President Trump undertecknar kungörelsen om Martin Luther King-dagen I Vita huset.

Symboliken gick inte att ta miste på. Samma helg som amerikanerna firade Martin Luther Kings födelsedag nyligen fick Donald Trump en rak fråga av en journalist: ”Herr president, är ni rasist?” Frågan föranleddes av Trumps utpekande av ett stort antal länder med övervägande icke-vit befolkning som ”skithålsländer”, samtidigt som han efterlyste fler invandrare från Norge. Uttalandena kan inte missförstås och är de senaste i en lång rad förlöpningar som tillsammans indikerar att svaret på frågan är: ”Ja, USA:s nuvarande president är rasist”, en mening jag inte trodde jag skulle behöva skriva under min livstid.

Den skada som Trump har tillfogat presidentämbetet och landets relationer till omvärlden under sitt första år är omätlig. De farhågor som många uttryckte vid tillträdet om effekterna av hans styre har uppfyllts med råge. Mindre uppmärksammade är de konsekvenser som hans retorik och politik kan få för den amerikanska konservatismen, en av landets bärande idéströmningar.

Ett brokigt idéarv

USA:s politiska idéarv består av ett konglomerat av olika och ofta motstridiga ismer: pragmatism och absolutism, historicism och rationalism, optimism och pessimism, materialism och idealism, individualism och konformism. Individualismen brukar ses som kungstanken, men den har inte härskat oinskränkt utan från tid till annan haft stark konkurrens av en vurm för det gemensamma. Den franske aristokraten Alexis de Tocqueville noterade redan på 1830-talet att den amerikanska ”karaktären” var en produkt av såväl privata strävanden som kollektiva samhällsinsatser. Idéerna återfinns i skilda legeringar i landets dominerande ideologier, liberalismen och konservatismen.

I 1950-talets USA bestod det konservativa lägret av två huvudriktningar. Libertarianerna hade en uttalad antistatlig syn och såg ingen roll för statsmakten förutom att sörja för försvaret och rättskipningen. Traditionalisterna var mer upptagna av nationens sammanhållning och värnade om klassiska värden som familjen, religionen och den sociala gemenskapen. Ronald Reagan lyckades få stöd från både de antistatliga och de värdekonservativa, vilket lade grunden för hans framgångar.

Reagan och majoriteten av efterkrigstidens konservativa var starka anhängare av frihandel och av den internationella säkerhetsordning som hade byggts upp tillsammans med allierade i västvärlden. De var skeptiska mot staten och ville ha avregleringar och sänkta skatter, men också ett fungerande socialt skyddsnät. De var vidare budgethökar och ständigt kritiska mot utgifter som ökade budgetunderskottet och statsskulden. Inte minst var de starkt antikommunistiska och beskrev kampen mot Sovjetunionen i apokalyptiska termer.

Konservatismens förvandling under Trump

Det mesta av detta konservativa idéarv är nu på väg att utraderas under Donald Trump. Bland det första han gjorde var att lämna det internationella TPP-avtalet som hade framförhandlats med tolv länder under president Obama. Trump förväntas snart göra detsamma med NAFTA, frihandelsavtalet som USA har med Kanada och Mexiko. Den skattereform som nyligen röstades igenom med enbart republikanska röster beräknas öka budgetunderskottet över en tioårsperiod med mellan en och en och en halv biljon dollar. I sina möten med Natoländernas ledare har Trump använt ett tufft språkbruk och behandlat dem som mindre begåvade kusiner från landet, inte som nära allierade. Däremot har han upprepade gånger talat väl om tre av världens mest auktoritära ledare, Vladimir Putin, Turkiets Erdogan och Filippinernas Duterte. Inte någon gång har han yppat oro över Rysslands inblandning i det amerikanska valet. I stället beskriver han den officiella utredningen om saken som en ”häxjakt”.

Det kommer att skrivas massor av avhandlingar om hur det kom sig att kongressens republikaner lät sitt gamla parti förvandlas till ett som står för protektionism, isolationism, uppluckrad budgetdisciplin, diktaturvurmande och främlingsfientlighet. Det parti som en gång bildades av slaverimotståndare håller sig nu med en ledare som öppet visar sin aversion mot icke-vita människor. Värst är att så många av de ledande inom partiet väljer att bortse från Trumps lögner och till och med själva ljuger för att skydda honom. När Trump fällde sina rasistiska ord om ”skithålsländer” kom det lama protester från ett begränsat antal republikaner. Merparten av dem var tysta, däribland senatens majoritetsledare Mitch McConnell.

Tidskriften National Reviews temanummer ”Against Trump” 2016.

Motståndsviljan är inte större bland de konservativa som försörjer sig på att skriva. Våren 2016 publicerade tidskriften National Review, länge högerns intellektuella flaggskepp, ett nummer på temat ”Against Trump”. Ett 20-tal prominenta konservativa förklarade där varför de var emot Trumps kandidatur. I dag är det bara sex av dem som fortsätter att offentligt kritisera presidenten. Ytterligare ett halvdussin har svängt och blivit Trumpapologeter. Skälen tycks variera från en oro för försörjningen till en rå kalkyl att skattesänkningar och utnämningen av fler konservativa domare är viktigare än att öppet bryta med en korrupt politiker.

Men de fogliga republikaner som nu inbillar sig att Trumperan är ett bisarrt interregnum och att allt ska återgå till det normala efter hans frånträde lurar sig själva. De vill inte inse att de ingått en pakt med en dödgrävare, en som inte är det minsta intresserad av det parti han leder annat än som ett instrument för sin egen maktutövning. När de en gång vaknar ur mardrömmen kommer de att finna inte bara att deras rykten för evigt är fläckade utan även att den stolta ideologi de trodde var deras ligger i spillror.

Ordet ”konservativ” kommer förstås att fortsätta att användas även framdeles, som David Frum påpekade före jul i en insiktsfull analys i The Atlantic. Men innebörden av ordet kommer att vara helt annorlunda när Donald Trump väl har lämnat Vita huset.

Erik Åsard

Detta är en reviderad version av en artikel som ursprungligen publicerades i Dagens Nyheter den 18/1 2018.