Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

E Pluribus Unum? Om invandringsfrågan–igen.

Skylt utanför restaurang i Minneapolis i januari 2018 med en kommentar till den pågående invandringsdebatten.

Det var regelverket för invandringen till USA som var den viktigaste sakfrågan som ledde till att stora delar av den federala regeringen stängde i lördags, precis på årsdagen av president Trumps installation som president. Presidentens så uppmärksammade och grovt nedsättande uttalande om invandrare från Haiti och Afrika veckan innan hade också att göra med denna diskussion, och visar hur central invandringsfrågan är i amerikansk politik idag.

Motstånd mot invandring och främlingsfientlighet utgjorde centrala delar av Trumps valkampanj. Redan när han annonserade sin kandidatur den 16 juni 2015 inriktade sig kandidat Trump på invandringen från Mexiko. USA förlorade på den ekonomiskt, sa han, men menade också att invandrarna från Mexiko var en fara för landet. ”They’re bringing drugs. They’re bringing crime. They’re rapists,” sa Trump i den gyllene skyskrapan till starka applåder från sina anhängare. Det rörde sig helt enkelt om ”bad hombres”, ett uttryck som Trump använde många gånger under kampanjen.

”Bad hombres”– ett ofta använt slagord av kandidat Trump.

Trumps inställning till invandring skall ses i ljuset av hans nationalism, ”America first”, som går ut på att sätta USA först i alla lägen. Den tar sig uttryck i stor skepsis mot den sorts amerikanska öppenhet som betonar frihandel, bejakar migration och mångfald och vill att USA skall engagera sig med och i världen. Ett mycket påtagligt exempel är den mur mot Mexiko som Trump har lovat att bygga för att rent fysiskt förhindra människor att komma in i USA. Dessutom handlar det om hans syn på vad som i USA kallas ”race relations” där hans mångåriga kampanj för att ifrågasätta att president Obama föddes i USA och uttalanden om Ku Klux Klan och det amerikanska inbördeskriget av många beskrivs som rasistiska.

Vi tänker ofta på USA som invandringens förlovade land. Och visst är det så att landet har präglats av en omfattande invandring. USA har världens klart största invandrarbefolkning, vilken av FN uppskattas utgöra knappt 20 % av alla världens migranter. Andelen invandare i den i den amerikanska befolkningen har varierat och ligger idag på knappt 14 %, vilket är ungefär samma nivå som 1910, under den europeiska massinvandringens topp, då miljontals européer, inklusive många svenskar, sökte sig till USA av ekonomiska, politiska och religiösa skäl.

Invandringen står också stark i den amerikanska självsynen. 1952 publicerade Harvard-professorn Oscar Handlin boken The Uprooted om den amerikanska invandringens historia, där den berömda första meningen lyder: ”Once I thought to write a history of the immigrants in America. Then I discovered that the immigrants were American history”. Bland en majoritet av amerikanerna finns både en medvetenhet om varifrån ens förmödrar eller förfäder kommit, oavsett hur långt tillbaka migrationserfarenheten ligger, och om att USA gav dem möjligheter att förverkliga ”the American dream”. Det är ingen slump att den grupp invandrare som debatten just nu handlar om kallas ”drömmare”.

Nya medborgare svärs in i Los Angeles.

Politiska diskussionerna om invandringens vara eller icke vara och om vilka som skulle beredas plats i det amerikanska samhället har präglat USA sedan landets tillkomst. Frågan om medborgarskap är en indikation på ett lands förhållningssätt till invandring. Redan i den första kongressen behandlades frågan och i medborgarskapslagen från 1790 öppnades medborgarskapet för ”free, white persons”.  Denna formulering var naturligtvis restriktiv och uteslöt naturligtvis slavarna och andra ”icke-vita” personer. Å andra sidan öppnade också medborgarskapslagen möjligheter för alla europeiska invandrare, inklusive fattiga drängar och pigor från Sverige, flyktingar från den irländska potatissvälten  eller jordbruksproletärer från Italien, något som lagstiftarna säkert inte hade tänkt sig.

Men det finns också en annan lång amerikansk tradition av främlingsfientlighet som är negativ till invandring, och som president Trump är en modern variant av. Den svarta befolkningen fick t.ex. medborgarskap först 1868 genom det 14:e författningstillägget, medan de amerikanska indianerna fick vänta till 1924 (i vissa fall senare), och asiatiska invandrare inte fick full rätt till medborgarskap förrän 1952. Krav på begränsningar av invandringen har också långa traditioner. När de första vågorna av katolska invandrare anlände till USA efter 1830 från Tyskland och Irland uppstod en stark anti-katolsk rörelse. Man menade att detta främmande element under direkt kontroll av påven i Rom var ett hot mot USA och dess institutioner, och krävde ett stopp för den katolska invandringen. Ett politiskt parti, det s.k. Know Nothing-partiet, fick också stora framgångar under några år på 1850-talet med både senatorer och medlemmar av representanthuset. Nya krav på restriktioner kom vid sekelskiftet 1900 då invandringens karaktär förändrades och majoriteten kom från syd- och östeuropeiska länder som ansågs vara alltför kulturellt främmande. På 1920-talet infördes också begränsningar av invandringen genom de s.k. kvotlagarna.

