigur i filmen. Några gånger ses han på avstånd tala i telefon i Vita huset samtidigt som Spielberg spelar upp några av de autentiska uttalanden som finns bevarade på Nixonbanden. Av dem framgår att Nixon hyste ett virulent hat gentemot pressen. Det är en av flera likheter mellan honom och Donald Trump. I likhet med Nixon ser sig Trump motarbetad av nationens eliter som antas göra allt för att få honom på fall, samtidigt som han obekymrat omger sig med åtskilliga ministrar och rådgivare ur USA:s finanselit. När han känner sig trängd vädjar Trump till sin ”tysta majoritet”, precis som Nixon gjorde på sin tid. Liksom Nixon använder Trump sin plattform för att diskreditera sina kritiker, inte minst de förhatliga journalisterna.

Donald och Ivana Trump  vid ett möte med Richard Nixon 1989 (i mitten John B. Connally).

En skillnad mellan dem är att Nixon höll sitt journalisthat privat, medan Trump basunerar ut det till alla som gitter höra på. Tanken på att offentligt utdela ”Fake News Awards” till förgripliga journalister och tv-bolag skulle säkerligen ha varit Nixon främmande. Denne trakasserade i stället sina fiender genom att baktala dem och i hemlighet låta skattemyndigheterna syna deras deklarationer. En annan skillnad är att Trump länge haft ett slags hat-kärlek-förhållande till pressen som gått ut på att kurtisera vissa reportrar samtidigt som han utåt gått till storms mot journalistkåren. Trump är sällan så nöjd som när han får beröm av elitmedierna.

The Post är en utmärkt film, kanske inte Spielbergs bästa (det är nog fortfarande Schindler’s List) men klart sevärd. Den är också en mycket amerikansk film vad gäller berättarstilen, dialogen och det lyckliga slutet (”de goda” vann). Det är ingen slump att Spielberg avslutningsvis låter en av Washington Post-journalisterna citera HD-majoritetens rungade försvar för yttrandefriheten inför segerrusiga kolleger. Här blir parallellen med samtiden särskilt tydlig. Ingen som ser filmen kan betvivla att den har udden riktad mot den nuvarande innehavaren av presidentämbetet.

Erik Åsard

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn