Donald Trumps första dryga nio månader har präglats mycket av utredningen om Rysslands inblandning i USA-valet. Copyright: davegranlund.com.

Den 8 november är det precis ett år sedan Donald Trump valdes till president efter ett val och en valrörelse som kommer att diskuteras länge än. Det går knappast en dag utan att det går att läsa en artikel om ämnet i amerikanska medier, och presidenten själv kan inte sluta twittra om det.

Inte heller medarbetarna på bloggen kan avstå från att ha synpunkter och ger nedan sina svar på frågan: Vad anser ni vara det viktigaste som har hänt i USA sedan Trump valdes till president?

Dag Blanck: Mycket har skrivits om det oväntade i att Donald Trump valdes till USA:s 45 president för ett år sedan och om de minst sagt tumultariska knappa tio månaderna som har förflutit sedan dess. President Trump har fullständigt dominerat den politiska offentligheten i USA, och redan den 17 mars i år noterade kommentatorn David Brooks på PBS NewsHour att (utan angivande av källa) ”Donald Trump is the most talked-about American in the history of our country”. Även utanför USA har intresset för Trump varit enormt, och en sökning på presidentens namn i svenska medier under det senaste året ger över 184 000 träffar. Som jämförelse fick Stefan Löfven under samma tid 75 000 träffar.

Trump har inte bara dominerat det politiska samtalet, han har också förändrat det. Osanningar och lögner har blivit en naturlig del av Trumps retorik. När Trump 2011 började antyda att han funderade på att ställa upp som presidentkandidat spelade hans uppfattning att president Obama inte var född i USA, och därmed var illegitim som president, en stor roll. Trots att detta var en osanning fortsatte Trump att sprida lögnen, och det var inte förrän i oktober 2016, när han hade blivit republikanernas kandidat, som han slutligen erkände att Obama var född i USA.

Obamas födelseplats är ett av många exempel på hur Trump ljuger. Flera amerikanska medier för statistik och enligt Washington Posts senaste beräkning har presidenten under sina första 263 dagar i Vita huset gjort 1 318 falska eller vilseledande uttalanden – eller fem om dagen. De flesta politiker töjer på sanningen på olika sätt, men Trump står i en kategori för sig. Ingen annan president har varit så vårdslös med sanningen som Donald Trump. Ljugandet framstår som en medveten strategi, och två analytiker i skrev i New York Times i juli i år att presidenten ”is trying to create an atmosphere in which reality is irrelevant”.

Trumps förhållande till sanningen är en av mest slående aspekterna av hans presidentur. Strategin har fungerat väl – han besegrade ju 17 motkandidater i presidentvalet 2016. Presidentens framgångar sedan dess varit ganska få. Kanske blir detta ett viktigt arv efter Trump? Kan det politiska samtalet när Trump lämnat Vita huset återhämta sig eller är det vi nu ser och hör ”the new normal”?

Stefan de Vylder: Det är lätt att skratta åt Donald Trump, och kanske kommer han att gå till historien som en löjeväckande parentes i USA:s politiska historia. Kanske sitter han inte ens kvar på sin post om ett år eller två. Men Trump är ingen ensam tokstolle, och bakom presidentens alla lögner och personförföljelser finns en mycket medveten högeragenda som har som övergripande mål att rasera centrala nationella och internationella institutioner. Och på detta område har effekterna redan varit betydande.

De nationella institutioner som främst stått i skottgluggen är rättsväsendet och media. Inom rättsväsendet är utnämningen av en ny, konservativ domare till Högsta domstolen det mest uppmärksammade inslaget, men rader av domare på lägre nivåer har trakasserats, förföljts och bytts ut, ibland till ackompanjemang av hånfulla kommentarer från Trump själv. På mediaområdet har Trump hotat med att stänga USA:s public service samt iscensatt groteska kampanjer och hot ritade mot mediebolag och enskilda journalister. Hittills har stora delar av rättsväsendet, liksom seriösa medier, visat prov på hög integritet och motståndskraft, men hur kan det se ut om tre år? Vad händer om ett demokratiskt samhälles viktigaste institutioner försvagas ytterligare?

På det internationella planet har Trump gått in för att attackera hela FN-systemet, Parisavtalet, Iranavtalet och olika konventioner kring handel, mänskliga rättigheter och miljö. Redan har en mängd institutioner och organisationer som tidigare fått stöd från USA drabbats av amerikanska utträdeshot och/eller drastiskt minskade bidrag. Det är knappast någon överdrift att säga att hela efterkrigstidens globala spelregler befinner sig under attack.

Man behöver inte vara en okritisk beundrare av alla internationella regelverk för att oroa sig över en utveckling där ömsesidiga överenskommelser och förpliktelser riskerar att ersättas av bilateral nävrätt.

Donald Trump meddelar att USA drar sig ur Parisavtalet.

