Denhär nidbilden av CNN gillas av Donald Trumps anhängare.

WASHINGTON Det är inte särskilt djärvt att gissa att en majoritet av journalisterna i USA (och säkert i Sverige också) antecknat datumet den 17 januari. Det är då Donald Trump ska tillkännage pristagare i sin tävling:

THE MOST DISHONEST & CORRUPT MEDIA AWARDS OF THE YEAR

Presidenten anklagar medierna för att tiga ihjäl hans framgångar och ge en falsk bild av hans presidentskap. Men hans kritik skulle vara mer trovärdig om det inte gick att utläsa tydliga mönster – han stämplar rapportering som han inte gillar som ”fake news” och han styrs påfallande ofta av sina spontana reaktioner på inslag i Fox News.

Till saken hör att Donald Trump själv förmedlar falsarier, ibland flera gånger om dagen. Något som medierna givetvis återger i sina faktagranskningar, däribland av Trumps påstående att han absolut inte tittar på kabel-tv i flera timmar varje dag trots  åtskilliga vittnesmål om att han gör just det. Något han ägnade sig åt även före flytten till Vita huset.

Trump inledde sin kampanj redan under valrörelsen med attacker mot ibland namngivna journalister som bevakade massmötena och han har fortsatt under året som gått. Mest utsatta är CNN, NBC News, Washington Post och New York Times. Själv säger han ”the failing New York Times” men håller tät kontakt med några av reportrarna på hemstadstidningen som han alltid velat synas i. Det var f.ö. en av Times reportrar, Michael Schmidt, som fick en sällsynt längre intervju strax före nyår. En genomläsning av utskriften stärker bilden av Trump som okunnig, osammanhängande och besatt av Hillary Clinton och specialåklagaren Robert Muellers utredning av eventuell rysk inblandning i valet.

För mig, som tillbringat hela mitt yrkesliv i dagspressen, är Trumps attityd mot seriösa medier och journalister djupt stötande. Granskningar av medierna är berättigade men bortsett från att Trumps kampanj ter sig barnslig undergräver den allmänhetens förtroende vid en tidpunkt när – i synnerhet – USA:s president borde vara vaksam mot faran med nättroll, försåtlig propaganda, medveten spridning av klickvänliga överdrifter eller rena lögner.

Trumps egen taktik har skärskådats flera gånger (åsikterna om huruvida den är medveten eller inte går isär), t.ex. av Axios Jim VandeHei som talar om en mediemanipulering i flera faser: kasta ut en tweetbomb på morgonen som sedan kickar igång ursinnesmaskineriet och de eviga paneldebatterna i kabel-tv-kanalerna (länk).  Resultatet blir dimridåer som antingen överskuggar sådant som Trump vill dölja eller återgivande av vad som faktiskt sker i administrationen

Mitt i alla klagomål över Trumps syn på yttrande- och pressfrihet konstaterar de flesta att dessa grundläggande rättigheter nog kommer att överleva och att hans hot om skärpta lagar mot förtal troligen inte kommer att leda någon vart. Dessutom har de ledande amerikanska main stream-medierna, som Post och Times, vässat journalistiken på ett strålande sätt sedan Trump klev in i politiken. I en uppföljning i New York Times (länk) går en annan reporter, Steven Erlanger, igenom vilka ”autokrater och diktatorer” runt om i världen som anammat Trumps språkbruk om fake news för att slå ner oliktänkande och underminera demokrati.

Men, Trump har rätt i att bevakningen av honom är negativ. Detta beläggs i flera studier, bl.a. av Pew Research Center. Men i jämförelser med föregångaren Barack Obama måste påpekas att denne inte omgett sig med kontroversiella personer, avskedat nära medarbetare, var föremål för kongressutredningar eller ertappats med lögner. Pew återger sin studie (visserligen bara 60 första dagarna, men sannolikt höll trenden i sig) i en sammanfattning av de 17 mest slående rönen under 2017, värd att ta en titt på (länk).

Inte nog med fake news. Trump klagar nu över att han utsatts för en ”fake book”. Michael Wolffs nyutkomna Fire and Fury med kittlande avslöjanden bl.a. om att han var chockad efter valsegern har fått otroligt genomslag.

Det förefaller inte osannolikt att Wolff utses till vinnare i Trumps tävling (han sköt upp vad det nu blir för ceremoni från den 8 till den 17 januari). På Fox News har man varit behjälplig med att summera negativa omdömen om Wolff och hans bok (länk). En hel del av det som framkommer i boken har varit känt länge och jag tar upp exempelvis spekulationerna om sviktande mental hälsa i min biografi TRUMP – miljarderna, medierna och makten.

o

Lite slumpartat har en film om pressen just gått upp, nämligen Steven Spielbergs The Post om tidningens beslut att trotsa order om att inte publicera de s.k. Pentagonpappren. Men när Trump bjöd in kongressrepublikanerna till överläggningar på Camp David i helgen var det visning av en annan ny film, The Greatest Showman om cirkuskungen P.T. Barnum. Om honom berättas det bl.a. i boken Bunk: The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-facts, and Fake News (NPR:s recension här) att han reste runt med en svart kvinna som han presenterade som George Washingtons amma. Tala om falsarier…

KARIN HENRIKSSON

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn