Amerikaanalys.se

För en breddad analys av amerikansk politik

Träskets seger över Trump

President Trump mellan talmannen Paul Ryan, t.v., och senatsledaren Mitch McConnell,  t.h., vid en middag under partiöverläggningar på Camp David. Foto: Vita huset

WASHINGTON Inslagen i trumpismen som väckte mest jubel under valmötena har inte blivit verklighet. Istället har Donald Trumps första kaotiska år vid makten inneburit att ledande kongressrepublikaner – själva etablissemanget i träsket han hånade – kunnat baxa igenom ändringar de drömt om i många år.

Härnäst hägrar ”welfare reform”, eller i klartext att strypa transfereringar till pensioner och äldresjukvården, vilket knappast lär tilltala ”the forgotten men and women” som Trump lovade att hjälpa.

Det mest avgörandet detta valår blir ekonomin, ”jobs, jobs, jobs”. Börsrekorden tyder på optimism i företagen och full sysselsättning har mer eller mindre uppnåtts med hopp om lönehöjningar.

 

Året som gått sedan den 20 januari 2017 har präglats av dramatiken i Vita huset. Knappt en dag gick utan något rubrikknipande, antingen det gällt faktiska beslut, intriger, tweetar eller kontroversiella repliker.

Känslorna från den dagen består i stort. NeverTrumpers förblir lika föraktfulla inför den i deras ögon narcissistiske charlatanen som inte förtjänade att vinna. Stödet ligger kvar på 70-80 procent bland republikaner och 61 procent av dem uppgav i en Gallupmätning att de är nöjda med utvecklingen i landet (siffran bland demokrater var 7 procent).

– Jag är inte rasist, är det senaste uttalandet, som parallellt med den semantiska debatten om huruvida ”shithole” eller ”shithouse” är värst, pekar på att det trumpska presidentskapet inte är likt något annat. Något han för all del utlovade. De som minns att hans far och han stämdes för diskriminering av svarta hyresgäster blev inte så förvånade över attityden gentemot vissa länder men hade möjligen trott att han skulle lägga band på sig som president. Särskilt efter upprorsstämningarna i augusti när han talade om ”very fine people” på båda sidor i sammandrabbningarna mellan rasister och antirasister i Charlottesville i Virginia.

o

I det nutida medielandskapet är det inte säkert att det skulle ha blivit djuplodande genomgångar av den förda politiken med en annan president. Men Trump bidrar själv till ytligheten i bevakningen med sina tweetridåer, uttalanden som går stick i stäv mot vad staben planerat och ständiga lögner och överdrifter.

Lokala månadsmagasinet blickar tillbaka.

Det är dags att sammanställa facit.

Dessa löften har Trump uppfyllt: skärpt kontroll av invandrare (inklusive ett inreseförbud), utnämning av en pålitligt konservativ HD-domare, avregleringar i flera branscher, bolagsskattesänkning, utträde ur frihandelsavtalet TPP och klimatavtalet, bygge av oljeledningen Keystone XL, prioritering av olje- och kolindustrierna, intensifiering av kampen mot IS som förlorat så gott som hela sitt territorium,  planer på att flytta amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem, återinförande av den så kallade Mexico City-regeln med förbud mot amerikanskt bistånd till organisationer som erbjuder abort.

o

Dessa löften har Trump inte uppfyllt: mur mot gränsen till Mexiko, miljardsatsningar på infrastruktur, en ny sjukvårdsreform för att ersätta Obamacare (som dock urholkats gradvis), utökad föräldraledighet, utträde ur kärnavtalet med Iran, skrotande av frihandelsavtalet Nafta, brännmärkning av Kina som valutamanipulatör, strafftullar på import från Kina, endast ett fåtal utlokaliserade fabriker har flyttat tillbaka. Och, talet om att han skulle bli mer ”presidential” än alla andra har knappast infriats.

o

Ganska mycket att peka på för Trump, om än inte mer än någon annan president någonsin… Men rent konkret har det republikanska greppet om makten i Washington försvagats något. Det står 51-49 i senaten mot 52-48 när Trump tillträdde. Ett överraskande stort antal republikanska ledamöter i representanthuset tänker inte ställa upp för omval i mellanårsvalet i november. Demokraterna vädrar morgonluft och rekordmånga kvinnor känner sig manade att gå in i politiken.

o

Om nu det första året var en test på trumpismen kan konstateras att den inte slagit igenom. Mannen som drev på den nationalistiska America First-agendan bakom Trump i valspurten, Steve Bannon, har knuffats ut i kylan både av presidenten och gamla uppbackare av Breitbart News. Falangen i Vita huset som omväxlande går under epiteten globalister eller new yorkarna, med finansminister Steven Mnuchin och ekonomirådgivaren Gary Cohn, tycks hittills varit framgångsrika i ansträngningarna att hålla tillbaka Naftautträdet och en riskfylld taktik mot Kina. Det är lite mer oklart hur dottern Ivanka och hennes man Jared Kushner klarat sig. Men i den mån misstankarna stämmer om att de innerst inne är demokrater torde de vara besvikna.