Susan Hegeman: When I think about the changes in the US in the past year, my mind often returns to a story I heard shortly after the 2016 election. A friend of a friend (a middle-aged woman and Clinton supporter) was at a bakery one morning, standing in a long line waiting to be served. A young man wearing a MAGA (Make America Great Again) cap walked in, and walked right past the line and up to the counter. When the people in the cue complained and told him to go to the back of the line, he shouted, “Not any more!”

This story could certainly serve to illustrate how Trump’s victory was seen by some as a kind of return to an old social order where white men took their rightful place at the front of the figurative line. But for me, it serves mostly as a reminder of how thoroughly Trump’s election and presidency has upended norms of behavior, ranging from substantial issues of presidential power to simple rules of decency and day-to-day sociability.

During the campaign and after, Trump has flaunted norms of common decency by vulgarly insulting women, the disabled, and war heroes. Violating norms against corruption and conflict of interest, he has used the presidency to promote his business and his brand. Assaulting norms that defy the very core principles of our system of governance, he has attacked the free press and the judiciary. Meanwhile, he has established an attitude and a set of behavioral expectations that extends far beyond the White House. Because of Trump, hate groups that once hid in the shadows now congregate in public. Everyday Americans have become accustomed to viewing each other with heightened levels of anger, mistrust, and even fear.

Some of Trump’s actions may in time result in a tightening of basic norms of governance into actual laws that will restrict the actions of other presidents. Maybe in some way, Trump’s behavior has helped spark the current and much-needed discussions about sexual harassment by powerful men. Communities will find ways to restore common bonds broken by the 2016 election. But there is a widespread, and not unfounded, worry that much of what Trump has broken cannot be fixed.

Karin Henriksson: Ordlekar på ”in-chief” hör ju till i amerikansk politik, och det gångna året har i synnerhet en passat in – disrupter-in-chief. Det har visserligen inte varit en tråkig minut för oss nördar men bland det mest slående i Donald Trumps presidentskap är hur han hela tiden gör eller säger något som kväver den förra skandalen eller vendettan.

Mycken möda har spillts på det som inte hänt. Sjukvården. Muren. Skrotandet av handelsavtal. Och, kanske snart, skatterna med de kommande veckornas mangling av första utkastet. Trumps eget skryt om att ingen annan president åstadkommit lika mycket på så kort tid är förstås lögnaktigt. Samtidigt rullar beslutsmaskineriet på så sakteliga, styrt av Trumps impulser, udda samling ministrar och republikanerna i kongressen. Börsrekorden avspeglar näringslivets belåtenhet över ett stort antal avregleringar som antingen genomförts eller är på gång, gällande t.ex. miljö, arbetsmiljö, aborter, finanslagstiftning, råvaruexploatering. Detta sker nästan i det fördolda eftersom de etablerade medierna är fixerade vid Rysslandsutredningarna eller vid förloraren Hillary Clinton (Fox News, konservativa pratshower).

Det är ett år kvar till mellanårsvalet 2018 som blir lika ödesmättat som valet 2016. Då kan det visa sig om Trumpväljarna i stort håller med om kursriktningen i ”trumpismen”, som tycks gynna republikanska stordonatorer mer än de bortglömda människorna i rostbältet. Och som innehåller småaktigheter som att höja inträdet till nationalparkerna medan anslagen stryps.

Steven Schier: Thus far, Trump’s first year in office resembles more the disarray of Clinton’s initial year than it does the success of Reagan’s. Education reform, healthcare reform, tax reform, immigration reform, and modernizing America’s aging infrastructure all occupy a spot on Trump’s agenda and none can be accomplished without Congress – and Congress has yet to pass such laws. Trump’s pledge to roll back President Obama’s regulatory legacy has enjoyed greater success, especially in the initial months of his presidency. After several months in office, Trump’s actual shifts from the previous administration’s foreign policies are less than comprehensive in scope.

As much as he may desire it, Donald Trump’s desire to preside over a new era of American unity has not come to pass and is unlikely to arrive during his time in the White House. Trump’s tweets, showcasing his penchant for unproductive verbal conflict, are part of the reason why national unity will not arrive soon. Donald Trump’s highly unorthodox presidency features extraordinary levels of verbal swordplay, much generated by the president himself. The cumulative result of all the querulous verbiage may be remarkably modest. Consider this saying attributed to Mark Twain: “Action speaks louder than words but not nearly as often.”

Ett typexempel på Trumps dagliga tweets.

Frida Stranne: Trump har tagit lögner, oförskämdheter och impulsivitet till en ny (politisk) nivå som jag tror kommer att efterlämna ett politiskt klimat och tonläge som blir svårt att reparera. Det har ökat misstron mellan olika grupper i det amerikanska folket vars splittring blir allt djupare och skapar många problem. Trump startade inte vare sig misstron mot etablissemanget, ilskan eller det hätska tonläget i samhällsdebatten. Han är ett symptom på något som fått fotfäste för flera år sedan, vilket man bör vara noga med att påpeka. Men han förvärrar det för varje dag som går.