Anti-katolsk teckning från 1871 där reptiler i biskopskräklor hotar USA, dess politiska institutioner och allmänna skolor.

Under det gångna halvseklet har invandringen till USA återigen legat på höga nivåer. Idag finns de största avsändarländerna i Latinamerika och Asien, varifrån över 80 % av dagens invandrare kommer. Mexiko är det klart ledande landet, följt av Kina, Kuba, Indien och Dominikanska republiken. De demografiska förändändringar som USA genomgår för närvarande med en stadigt sjunkande ”vit” (dvs. europeisk-ättad) andel av befolkningen och hastigt växande asiatiska och latino-grupper är ett uttryck för detta.

Mycket av Donald Trumps framgångar kan läsas i ljuset av dessa förändringar. Situationen idag påminner om 1850-talet och sekelskiftet 1900 då den förändrade befolkningssammansättningen skapade starka spänningar i USA. Då som nu kände man helt enkelt inte längre igen landet, och frågan om vad som egentligen är ”amerikanskt” stod central på dagordningen. Erfarenheterna från tidigare visar att USA förmådde inkorporera de nya invandrarna, men att uppfattningen om vad som utgjorde en amerikansk ”mainstream” samtidigt försköts, bort från en ganska enhetlig protestantisk nord- och västeuropeisk kultur, så att t.ex. italienska, ryska eller judiska kulturella element utgör en naturlig del av USA idag. Frågan är om vi ser en liknande process idag. Erfarenheterna från Kalifornien, där de demografiska förändringarna började tidigt, framhålls ibland som en vägvisare för den amerikanska framtiden.  Säkert är dock att frågan inte kommer att förlora sin aktualitet inom de närmaste åren.

Dag Blanck

4 kommentarer

  1. Lars Dahlberg

    22 januari 2018 at 13.19

    Intressant historisk översikt.

    Invandring har i de flesta länder en underton av främlingsaversion och rasism. Därför undrar jag om inte Myrdals American dilemma fortfarande
    kan användas för att förstå diskussionen om invandring. Vad säger du?
    En annan undran: jag läste i någon analys för några år sedan att de latinamerikanska invandrarna skilde sig från andra grupper genom att de i mycket mindre omfattning valde att lära sig engelska. Därmed bor och verkar de inom en egna gruppen. Stämmer det? Och kan detta att de så att säga vänder USA ryggen bidra till ökat motstånd mot invandring?
    Motståndet mot invandring tycks ju också ha med antalet invandrare att göra. Och antalet invandrare från Latinamerika har fram till nyligen varit stort och ökande. Kan detta också vara en förklaring till motståndet mot invandring?

    • Dag Blanck

      22 januari 2018 at 14.03

      Tack för dina synpunkter. Det är nog viktigt att skilja mellan situationen för afro-amerikaner och för invandrare (och deras ättlingar). En av lärdomarna från An American Dilemma är just att den svarta grupper innehar en särställning. Ang. engelsk-inlärningen så kan man tydligt se att bland de latinos som är födda i USA är engelsk-kunskaperna höga. Tvåspåkigheten är hög och bland vissa sviktar t.o.m. spanskan. (Se Remaking the American mainstream för sådana data).
      Slutligen, säkert är det så att motståndet ökar när volymen stiger.
      Dag Blanck

  2. Vid studier i USA 1953-1954 fick jag höra:
    Tyskarna var den största invandrargruppen, fler än alla från de brittiska öarna.
    En tid krävde tyskar att även tyska skulle bli ett officiellt språk.
    Var det så?

    • Dag Blanck

      23 januari 2018 at 20.20

      Tyskarna ugjorde mycket riktigt en betydande grupp, både under kolonialtiden och efter 1776. Förslag förekom att ge vissa tyskdominerade och tyskspråkiga områden i Pennsylvanina olika grad av autonomi. Det sa kongressen nej till. Inga hinder restes för att tala tyska eller bevara tyska traditioner. Därmeot tilläts inte politisk autonomi för etniska grupper, ett beslut som blev viktigt för den amerikanska republikens framtid.

Kommentarer inaktiverade.

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