Det är ingen tvekan om att Trumps presidentskap inneburit en tydlig ideologisk vändning som gynnar ”corporate America” och missgynnar de blå, demokratiska delstaterna. Denna genomgången av strukturella förändringar under Trump (här) i tidningen New York tyder på att Bannons mål om en nedmontering av den administrativa staten sker i det tysta och utrikespolitiska bedömare uttrycker oro över att så många ambassadörsposter är obesatta. Trumps iver att omintetgöra allt som Barack Obama åstadkom bidrar också till svängningen. Ett praktexempel är beslutet om ”net neutrality” där Trumpadministrationen ställde sig på de stora it-jättarnas sida, med följd att dessa kan ta ut högre priser av storförbrukare. Ett annat område som blir intressant framöver är justitieminister Jeff Sessions hårda inställning mot marijuana. Det kan sluta i en krock mellan federala statsmakten och delstaterna som legaliserat marijuana.

Den bombastiske kandidaten Donald Trump framstår som en konventionell republikansk president, med skattesänkningar för de rika, ja till oljeexploatering längs kusterna (men troligen inte Florida, kan det bero på Mar-a-Lago?), tillbakadragande av övertids- och andra bestämmelser på arbetsmarknaden och snart, kanske, krympning av pensioner och äldresjukvården (medan krav på förvärvsarbete införs för låginkomsttagarnas Medicaid).

Kort sagt, 2017 var ett finfint år för senatsledaren Mitch McConnell och talmannen i representanthuset Paul Ryan. Träsket visade sig starkare än Trump – men hans egen och stabens oerfarenhet och okunskap bidrog.

Senator Dick Durbin sitter här t.h. om president Trump vid ett tvåpartimöte om invandringen. Foto: Vita huset

Trumps personlighetsdrag som varit kända länge (se min biografi om Trump) och upprepas i en ny bokflod märks ständigt, senast i ansträngningarna att nå en kompromiss om ”dreamers” som fördes in i USA illegalt av sina föräldrar. Han behärskade inte detaljerna, höll med den han sist talade med och kastade in en brandfackla när han blivit arg på den demokratiske senatorn Dick Durbin. Det var Durbin som avslöjade, och håller fast vid, att Trump sa ”shithole countries” om Haiti, El Salvador och länder i Afrika. ”Dicky Durbin” förstörde alla chanser, tweetade Trump, om mannen som varit pådrivande i denna brännande fråga i åratal och hade anlänt till Vita huset med republikanske kollegan Lindsey Graham i tron att en uppgörelse var inom räckhåll.

I tidskriften National Review som tidigt på valåret gav ut ett temanummer om hur omöjlig Trump var publicerade just en positiv artikel, under rubriken President Nobama. Gott och väl för Reagannostalgiker, men de Trumpdemokrater i rostbältet som stod för de avgörande elektorsrösterna ville att han skulle klämma åt Kina och andra länder som påstods ha sugit ut supermakten – nu gäller det ifall skattesänkningarna leder till bättre jobb och högre löner.

KARIN HENRIKSSON

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

2 kommentarer

  1. Lars Dahlberg

    17 januari 2018 at 09.39

    Jag gillardin genomgång av sakpolitiken. Alltför mycket har – inte minst i amerikanska media – fokuserats på hans tweets. Själv tycker jag att nått
    förskräckande mycket framgång.
    Jag saknar också bra analyser av demokraternas situation – hur splittrade är dom; hur stor är klyftan mellan en äldre styrande generation?
    Om du/ni kan bidra med sådana analyser vore jag tacksam.
    Lars Dahlberg

    • Karin Henriksson

      17 januari 2018 at 16.01

      Tack och tack för tips – ska ha det i bakhuvudet. Kommer nog. Blir spännande med valet i november. Allt gott, hälsningar från Karin

Kommentarer inaktiverade.

© 2018 Amerikaanalys.se

Tema av Anders NorenUpp ↑