Trump har även satt marken i gungning i flera delar av omvärlden. Han lovade visserligen innan han tillträdde att han skulle göra oberäknelighet till en dygd i internationell politik så på så sätt har han hållit sitt löfte. Men detta utan att ha någon närmare kunskap vare sig om spelreglerna eller hur sårbart han gör sitt eget land när han med twitter-mediets hjälp kastar ur sig det ena mer häpnadsväckande uttalandet efter det andra. Vad han inte förstår är att provokationer som möjligen fungerade när han var programledare i ”The Apprentice” och som eldade hans bas, inte uppfattas på samma sätt av politiska ledare runt om i världen som han på olika sätt förolämpar. I Nordkorea sitter en ledare som för länge sedan förstått att hans enda chans är att utveckla avskräckande kärnvapen och som dessutom är galen nog att använda dem om han blir mer trängd. När Trump kallar honom ”Rocket Man” och hotar med helvetets skärseldar spär det på galenskapen och för världen närmare ett kärnvapenkrig än någonsin. Med sitt hårda tonfall och samtidigt tondöva förhållningssätt till Iran (trots att Teheran har hållit sin del av avtalet från 2015) har Trump också tagit in på en väg i Mellanöstern som riskerar eskalera till en ny svår konflikt. Det värsta av allt i dessa och andra utrikespolitiska sammanhang är att Trump inte ens förstår vad sakerna handlar om. Hans okunskap i kombination med hela fake news-retoriken och hans sätt att gå till attack mot all kritik skapar en surrealistisk känsla av att vi lever mitt i en dålig film som kan sluta hur som helst. Med ett utrikesdepartement som befinner sig i kaos och en öppen konflikt med sin egen utrikesminister blir man också oroad över att det inte finns så många sansade krafter som kan hantera allt han ställer till med.

Men kanske är ändå den tilltagande nationalismen det jag främst tänker på avseende det gångna året. Jag var i Washington både vid Trumps installationstal i januari och vid hans tal till FN i september och vid båda tillfällen när jag såg och hörde talen live var det med en isande rädsla över vad som faktiskt sades. Inte bara talade presidenten om att USA ska sättas främst (”America First”) utan det var direkta uppmaningar till alla världens länder att se till sina egna nationella intressen. Både USA:s vänner och fiender lyssnar på detta och måste agera utifrån vad de hör. Och det de hör är att de inte ska lita på varandra, inte lita på att USA kommer att agera som de förväntar sig utan att de istället ska rusta sig själva starka. Alla världens nationalistiska och främlingsfientliga partier har därtill fått en företrädare i världens mäktigaste man. Jag vet inte om det kan bli mycket värre än så.

Erik Åsard: Den största enskilda förändringen tror jag inte handlar om sakpolitiken utan om att USA nu har en president som rutinmässigt ljuger och förvanskar sanningen så fort han talar eller twittrar. Trump är långt ifrån den förste presidenten som ljugit, men han gör det systematiskt och i en omfattning som vi inte sett tidigare. Ljugandet sätter sin prägel på hela Vita huset-staben och på stora delar av den federala regeringen och sipprar ner till enheter och anställda på lokal- och delstatsnivå. Fisken ruttnar från huvudet, heter det ju. Trumps medarbetare anpassar sig till chefen och tvingas oavsett om de vill det eller inte att bli delaktiga i lögnerna. Åtskilliga har redan avgått, och de som fortfarande finns kvar förminskas och nedsolkas så fort de kommenderas fram för att försvara Trumps göranden och låtanden. Det gäller exempelvis tidigare respekterade personer som H.R. McMaster, Gary Cohn, Steven Mnuchin och nu senast stabschefen John Kelly, som skämde ut sig när han försvarade Trumps förolämpningar av änkan efter den stupade soldaten La David Johnson och gjorde märkliga uttalanden om amerikanska inbördeskriget.

I Vita husets pressrum står dagligen talespersonen Sarah Huckabee Sanders (och före henne den avskedade Sean Spicer) och ljuger på chefens uppdrag journalisterna rakt upp i ansiktet. När jag bevittnar charaden brukar jag undra varför reportrarna överhuvudtaget infinner sig när de borde veta att de vanemässigt serveras osanningar och halvlögner. Richard Nixon var också en kallhamrad serielögnare, men inte ens han skickade fram sin pressekreterare för att anklaga George McGovern, motståndaren i presidentvalet 1972, för att ligga bakom Watergateskandalen.

Budskapet från Trump och hans epigoner är att Rysslandsutredningen är en ”bluff” och att det är Hillary Clinton och demokraterna som borde undersökas av kongressen och åklagaren. Resultatet är något av Vladimir Putins önskedröm: en kakofoni av motstridiga röster där felaktiga och korrekta sakuppgifter blandas om vartannat och sanningen relativiseras. Det ständiga ljugandet förpestar debattklimatet och förstärker ytterligare polariseringen i landet. Lagar och presidentdekret kan ändras, men fyra år med Trump kan åstadkomma irreparabla skador på USA:s hela politiska kultur.

Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn